Antar
att de flesta läst om familjen Ekerhult i Älvsjö som
anser sig ”klimatradikala”.
Jag tänkte försöka lämna miljöaspekten åt sidan så mycket det
går. Visst är det märkligt att mamma Vanja tror att ekologisk mat
skulle innebära
lägre koldioxidutsläpp och att hon säger sig
vilja handla svenskt och lokalt för att i nästan andetag titta
snett på hela landsbygden och säga:
”Om man nu tänker på
miljön då bosätter man sig inte så att man inte kan åka
kollektivt till jobbet.”
”Dö – jävla miljömarodörer!”
Hon är inte den första att ha åsikter
om isbjörnar och koldioxid utan att veta mer än hon läst i
kvällspressen, så låt oss istället fokusera på hur deras
ekonomiska val marknadsförs i artikeln. De odlar potatis, sparris,
sallad och äpplen, tillreder vild lök, maskrosor och annat. Till
detta används egenkomposterad jord. De tänker till kring
konsumtion, värme och resor. De borde kort sagt kunna spara ihop en
nätt buffert att använda till att gå ner i arbetstid eller till
ett hus med ännu bättre odlingsmöjligheter.
Men av detta ses ingenting i artikeln.
På samtliga bilder i artikeln ser alla familjemedlemmar ledsna,
oroliga och rentav deprimerade ut. Hålögt stirrar de in i kameran
medan de lastar upp gråbrun klet på sina tallrikar. I väntan på
att jorden ska gå under, får man förmoda.
Artikelförfattaren lyckas förmedla en
bild av att familjen både är sur på övriga världen, de som inte
lever som dem, samtidigt som de tycker synd om sig själva. Barnen är
i konflikt med skolkompisar som får fler leksaker. Föräldrarna är
i konflikt med släkten som vill ge deras barn saker. Mamman blir
deppig på kafferasterna på jobbet eftersom hon känner sig ”lite
kufig”, och mest av allt tycker hon synd om sina barn.
En
del frågar mig hur jag kan snåla så, om inte livet vore bättre om
jag unnade mig mer saker, lyx och bekvämlighet. Men jag sparar med
ett leende på läpparna, säljer mitt överskott, vattnar min
balkongodling och optimerar mina investeringar. Den dag jag stirrar
hålögt utan livsglädje hoppas jag att jag ändrar mig. Eller, om
man vänder på det, ifall allt ändå är skit, vad gör det då om
jorden går under?