Aktiesupporters

Okej, jag erkänner att jag uppfann ordet, men jag hittade inget ord för att beskriva fenomenet. Jag har tidigare skrivit om aktiebojkotter, som jag i princip inte ägnar mig åt. Som kund bojkottar jag ett och annat, men inte som aktieägare. Förutom tobak, där drar jag gränsen.

Men andra bojkottar ju ditten och datten, vapen, kläder tillverkade av barnarbetare, spel och betting. Har jag hört. Jag tycker inte att något av det där är okomplicerat, men som jag konstaterade för ett år sedan, börsmoral– det blir man inte fet på.

Men nu tänkte jag vända på det. Egentligen borde man kanske köpa in sig i bolag vars verksamhet man stödjer. Det har jag heller inte gjort och gissar att det är vanligare med bojkott än moraliska stödköp. Fast jag antar att få aktieägare i AIK Fotboll köpt aktien för bolagets fantastiska potential.

Cannabis är en bransch där jag också tror att det skickas in en och annan krona från människor som gillar tanken på laglig cannabis, nu eller senare. På svenska börsen finns väl bara Heliospectra, som tillhandahåller belysning till cannabisodlingar, men utomlands finns mer, och sedan i höstas till och med en fastighetsfond som investerar i cannabisrelaterade byggnader. Jag tillhör inte aktivisterna eller ens supportrarna i det fallet.

Skulle jag däremot vilja odla en filantropisk ådra vore kanske medicinsk forskning en idé. Cancer eller andra sjukdomar vars gåtor inte löser sig själva och definitivt inte utan pengar. Fast jag kan ingenting om det och alla pengar jag satsar i forskningsbolag tycks krympa, så då vore nog ett bidrag till Barncancerfonden bättre.

Eftersom jag är usel på bojkott hade det varit kul att kunna säga att jag ändå försöker göra någon skillnad genom mina investeringar, men nej. Det närmaste jag kommer är mitt aktieinnehav i teleoperatören Bahnhof. Jag gillar att de sätter ner foten när staten kräver att operatörerna ska springa överhetens ärenden. Men ärligt talat äger jag Bahnhofaktier för att jag tror att jag ska tjäna pengar på dem. Så ytlig är jag.

Skatta bäst som skatta sist!

Sockerskatt har jag haft uppe tidigare, men nu klurar folkhälsominister Gabriel Wikström på att med hjälp av en pågående utredning från Livsmedelsverket och Folkhälsomyndigheten införa en läskskatt. Det är inget som skulle påverka mitt liv, men det är intressant rent ideologiskt.

Läsk är onyttigt. Den innehåller mycket socker och/eller kemisk smörja och egentligen ingenting av värde förutom vatten. Ingen mår bra av att dricka läsk. Så långt är alla överens. De flesta är också överens om att de som dricker ett glas läsk då och då troligen lär dö av något annat, på samma sätt som om man dricker vin till maten ibland.

De som dricker mycket läsk tar antagligen stryk av det, särskilt i kombination med ett stillasittande liv. Fetma är ett stort problem, numera även bland barn. Så vad gör vi åt det? Det är nu vi skiljer oss åt. Jag tror på människans fria vilja, Gabriel Wikström är socialist. Det socialistiska sättet att lösa problem är att styra människor till ”rätt” beslut genom tvång och lagstiftning. Då faller det sig naturligt att införa en ny skatt. Antingen får det människor att välja ”rätt”, eller också tjänar man pengar på att de väljer ”fel” - socialistisk win/win!

I nuläget vet vi inte exakt hur detta ska gå till. Blir det skatt enbart på läsk sötad med socker, eller ska man även inkludera exempelvis saft, juice och energidryck? ProViva innehåller 11 procent socker, det slår Coca-Cola. Så var drar vi gränsen?

Och lite på samma tema, om barnfamiljerna mot alla odds byter ut fredagsmysläsken, tror ni att det blir vatten istället? Kompenserar man sockerbortfallet i läsken mot mera godis eller något annat? Jag tror inte på att tvinga människor till ett hälsosamt liv, men handlar det bara om att klämma åt oss med mer skatt kan målsättningen nås. Men stå för det i så fall, kamrat Wikström!

Jag trodde naglar var gratis

Det finns otroligt många utgifter jag inte begriper, men detta kan vara en av de allra obegripligaste.

I mitt lokala köpcentrum finns två nagelsalonger. Det är dubbelt så många som antalet mataffärer, så uppenbarligen finns det en marknad. Jag ska inte låtsas som att jag förstår vad de gör, här finns produkter som ”Permanent fransk förstärkning (vita &rosa pulver)” och ”Akrylnaglar med naturliga eller vita tippar ”. Kanske något sådant här?

Men pengar förstår jag mig på och noterar att nästan ingenting i prislistorna kostar mindre än 300 kr. Efter en nagelförlängning ”behövs ett akrylpulver för att fylla utväxten”. Detta rekommenderas man att göra varannan vecka för runt en femhundring. Så vill man förlänga sina naglar kostar alltså bara underhållet tusen spänn i månaden!

Nu behöver man ju visserligen inte förlänga naglarna som på bilden ovan, men hur tusan gör man någonting alls med dylika naglar? Skriva på tangentbord, klä på sig, käka knäckebröd... Det finns liksom en anledning till att inte låta naglarna bli längre än fingrarna!

Det är nog min Y-kromosom som ställer till det för mig. När mina naglar är för långa klipper jag dem med en sax och det är hela min nagelvård. Jag förstår att kvinnor kan vilja måla naglarna, men hoppas att ni gör det för er egen skull för jag kan garantera att åtminstone 99 procent killar inte bryr sig ett dugg om hur era naglar ser ut.

Men att lägga tusentals kronor på konstverk som gör händerna mer eller mindre obrukbara ligger i min värld någonstans mellan ekonomiskt korkat och helt sinnessjukt. Kan någon förklara vad jag missat är jag idel öra.

Tobii or not To... (Nej, jag pallar inte att vara femma på den bollen!)

Tobii är nog den spillra i min aktieportfölj som gått allra sämst på sistone. -27,6 procent på tre månader och nästan halva det tappet bara senaste veckan. Det senaste som hände var att Carnegie sänkte rekommendationen från köp till behåll, och sänkte riktkursen från 80 till 65, men från den här nivån skulle jag tycka att 65 vore rena vinstlotten.

För den som vet ännu mindre än jag: Tobii jobbar med eyetracking, att kunna styra datorer med ögonen. Tre affärsområden, Dynavox, Pro och Tech. Dynavox jobbar med kommunikationslösningar för handikappade, Pro med utrustning till forskningsinstitut och Tech med konsumentprodukter, bl a inom fordonsindustri och för datorspel.

Dynavox och Pro är det man tjänar pengar på idag och Tech det man hoppas tjäna pengar på imorgon (men som än så länge blöder mer än de andra divisionerna plussar tillsammans). Rent krasst väntas inte världens förlamade och ALS-patienter bli fler medan snorungar som vill kunna styra en kulspruta i sitt datorspel med ögonen är hur många som helst.

Ett problem är att företaget inte formulerat ekonomiska mål i Tech-divisionen eftersom ”marknaden för integration av eyetracking i volymprodukter befinner sig i ett tidigt skede”. De har säkert rätt i det, men som investerare skulle jag hellre se företaget gissa än att jag måste göra det själv. Och tillväxttakt i all ära, men man kan inte äta det så länge inte tillväxten också genererar vinst.

Ett annat problem är att företaget känns lite spretigt. Visst, eyetracking är eyetracking, men det är ganska långa kliv mellan handikapphjälpmedel, beteendestudier, dataspel, smartphones och bilindustri. Jag undrar om det här är ett enda bolag om 5-10 år och hur det i så fall ser ut. Företaget har en väldigt ung ledningsgrupp, där bara ekonomichefen är äldre än mig.

Men okej, jag ska inte vara en grinig gubbe nu, de verkar veta vad de håller på med. Någotsånär i alla fall. Det här kan bli Sveriges och ett av världens största bolag så småningom. Eyetracking är definitivt framtiden, men det är inte liktydigt med att Tobii kommer att vara världsledande och tjäna pengar som gräs. Jag ger dem ett tag till. Att det tar tid innan Tobii Tech börjar gå med vinst har jag inga problem med, men snart vill jag att de ska ha ett hum om när det ska ske.

Heltidsjobb är barbariskt

Jag har jobbat deltid natt, heltid, sjuttiotimmarsveckor, som anställd, fast, visstid och som företagare, men bara fyra fem år i en traditionell tillsvidaretjänst med fyrtiotimmarsvecka. Jag vantrivdes om inte hela tiden så åtminstone dagligen.

Hela industrialismen bygger på att många människor vill och kan jobba kontorstid, måndag-fredag, år efter år, och jag har den största respekt för dem som gör detta, men med detta sagt slutar jag aldrig att förvånas över reaktionerna när man ifrågasätter denna norm, om än bara för sig själv.

Jag var nog runt 25 när jag började säga i fikarummen att pension vid 40 kändes rimligt. De blickarna jag fick kunde hetta upp matlådor. En kille som jobbade halva året för att ha råd att resa resten av tiden hamnade i en jobbdiskussion om semester. Någon skulle ha tre veckor, någon annan fyra. Till slut kunde han inte hålla sig utan bröt av med: ”Jag tycker 26 veckor är lagom, det blir för hattigt annars.” Man blir inte Månadens Medarbetare efter sådana uttalanden.

Det verkar inte spela någon roll vem som gör dem. Författaren Douglas Coupland jämför kontorstid med 1800-talets barnarbete och kallar företeelsen för barbarisk. Inte heller han lägger upp det som att kontorstidsarbete skulle vara mindre värt, bara att världen borde kommit längre än att allt annat än ”9-till-5” ses som underligt.

Samhället ser ju inte ut som på 50-talet eller ens på 90-talet. Internet gör det möjligt att utföra arbete var och när man vill. Jobben är inte heller desamma som tidigare och det är (tro det om ni vill, LO!) inte allas dröm att skaffa en fast anställning efter skolan och behålla den fram till pensionen. Trots att såväl lagstiftare som samhälle och folk i allmänhet kämpar emot alla andra planer.

Vad blir nästa Fjällräven?

Ryggsäcken Fjällräven Kånken började säljas 1978. Jag hade gudskelov ingen sådan som barn, i likhet med runt 25 av mina klasskompisar hade jag Salomon. De som hade Fjällräven Kånken var kommunister och skogsmullar.

Miljöpartisterna var inte uppfunna

I höstas gav Löfven bort två stycken Kånken-ryggsäckar till Kanadas premiärminister Trudeau vid ett statsbesök. Hade statsminister Fälldin gjort det när ryggan var ny hade han förmodligen utlöst en diplomatisk kris. Eller ja, inte om han gett dem till Trudeau för han är ju i princip kommunist, men ni fattar grejen.

Men nu har det gått några decennier. Idag kostar en Kånken (borde heta ”en kånk” i obestämd form) runt 800 spänn i sitt billigaste utförande och bärs av modemedvetna kändisar i alla möjliga sammanhang. Hur lyckades Fjällräven/Fenix Outdoor med konststycket att göra denna töntrygga till ett exklusivt varumärke folk är villiga att betala extra för?

Fortfarande skitful

Och framförallt, vad blir morgondagens Kånken? Vad är det för billig smörja idag som kommer att gå från att vara skit till ”the shit” - Garant, Hyundai, svenska kronan...? Den som visste det skulle kunna bli rik.

Vegetarisk pitepalt

Fjärde april, bloggens ettårsdag! Inga reflektioner, summeringar eller löften om framtiden. Istället tänkte jag fira jubileet med matlagning.

Pitepalt är en religion med ont om nedskrivna urkunder. Recepten ärvs från generation till generation, men eftersom jag ändå känner mig som en avhoppare från sekten genom att byta ut fläsket mot champinjoner kan jag lika gärna löpa linan ut och berätta hur jag gör. Detta behövs:

Potatis, 5 kilo

Vetemjöl, 2,5 kilo

Salt, 4 msk

Champinjoner, 1 kilo

Tid, en jävla massa

Finhacka svampen, stek i olja och eventuellt en klick smör. Snåla inte på fettet. Krydda med salt och peppar. Låt svalna.

Koka två kilo potatis, mosa med en potatisstöt. Med skal, jag har aldrig förstått varför potatisar ska skalas när merparten av nyttigheterna sitter precis innanför skalet.

Övriga tre kilo mixas rå (och lika oskalad) med hjälp av en hushållsassistent, köttkvarn eller rivjärn.

Blanda ihop all potatis med 2,5 kilo vetemjöl och 4 matskedar salt. Använd elvisp, händer och svordomar.

Nu börjar finliret. Knåda degen till bollar på runt sju centimeter i diameter (de blir större efter kokning). Det ska bli c:a tretton paltar per kilo potatis, så totalt 65 stycken med den här satsen. Gör en urgröpning i bollen där du petar in stekt svamp, en matsked ungefär.

Bygg upp väggarna igen så att det åter blir en boll, men en svampfylld sådan. Lägg den åt sidan och börja med nästa. Det här kommer att ta ett tag. Efter en stund får man in snitsen och efter runt femtio år är tekniken fulländad.

Koka upp saltat vatten i en stor gryta. Sänk ner palt för palt med en hålslev och håll grytan kokande. Rör om försiktigt så att de varken fastnar i botten eller i varandra.

Koka i 70 minuter. Fortsätt att röra om då och då, särskilt första kvarten. Fiska upp paltarna med samma hålslev.

Jag vet att det inte ser ut att vara världens godaste maträtt, men det är det. Servera med en klick smör. Det finns människor som hävdar att man också ska servera lingonsylt, men detta är en styggelse som bör fördömas och beivras. Smör, inget annat. Och drick mjölk till.

Och så det ekonomiska. Jag gav 10 kr för potatisen (gör en redig paltsats när den är billig, paltarna går utmärkt att frysa), 34 kr för svampen, 12,50 kr för mjölet. Resten orkar jag inte ens räkna på, men drar till med en totalkostnad på 65 kr så blir det lätt att räkna ut styckpriset: en krona per palt.