Katra Bryam har doktorerat i tysk litteratur och, vad jag förstår av hennes cv, inte jobbat en dag utanför universitetsvärlden. Mina fördomar säger mig att hon därmed inte är urtypen för en människa som förespråkar individuella lösningar och ekonomisk frihet, så jag satte mig tillrätta för att höra hennes tankar.
Länge går det ganska bra. Eller ja,
hon börjar med att så ett frö att det är viktigt att samhället
tar reda på vilka mekanismer som får människor att vilja bo litet
så att fenomenet kan kopieras, eftersom vi enligt denna professor i
tysk litteratur är på väg mot en miljökatastrof. Hon återkommer
för övrigt till detta i sin allra sista mening som får mig att
tänka på kommunistiska indoktrineringsläger.
Men okej, sedan låter hon vettig i
nästan fem minuter, berättar om ett par som byggde sitt eget tiny
house för att uppnå finansiell frihet och där kvinnan tack vare
detta lyckades utveckla ett intresse och starta en egen
affärsverksamhet.
Men plötsligt är Bryam inne på att
självförverkligande i äldre litteratur i stor utsträckning
handlade om vita överklassmän med frihet att reflektera kring sina
liv. Hon drar ihop ansiktet till en grimas så att publiken ska
förstå att detta är dåligt. Självförverkligande och frihet i
all ära, men det ska naturligtvis inte gälla vita män.
Bryam konstaterar sedan att det är
mycket mer miljömässigt hållbart att bo i lägenhet än i tiny
house. Jag vet inte vad mitt eget betonghus gjorde för ekologiskt
fotavtryck när det byggdes, men gissningsvis större än ett
hembyggt hus i trä, och varken jag eller mina grannar i höghuset
har komposttoalett, solceller eller samlar regnvatten.
Sen kommer privilegiekortet. ”Because
the people who live in tiny houses have the financial and/or the
social capital to perceive that they have a choice about the way they
want to live.” Ja, usch vad hemskt att folk har eller skaffar sig
möjligheter? För det har ju inte alla, så det är kanske trots
allt bäst om vi förbjuder det?
Och så slutet då: ”What else could
we learn to want?” Kanske tillskriver jag henne åsikter hon inte
har när jag utgår ifrån att frågan gäller på samhällsnivå.
Hon har ju redan fastslagit att individuella val är ett problem,
(”Second... [teatral suck], tiny houses has their own issues with
privilege.”). Själv tycker jag att det bästa med individuella
bostadsval är just att de är individuella. Om mina val stör en
universitetssocialist i Ohio är det på sin höjd en bonus.
Jag undrar vad hon har kollat för tiny houses. Jag har träffat ett gäng hippies som bott så och de går all in på att återbruka material till sina hus. Gamla bräder, fönster de nallat från soptippen osv. Ett par hade till och med isolerat med fårull från en granngård. Ullen från köttfår anses vara en skräpprodukt så bönderna skänkte gärna bort den så de slapp forsla bort den själva. Snacka om miljökatastrof. Det luktade starkt av får i huset dock. Ungefär hälften av dem var tyvärr vita män. Problematiskt.
SvaraRaderaSyftningsfel. Hälften av hippiesarna var vita män. Vad fåren hade för färg vet jag inte.
RaderaDet där är rätt mycket min bild också. Återanvända material och självhushållstankar. Jag har väldigt svårt att tro att sådana människor lever mindre miljövänligt i tiny house än de hade gjort i en hyreskasern.
RaderaSå fåren kan ha varit svarta? Eller förlåt, jag menar såklart rasifierade.
Vet en del icke rika som har byggt tiny houses. Tar man t ex Skattungbyn, verkar det till synes inte som de har gott om pengar och det tror jag inte heller, eftersom deras livsstil är mer att klara sig på så lite som möjligt och använda pengar till att precis gå runt. Det gäller dock att ha kunskap om att bygga hus.
SvaraRaderaSkulle helt klart föredra ett tiny house framför lägenhet, man slipper grannar inpå, behöver aldrig dela sin hyrda lägenhet med någon annan för att hyran har höjts ohemult mycket.Lever hellre på typ 15 kvadrat än delar.
Ser tiny houses mer som en möjlighet för de icke "privilegierade",att slippa fastighetsägare och få friheten att rå sig själv. Skattungbyn är lite för mycket hippiebetonat för mig, men skulle gärna bo i en "tiny house community" av något slag./Em
Folk som bygger tiny houses, särskilt på hjul, och tänker sig att bo i dem tror jag sällan tillhör samhällets mer välbeställda. Nu pratar ju hon utifrån ett amerikanskt perspektiv, men det skulle förvåna mig om det skiljer sig så mycket.
RaderaDet närmaste jag kommit var att jag ett tag hyrde ett hus på 24 kvm på en villatomt. Nackdelen där var att man bodde lite nära inpå grannarna som också var mina hyresvärdar. Hade huset stått på min egen mark hade jag stormtrivts. Community skulle kunna funka, men troligare skulle det bli helvetet på jorden för mig :).
Kan vara svårt att leva i en community men vad är alternativet? Skulle föredra inte alltför nära men ej heller för långt ifrån andra. Trygghet är också en viktig aspekt.
RaderaHur tänker du dig att ett tiny houselevande skulle se ut? Köpa tomt ute i skogen, i ett samhälle eller i en stad och bygga eget. Att staten börjar bygga mindre fristående hus som alternativ eller att privata aktörer bygger? Kanske enklare att flytta någonstans utomlands?/Em
Ja, jag tänker mig i första hand bygga eget på egen tomt. Att hyra är jag färdig med och staten tycker jag ska låta bli att bygga hus.
RaderaÄr nog dax att ni inser att vita människor som försöker att ta ansvar för sina liv och individuellt lösa sina personliga problem, är ett hot mot samhället. Hur skulle det se ut om alla tog ansvar och konsekvenserna av sina beslut!
SvaraRaderaKalle56
Den hypotetiska frågan behöver nog inte besvaras i närtid.
RaderaKalle56,
RaderaNog är det så alltid.
Mvh
Lars