I'm back!

Här är jag igen, om jag har några läsare kvar. Fast det verkar så. Stort tack för alla värmande ord, både här och på Twitter. Här följer en lång historia om hälsa och lite annat.

I somras kände jag hjärtklappning några gånger. Eftersom jag har ett pulsband till min löparklocka kopplade jag upp mig på det när jag satt vid datorn. Pulsen låg runt 60 slag/minut, helt normalt. Men plötsligt var jag över 150 på bara någon minut, och ett par minuter senare nere på 60 igen. 150 kommer jag upp i efter några minuters lätt löpning och håller mig sedan på 150-180 tills jag stannar, oavsett om jag springer en kvart eller i fyra timmar, så det är ingen extrem puls i sig, men för att sitta på en stol och knappa på en dator är det skyhögt.

Så jag tog kontakt med min husläkare, gjorde EKG som var helt i sin ordning, men jag remitterades för långtids-EKG och arbets-EKG. Den förstnämnda innebar 24 timmar med mätning av hjärtat och den var helt okej. Några extraslag och någon rusning, men troligen inget som någon hade försökt åtgärda.

Arbets-EKG är EKG under motionscykling. När jag kopplats upp fick jag prata med en läkare innan jag hamnade på cykeln. Hon ställde kontrollfrågor om mina levnadsvanor, alkoholintag, rökning och sånt. Men under samtalet, som fördes när jag låg på en brits, steg pulsen till 161 slag. Det slutade med att jag inte behövde cykla för att jag skulle diagnosticeras med förmaksflimmer.

Eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp var Region Stockholms lösning på detta att skicka hem mig med medicin som jag skulle ta om hjärtrusningarna höll i sig i flera timmar. Hittills hade anfallen hållit sig på ett par minuter, men hjärtläkaren sa att rubbningarna i hjärtrytmen troligen skulle öka. Jahaja...

Det var allt hon tänkte berätta för mig, så jag gick hem och konstaterade att mer och fler rubbningar i hjärtfrekvensen var att vänta. Till slut kan tillståndet bli permanent. Då kan man möjligen göra en konvertering med elchocker, dvs man stoppar hjärtat och startar om det. Lät inte så kul.

Som om inte det räckte ökar hjärtproblemen risken för blodproppar som kan leda till en stroke. Och strokes man får av hjärtflimmer blir vanligtvis kraftiga. 40 procent av patienterna blir i bästa fall sängliggande resten av livet. Det läkaren menade men inte sa var med andra ord: ”Gå hem och ät piller i väntan på en för tidig död.” Det ska sägas att jag varken är kardiolog eller annan typ av läkare, så det är möjligt att jag drar en väl hård slutsats där, men så kändes det.

Kan man då inte göra något annat? Jo, det visade sig att man kan göra en flimmerablation. Enkelt uttryckt kör man in en elkabel till hjärtat genom ett hål i ljumsken (jag antar att det finns någon poäng med omvägen). Väl framme provocerar man hjärtat till att flimra och de onödiga/felaktiga kopplingarna bränns bort tills det till slut bara återstår de vanliga slagen. Runt 80 procent av de som abladeras (älskar att det finns ett eget verb för detta!) blir friska på första försöket. Om man som jag haft symptom mindre än ett år, är under 50 och frisk i övrigt ökar chanserna troligen ytterligare.

Det här är min ljumske idag och längst ner till höger är min hand, inget annat.

Landstinget gör sådana här operationer, faktiskt på just det sjukhus där jag träffade en hjärtspecialist, men av någon anledning tyckte hon inte att jag förtjänade varken operationen eller att upplysas om den. Det fick jag istället ta reda på själv genom att ringa andra läkare. En hjärtläkare på en privatklinik sa att jag lät som klippt och skuren för ingreppet och att jag enligt vårdgarantin har rätt att få det. Men han sa också att Region Stockholm inte remitterar patienter till honom.

Att Region Stockholm själva skulle göra den verkade också omöjligt. Min husläkare (nu före detta, som ni förstår) sa att jag redan fått träffa en kardiolog, så det fick räcka. ”Ät dina piller och dö”, alltså. Jag hade dessutom tagit reda på att om jag skulle lyckas tjata till mig operationen var kön 12-15 månader. Chansen för ett lyckat resultat är som sagt bäst om man haft symptomen mindre än ett år, så ingen patient får den möjligheten i Stockholms Landsting eftersom bara kön är längre än så.

”Jag är landstinget.”

Funderade på att skriva mig på en annan adress i en annan del av landet samtidigt som jag kollade vad övriga världen, utanför Annika Strandhälls ”vård i världsklass”, kunde erbjuda. Indien är duktiga på detta, Thailand är billiga och antagligen bättre än Sverige.

Då hittade jag ett kryphål. Enligt EU-lag kan inte Sverige hindra mig från att göra ingreppet i ett annat EU-land, på Sveriges bekostnad. Då betalar inte regionen utan Försäkringskassan, men det är ju skattepengar det med. Jag hittade ett sjukhus i Danmark som kunde göra detta för ungefär 30 procent mer än det hade kostat att skicka mig till en privatklinik i Stockholm.

Men så jobbar alltså inte Region Stockholm. De tycker tydligen att det är bättre att pengarna hamnar i Danmark än hos ett svenskt företag som betalar svensk skatt på vinsten och anställer personal på hemmaplan. Vård i världsklass har vi uppenbarligen inte, men feltänk och byråkrati i världsklass har vi alla dagar i veckan.

Så i onsdags opererades jag i Danmark, på HjerteCenter Mølholm, ett fantastiskt sjukhus med underbar personal som jag rekommenderar alla som behöver att ta kontakt med. Det är lite för tidigt att säga att jag är helt fri från förmaksflimmer, men det ser väldigt lovande ut.

Nu över till en plats som ser mindre lovande ut. Jag hade inga stora förhoppningar om Sverige innan detta, men jag måste erkänna att det här ändå blev en chock. Att Moder Svea var SÅ på dekis trodde jag inte. Jag är nu livrädd för svensk, offentlig sjukvård. Om efterkontrollen går i linje med vad jag sett av svensk vård den här sommaren och hösten kanske jag återigen åker 85 mil enkel resa till vårt sydvästra grannland.

Någon nytta ska vi ha av EU och denna EU-lag kan inte svenska politiker välja bort. Ni må tycka att jag är hysterisk nu, men en erfaren svensk kardiolog skickade hem mig med betablockerare i väntan på försämring trots att hon mycket väl visste att det fanns en enkel, relativt riskfri och billig lösning. Det är inte världsklass, det är världskass!

Min kondition är just nu som en genomsnittlig 85-åring. Efter 30 minuters datorjobb behöver jag vila ungefär lika länge. Jag har dessutom en del jobb i pipeline. Så jag kan inte lova att det blir dagliga tweets den närmaste tiden, men jag hoppas på det. Hur som helst blir det en ny tweet imorgon, och jag ska försöka skriva om annat än min vårdupplevelse.

Men om någon har frågor om den länkade kliniken eller om vård i annat EU-land, för egen eller annans räkning, kan ni mejla mig så jag ska jag berätta allt jag vet. Jag är lycklig över att det gick bra för mig, men heligt förbannad över alla där ute som inte får den vård de förtjänar och har betalat för, bara för att verkligheten inte passar in i svenska politikers och makthavares agenda. Vi tar det igen: En erfaren svensk kardiolog skickade hem mig att dö! Det är inte faktaresistens, det är fakta!