Vargen kommer!

Nu är de på gång igen, olyckskorparna. Som så ofta handlar det om bobubblan.

Ja, som ni ser är frågan inte om utan när. Och kanske får de rätt, kanske blir det en rejäl sättning i bostadsmarknaden. Men när samma människor med jämna mellanrum går ut och kungör att nu ska det hända … och så händer inget börjar åtminstone jag ställa mig frågan: varför ska jag lyssna på er, som i princip aldrig har rätt?

Om meteorologen varnar för snö i maj kommer han nästan alltid ha fel. Till slut kommer snöovädret varpå meteorologen lutar sig tillbaka med ett nöjd ”Vad var det jag sa?”. Det betyder inte att han är bra på att tolka väderkartor, bara att gissningen slog in en gång av tusen, alltså klart sämre resultat än varenda lappgubbe som spår i fiskfjäll och kaffesump.

Jag är ju känd som pessimistisk domedagsprofet (för att skilja ut mig mot de mer hoppfulla domedagsprofeterna), men jag tror inte så mycket på den där bubblan. Nedgång okej, en priskurva kan inte alltid peka brant uppåt. Men ett jätteras av bostadspriserna i svenska storstäder tror jag inte på.

Några saker talar emot ett boprisras. Först och främst, vi bor i våra bostäder. Det må spekuleras en del genom bostadsköp, men i Sverige har vi inte en kultur av att investera i bostäder för vårt sparkapital. Jag vet inte om det beror på reavinstskatten, lättja eller värderingar djupt rotade i den svenska folksjälen och det spelar ingen roll för resonemanget. De flesta av oss köper exakt en bostad och bor i den tills vi hittar en ny.

Lite på samma tema: vi har det för bra. Det ska väldigt mycket till för att svenskarna ska sluta betala sina bolåneräntor och bostadsrättsavgifter. Visst, är det tomt i plånboken så är det, men än så länge lägger en betydande del av folket pengar på bil, semestrar, bingolotter, fredagsmys, mobiltelefoner... De flesta kommer att prioritera bort allt det där innan de riskerar sin bostad och i nuläget är marginalen rätt stor.

Ett ganska nytt fenomen är att storstadskommuner börjat köpa bostadsrätter för att inhysa flyktingar. På sikt riskerar det i sig att skapa en bostadsbubbla eftersom ytterst få privatpersoner kan konkurrera med kommunbudgetar när de bjuder på en lägenhet. Men på kort sikt är detta ungefär som att stödköpa aktier eller en valuta, det håller värdet uppe.

Jag tror fortfarande att börsen ska ner, men tror inte att börsraset börjar med en bobubbla den här gången heller. Vi får nog som vanligt hoppas på att bankerna strular till det. Eller kineserna. Eller terrorister... Givetvis förbehåller jag mig rätten att ändra mig längre fram, men de som ivrigast ropar om bostadsbubblor nu har antingen en politisk agenda eller är i stort behov av en billig bostad.

Mina sjukaste sparknep

Mitt matkonto ligger på en tredjedel av existensminimum och det kan gå flera veckor utan att jag ens öppnar min plånbok. Det ser jag som fullkomligt friskt och sunt, men det finns tillfällen då även jag undrar vad jag håller på med. Här är mina sex minst friska exempel på när min spariver tenderar att slå över från friskt till... något annat. (Utan inbördes ordning, de är knäppa allihop.)

1. Utnyttja tomma pappersytor

Kontorsmateriel är ingen stor utgift i min ekonomi. Jag är ganska datorbunden och det mesta jag skriver är elektroniskt, så här finns inte mycket pengar att spara. Trots det använder jag begagnade kuvert och baksidan av reklamblad för att skriva upp textidéer, att-göra-listor och kom-i-håg-lappar åt mig själv. Jag kan medvetet spara flygblad jag inte är intresserad av (och som aldrig borde ha kommit till mig eftersom min brevlåda klart och tydligt anger att jag inte vill ha reklam) när jag upptäckt att baksidan är tom, för att använda det som skrivpapper.

2. Tina frysmat i kylen

Istället för att ta ut något från frysen och tina upp det i rumstemperatur (eller ännu värre: i mikrougnen) tar jag ut matvaror från frysen ett dygn i förväg och ställer dem i kylen. På så vis utnyttjar jag kylan till att sänka temperaturen i kylskåpet utan att behöva betala för strömmen. Det här systemet använder jag t ex när jag tinar upp mjölk som jag fryst in. Jag använder rätt mycket mjölk i min matlagning och när mjölk med kort datum säljs för halva priset köper jag ett gäng mjölkkartonger och sparar på så vis drygt 3 kr/liter.

3. Ta det sista

Kvar i köket försöker jag alltid utnyttja sista droppen/smulan i alla förpackningar. Flaskor med exempelvis matolja vänds uppochned för att få ut det sista. Ketchup, mjölk och fil slår jag några droppar vatten i för att nyttja innehållet till fullo. I trögflytande livsmedel som senap kan processen upprepas flera gånger innan jag till slut ger upp och börjar på nästa förpackning.

4. Spara trasiga kläder

Jag har alltid anammat principen ”hel och ren” och har inte förstått trender som går ut på att bära t-shirts som ser ut som att någon slitit i, eller ens trasiga jeans. Men just av den anledningen är det bra med ett lager av plagg för aktiviteter som görs bäst i oömma kläder. En missfärgad tröja duger gott att måla i, jeans med hål för knäna funkar fint när man byter däck på bilen osv.

5. Återvinn lakan

När lakan gjort sitt som sängkläder blir de disktrasor hos mig. Om jag köper fyra wettexdukar för tio spänn kommer jag (trots att de bara kostar 2,50 kr/st) gå och segdra på de där trasorna tills de luktar gam. Förbrukade lakan (och skjortor, tröjor eller vadsomhelst) har bara kostat mig en extra tvätt och ett par sekunders saxarbete, så dem byter jag ut så fort det är dags eller ännu tidigare.

6. Diska engångspåsar

Engångspåsar, som man exempelvis köper frukt i, heter just engångspåsar eftersom kunden förväntas kasta dem när de är tomma. Jag diskar och återanvänder mina. Förutsatt att de är någorlunda rena, har jag haft en ost i den i tre veckor får det vara. Och hela, jag slänger de påsar som inte håller tätt, vilket är ganska många eftersom kvaliteten är skit. Ja, det går att köpa sådana här påsar i rullar om hundra för nästan ingenting alls, men det här är faktiskt ännu billigare.

Jag är inte dummare än att jag rent logiskt begriper att alla de här egenheterna tillsammans inte sparar mig många kronor i månaden och skulle inte drömma om att föreslå någon av dem som seriösa spartips. Men innan ni dömer ut mig som helt sjuk i huvudet, betänk att bara ett par generationer bakåt i tiden skulle ingen tycka att något av det här var det minsta märkligt. När jag var liten hade tidningen Året Runt en läsarspalt som hette ”Så här gör jag” dit läsare kunde skicka in sina bästa tips. En del var förvisso rätt vrickade, men samtliga punkter i den här texten hade platsat.

Så hur konstig är jag egentligen på en skala? Äh, svara inte på det, jag vill nog inte veta. ”Det funkar för mig”, som Niclas Wahlgren sa i en vansinnigt dålig tv-reklam som dock fått en skön parodi:

Clas Ohlson – som en sten i skon

Clas Ohlson må ”hjälpa sina kunder att lösa vardagens praktiska problem”, men företagets aktie har man inte blivit fet på i år. Aktien har backat 15 procent sedan årsskiftet och inte heller i ett längre perspektiv har en investering varit någon kassako.

Det finns alltid något som håller tillbaka företaget och aktien. Sviktande resultat, inte minst. Den senaste rapporten kom förra veckan. Som vanligt sämre än väntat, 127 Mkr i rörelseresultat mot förväntade 134 Mkr. Felsatsningarna i Storbritannien, som senare lett till att man fått stänga olönsamma butiker, verkar aldrig ta slut. Och så har vi valutaeffekter som på något konstigt vis alltid lyckas slå värre mot Clas Ohlson än mot alla konkurrenter tillsammans.

Samtidigt gillar jag Clas Ohlson. Jag gillar affärsidén, produkterna och hemsidan. Jag gillar att man har visioner och framtidstro samtidigt som man behåller kopplingen till Insjön, Dalarna och grundaren, som dog 1979, vid 83 års ålder.

Jag är ingen storkonsument av vare sig verktyg, hemelektronik eller köksmaskiner, men återkommer alltid eftersom jag är nöjd med bemötandet. Det är lätt att hitta på hemsidan, se om varan jag söker finns i min butik och i så fall på vilken hylla. I jämförelse med konkurrenter som Jula, Elgiganten, Biltema och Teknikmagasinet känns de prisvärda, kvaliteten är ofta högre och det är lätt att reklamera de gånger olyckan är framme.

Och bortsett från den brittiska felsatsningen känns det som att Clas Ohlson gör mycket rätt. I Sverige och Norge nöter man på och i Tyskland och Finland öppnar man nya butiker i den takt man lovat, eller till och med lite snabbare.

Så vad är problemet? Efter Q2:an (brutet räkenskapsår) förra veckan hoppade aktien uppåt trots svaga siffror, Placera flaggade för köpläge och jag började undra om aktien trots allt nått botten. Men nej då, Clas Ohlson tycks alltid ha en växel till och nu är aktien tillbaka på en ännu lägre nivå trots att börsen i övrigt gått bra.

Jag gillar som sagt företaget, men även mitt tålamod har en gräns. Jag vet bara inte riktigt var.

Morotsbiffar

Fyndade ett kilo morötter för 3,90 kr. I vanlig ordning blev de sedan liggande i kylen, så nu var det hög tid att göra något med dem. Det fick bli morotsbiffar.

Jag börjar med att riva/mixa morötter. Och selleri, för det var det jag hade hemma, men här kan man hacka ner lite vad man vill. Rödbetor, palsternackor, kålrot... Sedan blandar jag ner en burk krossade tomater och ett par matskedar olja för saftighetens skull. Chilipeppar för smak och spenat för dess nyttighet.

Krydda efter eget huvud, tillsätt vetemjöl och rör ihop till en lagom tjock smet med en matsked.

Använd sedan samma sked för att forma till biffar i stekpannan. Stek några minuter på vardera sidan.

Servera med stekt lök och pasta, potatis, stekt vitkål eller vad som helst. Här har jag valt bulgur.

Detta användes:

Morötter, 1 kilo

Stjälkselleri, 300 gram

Krossade tomater, 1 burk

Spenat, 100 gram

Vetemjöl, 5 dl

Matolja, 1 skvätt (exakt!)

Senap

Chilipeppar

Salt & peppar

Resultatet blir 30 biffar och den sammanlagda kostnaden ungefär 15 spänn, alltså 50 öre per biff. Och femtioöringar finns ju inte, så det får nästan räknas som gratis.

Leka affär med statliga pengar

Det är tufft att driva företag. I mitt fall behövs det ändå bara en dator, en skrivare och en massa tid. Ledsnar jag lägger jag ner. Om verksamheten kräver en fabrik, en maskinpark, lastbilar och tjugo anställda kan man inte bara testa lite och gå vidare om det inte funkar. Förutom att man då har ansvar för andra människors försörjning måste man skicka in en massa pengar i verksamheten redan innan den kan börja.

För detta krävs pengar, har man dem inte själv måste man få andra att satsa. Det vanligaste är att gå till banken för ett lån. Banker beskylls ofta för att vara snåla som inte vågar satsa på nya företag. Men banker har inget emot nya företag, de gillar bara inte att förlora pengar.

Samma gäller för riskkapitalister. Dessa beskrivs ofta som Djävulen själv eftersom deras investeringar är strikt ekonomiska, men deras engagemang ligger ändå ofta till grund för fina verksamheter. Crowdfunding, att få privatpersoner att satsa pengar, är en nyare möjlighet.

Och så finns ett annat sätt. Statliga Almi ”erbjuder rådgivning, lån och riskkapital i företagandets alla faser”. Staten ska inte driva företag, menar en del. Jag håller inte med utan tycker att exempelvis Systembolaget gott kan stanna i statlig ägo. Ett företag som Samhall, vars idé absolut inte är att gå med vinst, har andra värden jag sympatiserar med.

Men det här med staten som ideell riskkapitalist är jag mer tveksam till. Almi säger själva att de satsar pengar i företag med ”stor utvecklingspotential”, men om potentialen är stor, varför behövs då samhällets hjälp?

Ett exempel. Köttcentralen i Skåne AB har jobbat med att förädla griskött, t ex genom att röka och marinera. Hösten 2014 gick företaget i konkurs eftersom varken marginaler eller volymer var i närheten av vad som krävdes. 2015 drogs verksamheten igång på nytt, med en delvis gammal ledning som sa sig vilja driva verksamheten på ungefär samma sätt som tidigare. Tycker du det låter konstigt att köra vidare med en bevisat ohållbart koncept är du inte ensam. Almi såg dock något annat och pumpade in skattepengar. Gissa vad som hände! Köttcentralen gick såklart i konkurs igen.

Det finns väldigt många liknande historier. Allt som glimmar är inte krossat glas, men Almi har en kuslig förmåga att spåra upp de mest sanslösa idéerna både på pappret och i verkligheten och skicka in statliga pengar.

Och Statens ambitioner stannar inte med Almi. Sveriges ”innovationsmyndighet” Vinnova pumpar årligen in 2,7 miljarder i olika projekt. Och så har vi Tillväxtverket. I princip verkar varenda svensk myndighet agera affärsängel. Det är lätt att satsa andras pengar. Men förutom att staten slösar bort våra pengar riskerar de att samtidigt förstöra möjligheterna för företag som hade varit bärkraftiga om de hade sluppit konkurrera med Sveriges största plånbok.

Rekordstor julhandel?

Oavsett låg- och högkonjunkturer, arbetslöshet och kriser kan man nästan vara säker på att julhandeln ökar i år. Det gör den nämligen varje år. HUI Reasearch räknar med att årets ökning blir 3,5 procent.

Blir vi 3,5 procent lyckligare då? Om jag går till mig själv skulle jag inte kunna räkna upp tio julklappar jag fick som barn. Fem? Tre? Minnena från barndomens jular handlar snarare om dofter, mat och förväntningar.

En av orsakerna till årets stora julhandel är bristen på röda dagar. Detta leder till att färre firar utomlands, och på något sätt måste man tydligen se till att bränna alla pengar – den traditionen ruckar man inte gärna på. Så då kan man ju handla prylar istället.

Jag föreslår inte att alla behöver sluta handla julklappar, men vad hände med det där ”lagom” som vi svenskar sägs vara så duktiga på? December månads detaljhandel väntas i år landa på knappt 78 miljarder. Jag är inte nationalekonom, men inte fan låter det så lagom.

Jag ser att man kan beställa en julgran med hemleverans för 1575 kr. Då är den ekologisk. Trots att jag jobbat på ett av Sveriges största gransågverk kan jag varken säga hur mycket besprutning "oekologiska" granar utsätts för eller hur stort miljöproblem det eventuellt skulle kunna vara. Troligen inte större än att man med fördel kan välja en ekonomisk gran, för det var banne mig inte denna. Jag har köpt bilar billigare än 1575 kr! Okej, de har inte heller hållit så länge, men mer än tre veckor i alla fall.

Medarbetare och motarbetare

Det finns julklappar, och så finns det julklappar. Ikea-anställda som jobbat för företaget i mer än fem år får i jul ett pensionstillskott på runt 14000 kr. Totalt lägger företaget 1,1 miljarder på detta bonussystem som man hållit på med sedan 2013.

Men tomten Kamprad i all ära, det finns ännu generösare upplägg. För några år sedan gav syskonparet Inger och Sixten Norhed i familjeföretaget Nominit bort 114 miljoner till 45 anställda och tio ex-anställda pensionärer. De fick 1-2 miljoner per person, beroende på hur länge de arbetat i företaget. Och i våras skänkte Mattias X Lundberg bort 45 procent av sitt företag MXL som därmed förvandlades till ett personalkollektiv med runt 400 delägare.

Det finns såklart olika skäl till dessa manövrar, men en del är säkerligen att man på detta sätt skapar lojal personal. Värdet av den parametern är svår att räkna på, men som jag tidigare varit inne på vill jag gärna ta hänsyn till den när jag investerar i företag. För bara genom att utgå ifrån egna anställningar har jag märkt vilken otrolig skillnad det är på arbetsplatser där ingen lägger två strån i kors för att ställa upp för företaget och ställen där chefen bara behöver be om det så jobbar alla över, hårt och mangrant, när så krävs.

Jag har arbetat för företag där jag velat hjälpa till, och på andra där jag sett det som en bonus att sätta chefen i klistret eftersom jag vetat att han inte skulle tveka att hugga kniven i ryggen på mig. På en arbetsplats fick en anställd under arbetstid reda på att hans pappa hade dött utan förvarning. Killen blev helt knäckt varpå chefen lånade en bil av en annan anställd och skjutsade hem arbetskamraten – 40 mil enkel resa! I ett sådant arbetslag kan jag ta i tills det smakar blod i munnen. Undrar hur många arbetsgivare som reflekterar över den kraft de kan skapa – eller sumpa.

Sådd & skörd

Att svenska skolan trots ett glädjande hack i kurvan nyligen blivit sämre i internationella jämförelser har säkert flera orsaker, men en av dem tror jag är att eleverna vaggas in i tron att deras liv är självspelande pianon.

Min känsla är att många barn matas med den felaktiga informationen att de är jätteduktiga bara genom att finnas till och att alla som säger annorlunda bara är elakingar som försöker förminska och ifrågasätta religionen/naturlagen ”allas lika värde”.

Människan, och särskilt barn, kan åstadkomma fantastiska resultat, men potential är värdelös om den inte tas tillvara. Jag menar alltså inte att man ska bryta ner barns självkänsla och betona hur svåruppnådda barnens drömmar är. Tvärtom! Uppmuntra dem istället att satsa på att nå sina drömmars mål, men förklara att ju svårare uppgiften är, desto mer krävs att komma dit.

Musik är ett bra exempel. ”Alla kan sjunga!” sägs det. Vad är det för trams? Alla som hört ett luciatåg med sexåringar vet att sanningen snarare är att ingen kan sjunga. Många kan däremot lära sig att göra det, men det kräver träning och kommer att ta tid. Ändå ses varje år en ny årskull Idoldeltagare som blir jätteförvånade när juryn berättar att de inte kan sjunga. De är 16-25 år gamla och ingen verkar ha berättat för dem att de inte kan sjunga. Eller också har de som berättat det inte nått fram med budskapet. Kanske viftades det bort som avundsjuka.

De flesta utan exceptionell talang och envishet släpper sina rockstjärnedrömmar ganska snabbt, men det här gäller allt. Ingen blir mattegeni, ingenjör, socionom, elektriker eller barnmorska på ren viljekraft. Det kräver studier och hårt arbete. Att lura i barn att deras framgång inte främst ligger i egna händer utan hos samhället, politiker eller hos andra samhällsgrupper är inte omtanke om barn, det är snudd på barnmisshandel!

Ibland försöker elever eller deras föräldrar tjata sig till högre betyg genom att hota att anmäla läraren till Skolinspektionen. Inte för att eleven missat missat kunskapskraven, skulden läggs på läraren. Hur ofta det fungerar vågar jag inte ens tänka på.

För det är det riktigt sorgliga i sammanhanget. Det är naturligt att föräldrar tycker att just deras barn är bäst i hela världen, men när media, samhället och skolan säger samma sak riskerar barnen att få en märklig världsbild långt upp i åren. Eller ännu värre, att världen försämras.

I Sverige har man sänkt de fysiska kraven för att bli brandman, bl a för att JämO ifrågasatt om de fysiska kraven är ”yrkesrelevanta”. Polisutbildningen har sänkt begåvningskravet från en ganska modest nivå, från 4 till 3 på en niogradig skala, så att människor klart under genomsnittet intelligenta tas in.

Och så var det lärare då, gruppen som ska ställa allt tillrätta. Det finns lärarutbildningar man kommer in på med under 0,1 på högskoleprovet. I princip behöver man alltså bara hitta dit och kunna stava sitt namn. Är det verkligen rätt signaler, att sluta kräva och istället sänka trösklarna?

Brexit – den som väntar på något gott...

I somras bestämde sig Storbritannien för att lämna EU. Svenska journalister stod som vanligt som fågelholkar undrade vad som hade hänt. Anders Lindberg på Aftonbladet kunde inte fatta att britterna inte (lärt sig svenska och) lyssnat på hans domedagsprofetior.

Sedan dess har etablissemangets hopp stått till att brittiska politiker på svenskt manér ska skita i folkviljan och köra på enligt egna planer. Tony Blair sa häromveckan att Brexit kan stoppas bara väljarna får veta hur dyrt det blir. Men Tony, har du glömt att väljarna tillfrågats?

Trots Tonys Blairs folkförakt pekar ändå allt fler tecken på att den där ansökan som David Cameron dyrt och heligt lovade skicka in till slut ska landa i Bryssel.

Man pratar om en ”hård Brexit”, där Storbritannien från en dag till en annan klipps bort från det europeiska samarbetet. För mig låter det som ännu mer retorik och skrämselpropaganda. Storbritannien är inte en liten förvirrad bananrepublik i Västindien, det är ett av världens mest utvecklade och framgångsrika länder, som är och förblir en stor spelare i vår del av världen.

Även om engelsmännen ledsnade på att vara EU:s plånbok, och även om höjdarna i EU surnade till för att de hade mage att säga ”Vi klarar oss bättre själva” kommer det upprättas samarbetsavtal på samma sätt som EU har ett gott samarbete med exempelvis Norge och Schweiz.

För övrigt tar jag varje chans att gratulera britterna till sitt kloka beslut. Om tio år kommer Storbritanniens framgång förklaras med att de hade vett att lämna EU redan innan unionen började falla samman. Jag önskar att Sverige hade samma självsäkerhet och framåtanda, men tyvärr är vi Europas ryggradslösa amöba.

Motorvärmare

Visst användes motorvärmare betydligt oftare förr? Min gissning är att det går så mycket snabbare att värma upp kupén med bilens egna fläkt att få människor ids använda kupévärmare, och då struntar man i motorvärmare också. Att kallstart skadar både bil och miljö blir ett senare problem.

De gamla insticksvärmarna som höjer temperaturen på kylvattnet är bättre än moderna kontaktvärmare som bara värmer olja och/eller motorblock, men vid alla temperaturer kallare än +10°C spar man miljö och pengar på att använda motorvärmare. I Stockholm är det väl aktuellt ungefär halva året.

Om vi skiter i miljön (det brukar vara enklast) och bara tänker pengar gör man två besparingar med motorvärmaren. Dels spar man bensin, dels slitage på motorn.

Hur mycket bättre motorn mår efter några år är såklart omöjligt att sätta en prislapp på, men det kan man å andra sidan se som en ren bonus eftersom bensinbesparingen räcker gott. För snittar man två resor per dag (till och från jobbet fem dagar i veckan, och ytterligare fyra resor per vecka) blir det några hundra kallstarter per år. Med bara en deciliters besparing per resa kommer man ganska snabbt att tjäna in investeringen.

Pilotskolan

Uttrycket ”pilotskolan” dyker då och då upp i börssammanhang. Tanken är att om vd, ledning och styrelse är tungt investerade i sitt eget bolag, då borde även vi andra våga oss dit. Och motsatt, om inte ens ni som jobbar med det här tror tillräckligt mycket på affärsidén att den är värd att kliva in i, varför ska då vi andra göra det?

Jag gillar tanken och tycker att det ska svida för företagsledningen om bolaget går dåligt, men det finns några problem. Om företaget ger sina ledande medarbetare optioner behöver inte innehaven nödvändigtvis spegla deras investeringsintresse, och att hålla koll på hur de fått sina aktier är snudd på omöjligt.

Vidare vet vi ju inte hur stora innehaven är i förhållande till deras egen ekonomi. Paradox vd Fredrik Wester köpte nyligen aktier i det egna bolaget för två miljoner eftersom han ”hade lite pengar över”. Hans tidigare innehav är värt 1,7 miljarder, så i detta fall kan vi nog utgå ifrån att han tror på bolaget. Två millar hit eller dit betyder dock ingenting.

Men någonting säger det kanske. Precis som Leif Johanssons nej till att få arvodet för sitt styrelseuppdrag i Ericsson säger en del om hans engagemang. Fast okej, med facit i hand är det svårt att klandra honom.

En sista fundering. Är det alltid bra att företagsledningen har aktien i fokus? För kortsiktiga ägare borde svaret vara ja, men för den som köper aktien i sin ungdom för att leva på utdelningen efter att ha gått i pension är svaret inte givet.

Hur som helst gillar jag idén att ledningen drabbas om det går dåligt och gynnas om det går bra. Det är ju det vi saknar hos landets politiker, som sällan eller aldrig drabbas av sina egna beslut. Om vård, skola och omsorg blir sämre är det alltid trevligt att ha sina egna barn i privat internatskola, egna vårdförsäkringar och ha miljoner på banken.

I tv-programmet Draknästet tyckte jag ibland att ”drakarna” satsade på fel idéer (och fel människor), men var det något de alltid blev avtända av så var det när entreprenören verkade se delfinansieringen som ett sätt att själv kunna komma undan risk. Att driva företag för andras pengar ska kosta när det misslyckas.

Mänsklig rättighet att slippa jobba?

Ingen chef har vågat säga ”Du ska vara glad att du har ett jobb” till mig, men varje gång jag hört formuleringen har jag irriterat tänkt att den chefen ska vara glad att han/hon har anställda. Utan säljare tjänar företag inga pengar, utan produktionspersonal har de ingenting att sälja osv. Den enda som möjligen kan plockas bort ur denna ekvation är just chefen.

Men givetvis får det inte slå över åt andra hållet heller. Jag läste en artikel i Aftonbladet där man visar den andra sidan: ”Förr sa folk: tack, jag fick anställning. Nu säger de: varsågod, jag kom i dag också.” Och det är inte den mest chockerande formuleringen i artikeln som berättar om en kille som inte kunde jobba eftersom han fått ångest över sin mammas vattenskada och en annan som inte orkade arbeta efter en jobbig joggingrunda.

Det svårslagna rekordet innehas kanske ändå av den kvinna som undrar hur hon ska göra när hon måste vara hemma med sin sjuka katt. Om hon ska sjukskriva sig eller anmäla vård av katt (VAK?). Tanken att hon själv och inte samhället ska betala för att hon tar hand om katten föresvävade henne tydligen inte.

Här vittnar arbetsgivare som behöver relativt outbildad personal att det är svårt att hitta personer att anställa. ”Man kan kliva in direkt från gatan, få några dagars utbildning och börja arbeta. Enda kravet är att man ska tala och förstå svenska och till och med det kravet verkar ibland vara förhandlingsbart.”

På 80-talet, när arbetslösheten var i det närmaste obefintlig, hade jag förstått detta, men nu har vi 6-7 procent öppet arbetslösa (särskilt hög siffra bland just outbildad ungdom som skulle kunna ta dessa ”skitjobb”) och räknar vi in de som pluggar i väntan på drömjobbet och alla de som befinner sig i hitte-på-åtgärder måste det vara över en miljon människor.

Jag såg en skämtteckning med bildtexten: ”Förr fick man försörja två personer på en lön. Det gör man nu också. Skillnaden är att man inte känner den personen.” Problemet med satir är att den ibland överträffas av verkligheten.

Julklappsaktier

Byråkrati är inte enbart av ondo. Det är bra med kontroller och tröghet i vissa system, men ibland ger det onödiga problem.

För några år sedan skulle jag och några kompisar ge bort en fondportfölj i dopgåva. Tanken var att ett par tusenlappar i present till barnet skulle uppskattas när han så småningom behöver kontantinsats till en lägenhet och pengarna förräntat sig några gånger. Särskilt om föräldrar, mor- och farföräldrar hänger på och sätter in mer pengar längs vägen.

Men att starta upp konton åt en annan person är inte det lättaste. Särskilt om man inte ens är släkt. Tack vare att en av oss hade en bra och engagerad bankman fixade det sig, men det var bökigt. Och då tror jag ändå att vi blandade in föräldrarna lite grann, så att vi fick barnets personnummer och så att de inte skulle få skrämselhicka om det skulle komma hem ett märkligt kontrollbesked innan dopet.

Nu är det snart jul och att ge bort aktier vore säkert en bra grej, både för att ge bort något bestående och för att få barn intresserade av sparande. Att ge sina barn några aktier är inga problem. T ex kan man starta en kapitalförsäkring i sin egen depå där man sätter barnet som förmånstagare. Eller starta konton i barnets namn, man är ju ändå målsman.

Att ge bort värdepapper till syskonbarn gör genast det hela lite mer komplicerat, och vill man ge bort aktier till kompisars barn får man nog anlita en jurist eller två. Varför ska det vara så? Presentkort har länge varit en populär julklapp, i klädbutiken, sportaffären eller lite varstans. Varför tar inte någon av nätmäklarna tag i detta så att man kan göra samma sak med aktier?

Jag vill kunna köpa X antal aktier i Y antal bolag till person Z:s barn Å, Ä och lille Ö. Utan att kunna mer än deras tilltals- och efternamn vill jag kunna boka upp aktierna, betala från min depå i Avanza eller Nordnet, eller med Visakort eller banköverföring. För ett par tior vill jag ha ett snyggt presentkort (om banken inte tycker att courtaget räcker, i kombination med att de får potentiella kunder i 70-80 år framöver) som även svagsinta och lata föräldrar får in på barnens konton genom att enkelt fylla i lite personuppgifter på nätet.

Avanza, Nordnet, Degiro, storbanker... Till nästa jul har ni fixat detta va?

Sveriges största bidragstagare

Jag tycker att det är bra att personer som är sjuka eller av annan anledning inte kan jobba får hjälp av samhället med sin försörjning. Men det finns gränser. Sveriges största bidragstagare är en familj som i år får över 135 miljoner av våra skattepengar. Familjens patriark Carl Gustaf Folke Hubertus, även kallad ”Tjabo” i tvivelaktiga kretsar, påstår sig jobba som någon slags PR-konsult, men det är ytterst osäkert på vilket sätt han faktiskt skulle tillföra någonting av värde.

Ungefär hälften av pengarna går till drift och underhåll av ett tiotal slott. Den delen kan vi lämna därhän, även om merparten förmodligen skulle kunna säljas och ge bra pengar till statskassan. Men den övriga kostnaden ska täcka familjens officiella uppgifter samt representationskostnader. Det låter som otroligt bra betalt för uppgifter som aldrig utretts om de har någon som helst positiv inverkan eller ekonomisk avkastning.

Det är faktiskt ännu värre! Varken skattebetalarna eller våra representanter kan överhuvudtaget kontrollera vad pengarna går till. Numera sker en schematisk redovisning, men inga detaljer, kvitton och sånt som andra måste hålla sig med när de använder skattepengar. Så hur ska vi veta ifall pengarna gör nytta när vi inte ens får veta vad de går till?

Det vi vet är att familjeöverhuvudet Tjabo åker land och rike kring, håller tal (”Kära örebroare...”), inviger lokaler och båtar, gör en del märkliga uttalanden och är känd för att vara en av landets främsta konsumenter av så kallade ”kaffeflickor”.

Hans fru talar sju språk flytande. Tyvärr är svenska inte ett av dem. Vem kan klandra henne, hon har ju trots allt bara bott i Sverige i drygt 40 år. Barn och barnbarn har bråda dagar som hertigar och hertiginnor av diverse landskap. Med undantag för prinsessan Madeleine har de flesta av dem besökt sina hertigdömen vid minst ett tillfälle.

Vid sidan av den ytterst märkliga ersättningsformen apanage har samtliga medlemmar av kungafamiljen privata förmögenheter. Flera av dem driver egna bolag vid sidan av ”jobbet” som Sverigerepresentanter.

Jag fattar att det här är en rätt liten del av statsbudgeten och man kan skämta om att ”löjliga familjen” åker runt och ”tokar till det”, men även om det här vore en högpresterande familj som inte skulle sparka in varenda dörr när det kommer till fördomar om inavlad överklass ser jag inte hur monarki skulle kunna bli förenlig med demokrati så länge titeln går i arv.

I andra sammanhang talas om signalpolitik. Vilka signaler blir det av att Sveriges statschef, landets högste tjänsteman, inte behöver redovisa hur han hanterar skattepengar, inte har några som helst prestationskrav, är straffimmun och i princip också immun mot alla former av kritik eftersom minst sex riksdagspartier skulle låta honom göra precis vad som helst utan att det får några konsekvenser?

November i videosammandrag

I november steg SIXPRX 1,44 % och Nasdaq Comp landade på 2,59 %. Min egen portföljs ack så klena resultat blev -1,46 %.

Resten av månadens funderingar blir återigen i videoform. Succén fortsätter...

Feministisk snöröjning?

Raggmunk

Jag har fått önskemål om fler matinlägg. Jag gillar att laga mat, men det som stoppar mig från att blogga om det är att det mesta jag gör är rätt basic. Det känns överflödigt att redovisa hur man steker grönsaker eller kokar pasta.

Men här kommer ett enkelt recept ändå, på raggmunk. Tydligen är det ändå inte enkelt nog eftersom raggmunk säljs både färdiggräddat och vakuumförpackat, och som mix för att blanda med vatten. Själv använder jag råvaror när jag lagar mat.

Ska vi börja med skillnaden på raggmunk och rårakor så är rårakor i princip bara potatis medan raggmunk är en blandning av pannkakssmet och råriven potatis. Alltså börjar jag med att riva potatis (tvättade men oskalade, jag skalar aldrig potatis mer än att skära bort de fulaste skadorna). Dagen till ära ska jag mäta och väga ingredienser, normalt går jag på känsla för det här är inte hjärnkirurgi.

Blir den väldigt rinnig kan man hälla av spadet, annars blandar jag bara den rivna potatisen med mjölk, salt och en skvätt matolja. Vetemjöl tillsätts till en lagom tjock smet. Sedan är det bara att steka.

Servera med egenplockad lingonsylt. Eller annan hemgjord sylt, som den här. Helst ska den vara lite syrlig. Och relativt gratis såklart. Fläsk då? Ja, för den som vill. Själv är jag laktovegetarian, varför jag inte bara hoppar över fläsk utan även ägg. För ägg behövs verkligen inte. Potatisstärkelsen binder ihop det hela fint.

Detta användes:

Potatis, 400 gram

Mjölk, 3 dl

Salt, 2 tsk

Vetemjöl, 1,5 dl

Matolja, 1 msk

Kostnad: (högt räknat) 6 kr plus sylt och måltidsdryck. Räcker till två måltider, så det knäcker ingen hushållsbudget.