25:e. Lönedag, kung i baren och allt det där. Idag tänkte jag därför utgå ifrån ett Twitterinlägg från igår som ledde
till diskussioner som gav mig en del tankar:
Visst låter det bedrövligt, att mer
än hälften av svenskarna inte skulle klara sig en månad utan inkomst efter ett helt liv av idogt arbete. I kommentarerna kunde man läsa om modernt slaveri, ”född fri – skattad till döds”, att
”det är sossarnas fel”, eller medias, eller invandringens.
Är
det verkligen så illa ställt? Jag tror inte det, men det rimliga
vore att 90+ procent skulle klara sig betydligt längre än några
månader, och det tror nog ingen på. Men det beror knappast på sossar
eller skatter utan på att alldeles för många lever över sina
tillgångar eller exakt på gränsen.
Något som hänt bara under min
livstid kan kallas bilinflation.
När jag var barn hade nästan alla familjer en bil. Senare blev det
ofta två, i takt med att hemmafruarna började lönearbeta. Men det var tydlig
skillnad mellan bilarna. Den ena, lite dyrare, användes till de
längre resorna och familjens bilsemestrar medan ”andrabilen”
användes lokalt, till jobbresorna för den förälder som jobbade
närmast, för att handla mat eller skjutsa barnen på aktiviteter.
Nutid.
Idag står det ofta en elbil och en
fyrhjulsdriven Volvo-SUV på gårdsplanen, max tre år gamla och köpta på
avbetalning eller med privatleasing. Att de inte står i garaget
beror på att det är fyllt till brädden med ganska onödiga
ägodelar, t ex en åkgräsklippare som inte längre används
eftersom man skaffat en robotgräsklippare för 17995 kr.
Hemma hos Sparo.
Men det finns fler exempel. Jag nämnde
bilsemestrar. På 80-talet var det nämligen inte givet att åka på
årliga semesterresor till Asien. Vissa år åkte man till tant Alma
i Norrtälje, andra åkte man kanske ingenstans. Jag minns tre
utlandssemestrar under min barndom. Kanske har jag glömt någon, men
det var sannerligen inte varje år eller ens vartannat, och
all-inclusive var inte uppfunnet.
När vi ändå är inne på mat var det
inte så länge sedan som hämtpizza var en exklusiv happening man
kostade på sig vid enstaka tillfällen. Nu lever många på
hemlevererad skräpmat för man orkar inte ens hämta den själv
längre. Än mindre orkar man laga mat från grunden på den egna
spisen trots att köken renoveras minst vart tionde år vare sig det
behövs eller inte.
De allra flesta skulle kunna spara genom att göra en ytterst marginell sänkning av sin levnadsstandard, eller bara sluta att höja den så fort det finns en möjlighet. På 80-talet levde många familjer på en lön. Idag är det många som inte ens klarar sig på två löner utan att låna till allt från bil till mobil, hemmabio och glasögon. Den som vill skylla sin relativa fattigdom på politiker kan göra det om det känns bättre, men frågar ni mig är det inte där skon klämmer.
Brädden.
SvaraRaderaNu igen :-). Tack, ändrat!
RaderaJa det är helt stört, jag har vänner som är över 50 som har jobbat i minst 25 år och fortfarande tycker att det är jobbigt med fattig-januari när man har så lite på kontot. Till och med när jag jobbade halvtid och var nyskild så hade jag bättre marginaler än så!
SvaraRaderaJag undrar vad det beror på. Det är ju verkligen inte så att de som har högst inkomster har störst marginaler, ens i kronor. En del verkar helt enkelt oförmögna att bli förmögna.
RaderaEn bra sammanfattning "En del verkar helt enkelt oförmögna att bli förmögna" Och måste man låna till att unna sig, då sitter man i skiten.
SvaraRaderaOch har man något konsekvenstänk så är det inte att unna sig om man inte gör det för pengar man har, för oss normala skulle det enbart kännas jobbigt.
RaderaAtt folk inte förstår enkel matematik. Om man sparar 10% av sin nettolön varje månad, kommer man efter 9 månader att ha pengar så man klarar sig en månad (den månaden behöver man ju inte spara, så man klarar sig med 90% av sin inkomst). Upprepar man detta så kommer man efter totalt 108 månader (9*12), det vill säga efter 9 år, att ha så man klarar sig ett helt år utan lön. Lägg till ränta-på-ränta (om man investerar istället för att spara), och att man kanske kan lägga undan mer än 10% - i alla fall under en viss tid - så tar det betydligt fortare än så.
SvaraRadera/Christoffer.
Och trots att många verkar intala sig själva att de inte kan spara en krona skulle de inte svälta ihjäl om de bara fick ut 90 procent lön, eller om de hade ytterligare ett lån som gjorde att de pengarna försvann från kontot.
RaderaJa, det är märkligt att så många människor anser att pengarna precis räcker. Hur kan det vara så att så många människor har exakt den lön som täcker exakt alla deras utgifter? Det kan ju inte vara slumpen, eftersom folk har olika lön, bor olika och lever olika. Det måste ju bero på att man fyllt sitt ekonomiska utrymme till max, så det inte finns något kvar? Därmed borde det för de allra flesta gå att skära i detta! Bara en så enkel sak som att skippa mjölken till pannkakorna och använda gratis kranvatten istället - ingen skillnad i smak eller konsistens, men däremot en tia sparad!
Radera/Christoffer.
Nu har jag ju inga skulder, inga ungar eller någon bil och köper inte prylar i någon nämnvärd utsträckning. men jag lever på 16000 kr i månaden. Har en budget och sparar på kort sikt till resor och elektronik m.m. På längre sikt för trygghet, för slippa oroa mig helt enkelt. 30 procent av min inkomst går till sparande. Ligger på gränsen till fattigpensionär.
SvaraRaderaFörstår om inte alla kan/vill spara som jag men när man hör folk som inte ens är villiga att lägga undan en hundralapp i månaden utan det är hand ur mun, då får de skylla sig själva.
Och jag har guldkant på tillvaron sitter inte hemma och suger på ramarna. Reser, går på kurser, ute fikar, odlar och om inte annat så är jag ute och jagar extrapriser. Finns också massa gratisgrejer man kan göra. Blir förvånad när folk med ungefär samma inkomst som jag tycker att de är fattiga.
Sen är det bara att konstatera att en del har inget ekonomisk sinne helt enkelt, det verkar vara som ett handikapp för vissa./M
Då kan du leva som en kung! Jag tar ut 14000 netto i månaden detta år från bolag/utdelningar, och har både hus (belånad till 49%), bil (utan lån) och ett hemmaboende barn (15 år). Hustrun har förvisso högre lön, men vi har pga min minimalistiska tillvaro numer separat ekonomi. Och jag tycker att JAG lever som en kung. Jag menar, hur gott kan man inte leva med fasta utgifter varje månad (inklusive mat och bensin) på 20.000 kr delat på 2 personer? Jag får ju 4.000 kr över varje månad till "guilt free spending"!
Radera/Christoffer.
Jag vet att jag ibland gör ett tankefel när jag tänker "jag har inga pengar kvar". Men det är för att jag flyttar det mesta av inkommande lön till olika sparande och då känns det som att det är "borta". Men nog skulle jag klara mig ganska lång tid utan lönen om det skulle behövas. Jag tror att detsamma gäller ganska många som jobbat några år på en fast tjänst.
SvaraRaderaSen vill jag protestera mot att all-inclusive inte var uppfunnet förr! Tvärtom! Förr när folk åkte på semester (och inte campade) så var det ofta till ett pensionat i skärgården, fjällen eller Skåne. Med helpension dvs frukost, lunch, middag. Eller har jag missat något speciellt som all-inclusivekoncepten har?
Spargrisen