lördag 20 oktober 2018

Finns shopaholics?

Shoppingberoende är tydligen en sjukdom. Compulsive Buying Disorder (CBD) på engelska. På svenska kan man säga oniomani som märkligt nog inte alls betyder sjuklig rädsla för lök.

Det vore mig givetvis främmande att driva med någons sjukdom, men finns det här på riktigt? Det gör det nog, men det är såklart omöjligt att veta hur många shoppingberoende som egentligen bara försöker fly verkligheten, är lata eller lite dumma i huvudet (vilket kanske också borde vara en diagnos). Börjar man gräva märker man att många så kallade shopaholics också lidit av ätstörningar, alkoholism och mer eller mindre varenda beroendeproblematik mänskligheten upptäckt kryddat med depression och ångest.


För mig verkar det som att man försöker fylla ett innehållslöst liv med kläder eller prylar man inte behöver, bara för att få någon slags kick. I princip hade man lika gärna kunnat använda sex, knark eller något annat. Men är det så? Är missbrukarpersonligheter förutbestämda att hamna i skit och kan bara välja gren – heroin, shopping eller bingolotter?

Jag tror att människan alltid har ett val. Vissa av oss har bättre förutsättningar, men alla kan välja. En del är allergiska mot alkohol och bör således inte dricka. Det är knepigt i miljöer där andra dricker, men det går. Att inte shoppa är vanskligare eftersom alla måste handla. Samtidigt vet vi väl alla när vi köper något vi behöver, något vi verkligen vill ha eller något helt onödigt.

Nej, jag har precis lagom antal löparskor.

Slutsatsen blir som vanligt att Charlie Häckners gamla devis håller än: ”Till alla er som har problem: Ha inte det.

fredag 19 oktober 2018

Skattar bäst som skattar sist

Aktiebolaget Trav och Galopp, ATG, hade länge monopol på svensk hästbetting. Det har de inte längre, men jag antar att de har en betydande marknadsandel. Antar, för jag vet verkligen ingenting om trav, galopp eller hästar överhuvudtaget. Men jag såg en reklamfilm som fick mig att fundera lite:


Okej, jag tror att jag fattar budskapet. Ni är schyssta va? Men vad är detta för argument:
Spelbranschen då? Vissa betalar inte skatt i Sverige och ringer upp kunder fast de inte vill. Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen och finnas för kunderna med tvåtusen butiker. Vad tycker du är schysst?

Själv tycker jag att det är schysst att framhäva sig själv utan att racka ner på konkurrenterna genom att antyda saker om dem utan att leda påståendena i bevis. Det är inte min uppgift att försvara utländska spelbolag, men vi kan ju vara lite sakliga här. ”Vissa betalar inte skatt i Sverige”. Det skulle ju kunna bero på att de inte har sitt säte i Sverige. ATG betalar inte skatt på Malta, det är inte oschysst, bara rimligt.

Då känns det schysstare att betala miljarder till hästnäringen”. Ja, ni ägs ju av hästnäringen, så det blir lite som att säga att det känns schysstare att betala miljarder till sina ägare än att inte betala skatt i ett land där företaget inte är registrerat. Allt annat vore bakvänt.


Det är antagligen bara jag som sitter och analyserar reklamfilmer på det här viset, men att framhålla att man betalar mycket skatt som ett mått på framgång, undrar om det finns ett enda land i världen förutom Sverige där det skulle funka.

Funkar det ens här? Ja, det tror jag faktiskt. Med någon slags omvänd logik tycker svensken att höjden av kreativitet är att själv undkomma skatt genom att köpa taxfreesprit, smuggla öl från Tyskland eller betala svart, men när andra skatteplanerar är det bara omoraliskt.

Kanske är det därför trav är populärt, för att vi inte ifrågasätter skattetrycket utan betalar snällt varpå många ser spelvinster som enda möjligheten att bli rik. Är det schysst?

torsdag 18 oktober 2018

In i fållan, hälsar SVT

I söndags gjorde SVT en intervju med hushållsekonomiprofessor Paolo Sodini om ofoget folk börjat med, att springa och pensionera sig innan staten har bestämt att det är okej.


Min kritik riktar jag främst mot SVT. Eftersom reportaget innehåller så många ”jump cuts” känns det som att professorn kan ha sagt och menat något helt annat än vad ”oberoende” SVT vill förmedla genom att sätta ihop en mening här med en mening där. I fem punkter berättas för oss varför man inte bör pensionera sig tidigt och sedan leva på avkastningen av sparat kapital. Vi tar dem en och en:

1. ”Avkastningen går inte att förutse.”

Det är sant, och det är därför man genom fyraprocentsregeln eller andra riktlinjer bör ha marginaler för det oförutsedda. Förstår man inte att räntor och avkastning varierar över tid begriper man ju absolut ingenting om ekonomi, och så obildade kan väl inte ens SVT:s journalister vara?

2. ”Går miste om viktiga sparprinciper.”

Två sådana nämns, humankapital och ränta-på-ränta-principen. Ingen av dem försvinner och nu ska jag förklara varför.

Inkomster får man vanligen genom färdigheter och kunskap och då försöker SVT genom en klippfest utan like antyda att professorn menar att dessa egenskaper går förlorade om man slutar jobba, och det gör de såklart inte.

Att ränta-på-ränta-principen blir avhuggen stämmer till viss del, men resonemanget man förmedlar är att den försvinner samma dag man går hem från jobbet. I själva verket ger allt sparkapital en ränta-på-ränta-effekt så länge man inte börjar konsumera på grundkapitalet. Ränta på sparat kapital får man även efter pensionering, oavsett om den sker vid 30 eller 70.

Här sägs att man drabbas genom att spara under kort tid för att sedan gå i pension. Ja, om alternativet vore att spara regelbundet hela livet, men det vanliga är ju att man inte gör det utan bränner sin lön på skit ända tills man är 40 eller ännu äldre. Vid det laget har tidiga pensionerare redan sparat ihop en klumpsumma som fått ”gotta till sig” i marknaden.


3. ”Kapitalkostnaderna kan stiga.”

Lite samma invändning som punkt 1. Och det stämmer, allt möjligt kan hända. Det kallas att leva och sägs vara dödligt. Här gör professorn megablundern att räkna fyraprocentsregeln på bruttovinsten. Sedan räknar han bort 1,5 procent i ISK-skatt (för så var det år 2010) och sedan ytterligare 1,5 procent ”om man har investerat i en dyr fond”. Då är det bara en procent kvar av de fyra (4-1,5-1,5=1). Kanske pratade han om något annat, för så här dum kan knappast en ekonomiprofessor vara!

4. ”Planen kräver goda placeringar.”

Ja, dåliga beslut kommer leda till ett dåligt resultat, så tänk inte dumt. Ursäkta om jag verkar hånfull nu, men exempelvis fyraprocentsregeln tar ju höjd för att man inte ska behöva Kavastu-krossa marknaden år efter år. Svängningar, oflyt och oförutsedda händelser är inbyggda i kalkylen. Om man inte är dum, och det ska man som sagt var inte vara...

5. ”Svårt att börja jobba igen.”

Nej. Bara nej. Så här säger professorn, och det är en oklippt passage:
Om man har slutat arbeta när man är 40 och märker att planen inte fungerar och att man skulle behöva jobba 15-20 år till så har man ganska länge stått utanför arbetsmarknaden. Då är det inte lätt att hitta ett nytt jobb.

Rätt intressant matematik! Man slutar vid 40, står sedan utanför arbetsmarknaden ”ganska länge” (tio år?) och kommer då på att man skulle behöva jobba i upp till 20 år till, tills man är runt 70 eller ännu äldre. Ja, det kallar jag en rejäl felräkning! Han tycks verkligen tro att alla som vill gå i tidig pension är fullblodsidioter.


Men som jag slog fast i punkt 2 försvinner inte alla ens färdigheter den dag man går hem från jobbet, och den som slutar jobba tidigt – kanske till skillnad från den som pensionerar sig sent – kommer inte att parkera framför tv:n och titta på tårtbakande kändisar resten av livet. Tvärtom gissar jag att han/hon kommer att förkovra sig i sina intressen, som han/hon antagligen har en fallenhet för.

Kanske för att jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt artisteri och egenföretagande, och alltid försökt göra jobb av mina hobbies, ser jag inte ett uppbrott från arbetslivet som så definitivt. Kanske hade det varit annorlunda om jag varit elektriker, datatekniker eller gjort något annat som kräver lätt mätbara kvalifikationer med bäst-före-datum, men man kan alltid hitta saker att tjäna pengar på.

I Sverige är det dessutom förhållandevis små löneskillnader. Ett rätt okvalificerat jobb som lagerarbetare eller brevbärare ger en hyfsad lön. Det är såklart lättare att få in tillräckligt med pengar ju lägre omkostnader man har, men det gäller ju all privatekonomi.


Min slutsats blir att inslaget var vinklat (resultatet bestämt på förhand), hafsigt och okunnigt. Och som sagt, jag skulle inte bli förvånad om professor Sodini delar den bilden. Hade SVT åtminstone någon gång låtit honom säga tre sammanhängande meningar hade budskapet nog varit ett annat.

onsdag 17 oktober 2018

Lite el, många avgifter


Det här är min elräkning för tre månader. Inga stora pengar och vanligtvis betalar jag den utan att ens reflektera över kostnaden. Och ja, jag lägger in den för betalning manuellt. Våga vägra autogiro!

Men någon gång kan man ju titta på den, så varför inte nu? Det första jag slås av är att det är väldigt många olika poster. Köper jag en vara i mataffären får jag en post på kvittot. Förutom moms, den kommer man inte undan ens när man förklarar att man aldrig gick med. Men här har jag köpt en produkt – elektricitet – och får den uppdelad i fyra poster (och moms – det finns grön el, men svart el är helt omöjlig att hitta): el, årsavgift, spotpåslag och elcertifikatskostnad.


Årsavgift skulle jag hellre få utslaget på elen. På det här sättet blir det ju billigare el ju mer jag köper. Spotpåslaget är vad jag förstår en justering av dagspriset som jag får för att jag har rörligt elpris.

Men vad tusan är elcertifikatskostnad? Energimyndigheten berättar att elcertifikatssystemet ”är ett marknadsbaserat stödsystem som ska öka produktionen av förnybar el på ett kostnadseffektivt sätt”. Språk är intressant. ”Marknadsbaserat stödsystem”, måste det inte vara antingen eller? Antingen marknadsbaserat eller också ett stödsystem för att favorisera alternativ som inte klarar sig på en fri marknad. Det kan finnas olika skäl till det, men det här är första gången jag hört om något som behöver ekonomiskt stöd för att vara ”kostnadseffektivt”. Klart att det blir kostnadseffektivt för producenten om konsumenterna tvingas betala extra för det!


Totalt betalar jag alltså 390 kronor och 61 öre. Av detta är 46 procent betalning för elen i vägguttagen. 26 procent, över en fjärdedel av totalsumman och mer än hälften av elkostnaden är årsavgift, som är lika hög oavsett hur mycket el jag använder. De obegripliga avgifterna är 8 procent, och momsen 20 (jag gick aldrig med!). Nog finns det lite att jobba på här för miljöintresserade politiker. Om det finns några sådana.

tisdag 16 oktober 2018

Mina pengar – mitt ansvar

Det seglade upp en debatt häromdagen. En kille hade spelat bort sina pengar och det enda vi vet säkert när det händer är att det absolut inte kan vara hans eget ansvar. Då är frågan – vems fel är det? Spelbolagens? Statens? Nej, tydligen bankens.


Jag håller med om att citatet från Handelsbankens pressavdelning inte blev särskilt lyckat. Exemplen barnporr och heroin var inte helt relevanta eftersom dessa verksamheter är olagliga och tvingar banken att rapportera om sina misstankar. Eftersom de inte var relevanta behöver vi inte heller bry oss om dem, men den allmänna uppfattningen är alltså att banken borde hindrat Lukas från att använda sina pengar till för honom olämpliga ändamål.

Kommer ni ihåg när man utan att bli förhörd av bankpersonalen kunde ta ut eller sätta in stora mängder kontanter på sitt bankkonto, t ex vid en bilaffär eller för helt laglig skatteplanering? I nutid har jag varit med om att just Handelsbanken frågat en kund varför hon ville sätta in 8000 kr av sina egna pengar till sitt eget konto. Vad tusan har de med det att göra?


Att staten vill ha full kontroll över medborgarnas pengar (Göran Greider skulle nog kalla det ”ännu ej debiterad skatt”) är en sak, men det gör mig beklämd att tillsynes normalbegåvade privatpersoner kräver att spelmissbruk ska regleras genom att banker agerar moralpoliser.

Spelmissbrukaren ”Lukas” hade kanske blivit hjälpt av det, men var drar vi gränsen? Ska jag få köpa sprit om jag redan har sprit hemma? Får jag investera i ett bolag vars verksamhet ses som oetisk av vissa? Får jag ägna mig åt välgörenhet ifall organisationen inte faller makten i smaken? Låt oss dra gränsen precis här: Mina pengar är mina, dina pengar är dina och så länge vi inte bryter mot lagen ska vi få använda dem till vad vi vill!

måndag 15 oktober 2018

Tråkiga aktier

Det här med att aktier ska vara så himla roliga, vad är grejen med det egentligen? Man hör ständigt folk grymta om att den eller den aktien är tråkig, och jag är inte bättre själv utan kommer ibland på mig med att använda begreppet tråkaktie.


Det jag och andra då menar är en aktie som inte rör sig så mycket. Men tråkigast är väl de värdepapper som går åt fel håll? Det är betydligt värre än en aktie som står helt still, vilket för övrigt ingen börsnoterad aktie gör.

Investera gör man för att tjäna pengar. Bäst vore att varje morgon för alla sina pengar köpa det som ska stiga mest under dagen, men eftersom ingen vet vad det är väljer de flesta av oss att köpa en mix vi tror ska gå bättre än den risk vi tar. Ungefär. En del i denna mix är ”tråkaktier”, men ibland kommer dessa gå bättre än det mesta. Då är de inte tråkiga.

En del människor har bara fel namn...

Men min stora invändning är att man inte ska köpa aktier för att få spänning eller skratt. Vill du få ett adrenalinpåslag – hoppa bungyjump! Jag kan också känna något befriande med att pulsen bultar i hela huvudet, men börsen är inte platsen för det. Den som tycker sig ha ett tråkigt liv – ändra på det. Låt gärna investeringarna ge dig sådana möjligheter, men sök inte spänningen på börsen.

söndag 14 oktober 2018

Tjänstepension eller livet?!

Ibland får jag en känsla av att tjänstepension är viktigare än lön. I veckan skrev SVT en artikel om ”gig-jobb”. Det är tydligen ett nytt, trendigt ord för det som tidigare kallades projektanställningar eller visstid.


För er som inte orkar läsa artikeln är slutsatsen som man tagit fram tillsammans med en pensionsekonom på ett stort försäkringsbolag (som givetvis är heeelt opartisk, för under artikeln står det att det är så SVT arbetar) att unga människor ofta tar tillfälliga jobb, vilket ger lägre tjänstepension och därmed ”riskerar att förlora miljoner”.

Jag har själv haft den typen av jobb. Alltså tillfälliga, där man kan förhandla sin lön själv och dra om det inte passar, där chefen inte har några som helst påtryckningsmöjligheter och där man får 12 procent semesterersättning direkt på lönen och slipper få delar av sin lön låst i en pensionslösning som senare kan visa sig vara helt omöjlig att styra över eller flytta.


Det innebär att man får ta ansvar över sin egen ekonomiska planering, men är det dåligt? ”Allt är inte bara positivt kring den växande trenden”, skriver SVT och passar sedan på att dissa i princip allt med det här sättet att jobba. Ett enda stycke andas någon slags optimism:
Så kallade millennials kommer in på arbetsmarknaden och vill ha bättre balans mellan jobb och fritid. De värdesätter frihet och flexibilitet framför en fast anställning.


Det passar inte alla. I Storbritannien endast 18 procent, och i Landet Lagom med världsrekord i trygghetsnarkomani troligen ännu färre. Men vi snabbspolar till steget efter pension: dödsbädden. Hur många kommer där nöjt konstatera att de prioriterade tjänstepension framför balans, frihet och flexibilitet?

lördag 13 oktober 2018

Stölderna ökar, men inte anmälningarna

45 procent av butikerna utsätts för brott under en slumpvis vecka, men bara 3 av 10 butiksstölder polisanmäls. Polisanmälan börjar mer och mer bli något man gör för att få ett ärendenummer att uppge till försäkringsbolaget. Så här säger en handlare:
Har försökt att ringa polisen förut men bara blivit kopplad till en röst som säger att dom skickar en blankett som vi kan fylla i och anmäla där. Vi har anmält en gång men dom la ner ärendet.


Andra förklarar att enda skillnaden mellan att anmäla och att inte göra det är ytterligare några timmars jobb. Men det kanske kan behövas för att få ut försäkringspengar. 22 procent av butikerna anger att de också utsatts för hot från kunder den senaste månaden. Den typen av brott är ju helt meningslös att anmäla om polisen ändå inte försöker lösa dem.

Jag minns när jag själv anmälde en bluffaktura och när jag anmälde ett bilinbrott. Vid bilinbrottet behövde jag utredningsnumret till försäkringsbolaget. Bluffakturan hade jag aldrig anmält idag. Varför skulle jag, för att någon polischef kan få upp statistiken så att han kan kräva mer pengar? De får sköta sina budgetförhandlingar själva.


Dock är jag imponerad att någon fortfarande orkar driva en butik i Sverige. Om kunderna inte bestämmer sig för att stjäla varorna istället för att betala för sig hotar de personalen till livet. Skulle det bli några kronor i vinst plockas de in i skatt, men inte heller då går de till polisverksamhet. Det finns ju så många andra samhällsproblem – brist på könsneutrala toaletter, breddning av folktomma cykelvägar, normkritisk granskning av kommunala hemsidor, inrikesflyg för politiker, kurser i klimatångestterapi...
Heja Sverige, friskt humör!
Cykelhjälm och testat smör!

fredag 12 oktober 2018

Man blir aldrig klar

Bloggkollegan Minimalistspararen frågade när de som tänkt leva på aktieutdelningar är klara, vid vilken nivå uppdraget är utfört. Sluta jobba kan man göra, men klart blir det väl aldrig?


Gränsen för ekonomiskt oberoende kan man dra lite olika, men ingen kan köpa vad som helst. T ex skulle ingen nu levande svensk ha råd att köpa Norrköping. Det är visserligen inte ett av mina mål, men ni fattar vad jag menar. Det går alltid att tjäna/spara lite till.

Personligen tror jag att livet skulle kännas torftigt om man alltid hade möjlighet att genomföra sina drömmar, köpa vad man ville och göra vad som helst. På samma sätt som de som renoverar hemma, odlar en japansk trädgård eller kroppsbygger inte plötsligt slutar är inte heller en privatekonomi någonsin klar.

Forrest Gump, klar med löprundan efter tre år, två månader, fjorton dagar och sexton timmar.

Den bara förändras, vilket leder till att man anpassar sitt beteende därefter. Om jag hade hundra miljoner på banken kanske jag inte skulle jaga extrapriser, diska engångspåsar och göra trasor av uttjänta lakan, men fan vet.

torsdag 11 oktober 2018

Boyta – mest för förvaring

Den genomsnittlige svensken bor på 42 kvm, gissningsvis mindre ju fler personer i hushållet. Behöver vi det? Själv sitter jag vid datorn och jobbar, äter där osv. Jag har ett sovrum som står tomt från att jag klivit upp på morgonen tills jag går och lägger mig och ett vardagsrum jag i princip aldrig använder. För att få någon nytta av det byggde jag för ett par år sedan en walk-in-closet där.


För går jag till mig själv är det just förvaringsytor jag behöver. Vore det inte för garderober och skåp skulle jag klara mig med några ynka kvadratmeter, det är ju den yta jag rör mig på. Förutom lägenheten har jag två källarutrymmen som också bara används till förvaring.

Jag har gjort flera inlägg om människor som bor i husbilar och minihus. Det senaste om tanten som funnit sig tillrätta i en släpvagn på 6 kvm. Så långt skulle jag aldrig gå, men precis som jag funderar över vad jag ska med tomma ytor till grubblar jag på hur mycket av sakerna jag förvarar som kommer till användning.

Få se, hade jag inte en tidningsartikel om det här nånstans...?

Om varje kvadratmeter kostar en hög med tusenlappar är det inte klokt att bo stort för att kunna rymma en massa bra-att-ha-saker som sällan eller aldrig kommer till nytta. Det går ju till en gräns när jag kan köpa grejerna och kasta dem efter en enda användning hellre än att inrätta mitt liv efter att förvara dem. Tänker jag rätt här eller håller jag bara på att bygga på knaskvoten?

onsdag 10 oktober 2018

Svensk näthandel suger!

Butiker försvinner, online är framtiden. Det kan man tycka vad man vill om, men inte ens bakåtsträvare som jag säger emot (är man osäker kan man följa butiksföretagens börskurser). I ett avlångt land som Sverige är därför bra spedition viktigt.


Beställer man något från en svensk nätbutik kan man ibland välja leveranssätt, om man exempelvis vill ha leverans till dörren eller vill att varan ska gå att hämta på ett utlämningsställe. Men sällan kan man välja något annat utlämningsställe än det som är närmast bostaden. Har man ärenden till eller jobbar i en annan stad eller stadsdel vore det smidigare att få paketet dit.

Fast det där är skönhetsfläckar när det funkar som bäst. Det vanliga är att man inte ens vet hur paketet levereras. Det kan bli med Postnord, DHL, UPS eller någon annan. Även om man handlar av samma företag kan det bli olika speditörer varje gång, och ena gången får man en talong att hämta ut det på Postnords utlämningsställe, nästa gång trycker brevbäraren ner ett exakt likadant paket i brevlådan.


Ibland vet man vilken speditör som har paketet, men det är nästan omöjligt att bestämma något med dem. Antingen kommer de ”kl 10-15” eller ”16-21”. Undantagsvis kan de gå med på att chauffören ska ringa innan, men i så fall ringer han när han står vid ytterdörren och då hjälper det inte om man så kan vara där på tre minuter. Chauffören kan inte vänta, det kan bara kunder.

En del speditörer kan lämna ut paket till en granne eller hänga en påse på dörren. Ja, det är ju bra om jag har gått med på det, men kommer mitt paket bort är det ingen tröst att de har en oläslig namnteckning från någon som säger sig vara min granne.


Om leveransen ens kommer fram. En del försändelser slarvas bort längs vägen och jag har hittills aldrig varit med om att orimliga transporttider kompenseras. Men försök att skicka ett brev som väger två gram för mycket så bryter tredje världskriget ut. Flexibilitet låter fint, men visst är det konstigt att det alltid innebär att det är vi som ska vara flexibla, aldrig de som får betalt av oss.

Och då kommer vi till pengarna. Det gnälls över Trumps tullhot, men den ohotade mästaren i tull och avgift heter EU. Postnord har redan tidigare tagit ut en extra avgift på paket från Kina, men från och med mars i år tar Sverige ut moms på alla varor från länder utanför EU, även om beställningen sker inom EU så länge försändelsen ursprungligen kommer från ett land utanför EU.

Det står 'Made in China' på glödlampan!

Men handel är som bekant inte bara skatter och straffavgifter. Själva transporten är också kostsam. Ett inrikespaket på fem kilo kostar runt en hundring att skicka (med Schenker, Postnord skickar inte ens ett tjockt icke-sökbart tvåkilosbrev för de pengarna). I t ex England och Tyskland kostar det hälften. Att näthandlare som Apotea och Netonnet inte bara ger upp och flyttar från Sverige är en gåta för mig.

tisdag 9 oktober 2018

Rätt jobb på rätt tid

Jag minns med fasa arbetsplatserna där jag förväntades vara rapp i skallen klockan 8 på morgonen. Det hände i princip aldrig, men framåt lunch och senare har jag bra och dåliga dagar. Vissa dagar är jag kreativ, andra inte. Ibland kan jag nästan inte skriva alls, ibland kan jag skriva vad som helst.


Oftast ligger dagsformen någonstans mittemellan och då gör jag klokast i att skriva en viss typ av text. En del texter kan jag skriva i sömnen (jag ska inte ge exempel utifall att någon kund läser, det vore inte bra för framtida förhandlingar), men det mesta kräver någon slags intellektuell nyfikenhet och då är det bra att ha det.

Nu låter det som att jag inväntar inspiration och det gör jag inte. Tvärtom, kör jag fast är det ingen idé att sitta kvar med en tom skärm, då är det bättre att göra något annat. Därför är det bra att jag som egenföretagare har lyxen av att kunna styra schemat. Många har inte det och jag undrar ibland vad detta kostar dem, deras arbetsgivare och samhället.


Ny teknik och nya typer av arbeten innebär att allt fler skulle kunna anpassa jobbet efter hur de mår och andra yttre och inre omständigheter. Kanske jobba länge vissa dagar och andra kortare. Hemifrån när det passar och därmed spara på tid och miljö. Men flexibilitet är ju inte en del av ”den svenska modellen”. Vägrar inte chefen tänka i nya banor kan man ge sig tusan på att facket gör det.

Det är nog inte så dumt att stå utanför arbetsmarknaden. Visserligen har man i princip inget skyddsnät som egenföretagare, men vill jag jobba arton timmar i streck eller gå ut och njuta av vädret behöver jag inte fråga någon om lov eller kolla ifall kollektivavtalet tillåter det.

måndag 8 oktober 2018

Etisk börshandel

Ska man följa moralen eller plånboken när man handlar på börsen? Jag har en kompis som halvt på allvar velat investera i oetiska fonder, som prioriterar vapen, droger, sprit och porr. Själv har jag konstaterat att jag har en rätt avslappnad inställning till börsmoral.

Den senaste tiden har det snackats en del om cannabisbolag och hur rätt eller fel de är att investera i, som Stenocare aktuell i dagarna. Nu gäller det visserligen medicinska cannabisprodukter, de ska inte sälja hasch till skolungdom. Men det väcker ändå frågor om investerarnas ansvar.


Sparpodden dammade av frågan om etiska investeringar i senaste avsnittet, nr 256. De kom in på det genom en läsarfråga från en som ”vill spara etiskt” och undrade hur hon kunde påverka marknaden genom att välja eller välja bort investeringar i ett visst företag. Den avgående sparekonomen Joakim Bornold sa något jag inte upplever lyfts upp särskilt ofta:
Du köper eller säljer aktier till någon annan. Det påverkar inte bolaget överhuvudtaget. Är det så att många säljer så visserligen går aktiekursen ner, men det blir en väldigt attraktiv direktavkastning i de här bolagen för lönsamheten sjunker inte i bolaget, vilket gör det till en attraktivare investering och sannolikt går aktiekursen upp igen.


Kanske låter det som att jag försöker döva mitt samvete nu, lite som vapenbolag som säger att om inte [valfri diktatur] köper vapen av oss kommer någon annan att sälja, men på börsen produceras inte vapen och vanligtvis inte ens vapenaktier. Aktierna finns redan och om ingen köper dem kommer nuvarande ägare ha dem kvar.

H&M tas också ofta upp i de här sammanhangen. När det visade sig att H&M:s kläder tillverkas av barnarbetare (precis som många av deras konkurrenter) var det flera modebloggare som hotade med bojkott. När vd Karl-Johan Persson nyligen sa att invandring gör Sverige rikare hotade andra med bojkott.

Jag tror på bojkott som maktmedel. I konsumentledet. För all del även på arbetsmarknaden, det är rimligt att inte jobba för företag man föraktar. Men på börsen gör det nog sällan någon nytta. Jag fortsätter att äga H&M trots att deras barnarbetare saknar känsla för kvalitet.

söndag 7 oktober 2018

Det bästa med att bo i bostadsrätt

Det finns mycket bra med bostadsrätt jämfört med hyresrätt. Man kan tjäna pengar på sitt boende. Man behöver inte fråga om lov för minsta lilla utan kan riva ut skåp, dörrar och till och med väggar. I en hyresrätt får man i princip inte ens tapetsera utan att först få klartecken från värden. Och då gäller det att ha en bra värd.


Och i ärlighetens namn... Även om det bor en och annan kuf även i bostadsrätt (jag gör ju det) går det inte att jämföra med hyreshus där det av kapitalistiska skäl bor fler människor utan arbete som kan få den käcka idén att anordna en ravefest en tisdagsnatt.

Sedan finns det en fördel som stämmer för alla lägenhetstyper – den gemensamma tvättstugan. Jag vet att jag tappade en del av er nu för det första många gör (”Ja, vänner till mig förresten...”) när de flyttar in i en ny bostadsrätt är att skaffa egen tvättmaskin. Jag har aldrig förstått varför.

I bostadsrättsföreningens tvättstuga finns flera stora tvättmaskiner, torktumlare och torkrum. Om något går sönder eller krånglar är det andra som får fixa det, fastighetsskötare eller reparatörer. Jag behöver bara sortera och tvätta. Och tömma filtret såklart, annars får man gängstryk.

Du grabben, är det du som använt mangeln?

Elkostnaden för att driva en tvättmaskin är visserligen bara ett par kronor per maskin, men det finns ju fler kostnader. En tvättmaskin kostar minst 2500 kr. Ska man ha inbyggd torktumlare (och det åker man väl nästan på när man inte heller har torkrum) börjar priserna på 4000 kr.

Sedan tar ju tvättmaskinen plats. Lågt räknat är det väl minst en kvadratmeter som inte går att använda till något annat. Där jag bor kostar en kvadratmeter 35000 kr. I centrala Stockholm kanske det tredubbla. Det är ganska dyrt för att inrymma en maskin som faktiskt inte behövs eftersom föreningen ändå har egna, som alla är med och betalar oavsett behov.

Flyttar jag till eget hus är den underhållsfria tvättstugan det jag kommer att sakna mest av alls. Det och centralvärmen. Jävlar vad jag frös när jag fick betala värmen ur egen ficka!

lördag 6 oktober 2018

För lite mens i statsbudgeten?

Vi måste prata om mens! Det är inte jag som säger det. Budskapet basuneras dagligen ut från tv, radio och tidningar. Det görs teater och film om mens. Minst två Sommarpratare har ägnat hela sina program åt menstruationens alla aspekter. Den ena hade gjort ett seriealbum om mens. Den andra skrev senare en hel bok och följde upp med en föreläsningsturné om alla tabun kring fenomenet.

Ja, hurså?

Hur mycket kan man egentligen prata om att man inte kan prata om mens innan det blir fånigt tydligt att man visst kan det?!

Vet inte, men jag vet att gränsen inte är nådd än. Signaturen ME (som själv är kvinna, så det är inte bara mansgrisar som tänker så här) föreslog i kommentarsfältet att jag skulle skriva ett inlägg om att föreningen Mensen fått en halv miljon skattepengar för att ”menscertifiera” arbetsplatser och ”skapa ett så kallat mensvänligt arbetsklimat”.

”Personer som är födda med snippa” - eller det vi i gruppen normala kallar kvinnor.

Detta är inte första och troligen inte sista gången skattemedel läggs på att lyfta mensen i det offentliga rummet. För ett år sedan förärades Stockholms tunnelbana med menskonst. Även då angavs osynliggörandet av mensen som orsak till att pengar ska läggas på detta. Jag tycker att det är få om ens några ämnen det tjatas så mycket om. Andra kroppsvätskor jag inte heller tycker får för lite uppmärksamhet i offentligheten är sperma, slem, snor och urin.

Jag fattar att menstruation är ett smärre helvete för en del kvinnor, men jag tror inte att deras mensvärk blir ett dugg bättre av att det ska pratas om det. Men okej, jag tänker inte hindra någon från att prata om mens. Inte heller tänker jag motsätta mig mensmanifestationer eller menskonst, men kan ni snälla göra dessa aktiviteter utan att bränna skattepengar som istället skulle kunna gå till äldreboenden, lärare, vägar, försvar, mediciner, polis, skolmat, missbruksvård...

fredag 5 oktober 2018

Maktens beskyddarverksamhet

Jag har hyllat Bahnhof så många gånger att jag förstår om någon tror att jag är avlönad av dem. Det är jag inte, jag tycker bara att de gör mycket rätt.

I våras skrev jag om Bahnhofs sexismbeskyllda platsannons. Att de anmäldes förvånade mig inte, men jag gladde mig åt att Bahnhof inte vek ner sig utan stod för sin annons, som jag tycker var humoristisk och inte diskriminerande mot något kön även om bägge (japp, jag har den kontroversiella synen att det finns exakt två kön) kunde välja att låta sig kränkas.


Sedan har den blivit fälld av Reklamombudsmannens opinionsnämnd. Tyvärr är jag inte förvånad över det heller, men det slutar inte där. Reklamombudsmannen skrev till Bahnhofs kommunikationschef Anya Alenberg och bad om ett möte för att berätta vad de gör och prata med henne om vad de kan ”bistå med i ert dagliga arbete med annonsering”.

Reklamombudsmannen finansieras ”på frivillig väg” av företag. För mig låter detta som när en delegation på tre personer kommer in på en restaurang. Två av dem är väldigt stora och muskulösa, dessa håller sig i bakgrunden. Den tredje är normalbyggd och vältalig, ger komplimanger för den fina restaurangen och säger:
Det vore ju väldigt tråkigt om det skulle hända något med lokalen eller personalen, men vi har en slags försäkring som garanterar att så inte blir fallet.

Maffiaorganisationer brukar i alla fall ha den goda egenskapen att de står för vad de håller på med. Reklamombudsmannen är enligt egen utsago ”näringslivets självreglering som verkar för en hög etisk nivå i all kommersiell marknadsföring” och applåderas öppet av etablissemanget. Därför är det underbart att se att Bahnhof fortsätter att ta kampen för ett vettigt samhälle genom att vänligt men bestämt tacka nej till att finansiera ren skit.

Mitt favoritparti i Alenbergs svar:
Jag anser att er stiftelse har tappat all kredibilitet och saknar en modern och jämställd syn på både kön och marknadsföring utifrån dagens samhälle. Ni saknar verklighetsförankring hos de yngre generationerna och ni har förvandlats till en stiftelse för puritaner som agerar sedlighetspolis tillsammans med hetsande #-grupper. 
Era anhängare förordar just drevande och anmälningar till RO för att bedriva sin moraliserande sedlighetslära och sprida den till fler. En lära som går ut på att kvinnor är ständiga objekt och ständiga offer utan möjlighet till förändring.


Precis så är det! De som ivrigast hävdar sig förorda jämlikhet och jämställdhet samt den innehållslösa floskeln ”allas lika värde” jobbar stenhårt för att utmåla kvinnor som hjälplösa våp. Kanske stämmer det in på dem själva, men det stämmer banne mig inte på kvinnor jag umgås med och definitivt inte på Bahnhofs kommunikationschef. Tack för det, Anya, och tack Bahnhof!

torsdag 4 oktober 2018

Prata pengar i hushållet!

För drygt två år sedan skrev jag ett blogginlägg om ekonomi i parförhållanden, men eftersom bloggen hade en bråkdel så många läsare på den tiden är det nog inte så många som läst den.

Frågeställningarna finns dock kvar. När människor skiljer sig verkar det sällan vara barnen man bråkar om, man bråkar om pengar. Och det har man gjort redan tidigare, merparten av världens familjekonflikter är kopplade till ekonomi och de tycks sällan uppstå för att man pratat för mycket. Istället låtsas man som att ämnet inte finns ända tills det blir så påtagligt att det nästan blir löjligt.


Hur kan man inte snacka ekonomi i ett förhållande? Vad snackar man om då? Väldigt mycket i människors liv landar ju förr eller senare i privatekonomi eftersom det är den som avgör vad man har råd att göra, vad man har råd att låta bli och vad man kan införskaffa för att på olika sätt förbättra livet.

Kanske slår de också bort ämnet i tankarna och även inför sig själva låtas som att ekonomi inte är ett ämne som behöver lyftas förrän plånboken är tom eller fogden knackar på dörren. Men hur länge funkar det? Måste man inte vara bra blind för att inte upptäcka att ekonomi inte går att välja bort?


Oavsett vem som betalar räkningar eller handlar, om man har gemensam eller åtskild ekonomi, kan vi inte bara enas om att privatekonomiskt ansvar är en viktig del av att vara vuxen och att vuxna personer i ett förhållande kommunicerar med varandra om sånt som är viktigt?

onsdag 3 oktober 2018

Betala för vatten

Det här har jag tänkt på länge. Om det nu är så viktigt att spara på miljön, hur kommer det sig att många får obegränsat med vatten och sophämtning inbakat i hyran? En del har till och med el som en fast avgift. Det säger sig självt att vi inte blir lika sparsamma när resultatet inte syns i plånboken.

När det gäller sopor ligger jag ändå lågt, för det kostar ju mycket att köpa mat och annat som så småningom resulterar i sopor. Vatten däremot. Jag kan ärligt säga att jag inte skulle bada i badkar ens hälften så ofta om jag själv fick betala för varmvattnet, och inte skölja disken under rinnande vatten om det kostade extra. Nu ingår det istället i månadsavgiften och slås ut på 700 bostadsrättsinnehavare.


Det börjar dock bli ändring. I en del villaområden vägs soporna så att man får betala för det faktiska avfallet istället för i relation till det sopkärl man valt, fast även det är ju rimligare än som jag har det – ett sopnedkast där jag utan extra kostnad skulle kunna slänga flera kilo sopor per dag. Om sopsortering sparade pengar skulle kanske fler göra det.

I ett ghetto (läs ”särskilt utsatt område” om det känns bättre) i Nyköping har hyresvärden Victoria Park installerat vattenmätare i lägenheterna och de hyresgäster som gör av med mer vatten än vad som är rimligt för lägenhetens storlek får betala för det.

Anledningen är att antalet invånare i bostadsområdet ökat med 27 procent trots oförändrat antal lägenheter. Det i sin tur beror på att det flyttat in många invandrare, som inte är vana vid att bo en person i en trea utan ser det som helt naturligt att bo med fyra barn i en tvårummare och det är inte ledningarna dimensionerade för.


Hyresvärden säger att det handlar om miljö, men det är såklart nonsens – det handlar om pengar. En av de boende drar rasistkortet: ”De lyssnar inte på oss, kanske är det för att vi inte pratar bra svenska.” Jag förstår att de surar för att det blir dyrare, men de kan ju alltid göra som svenskarna och bo på 42 kvm/person om de tror att det blir billigare. (Psst! Det blir det inte.)

Men som sagt, det är bättre för miljön och tveklöst mest rättvist att var och en betalar vad var och en förbrukar. I ett land där riksdagspolitiker motionerar om att straffbeskatta storhandlande bilister för att de vill se fler lådcyklar på stormarknadsparkeringarna är jag förvånad över att ingen föreslagit förbud mot att miljökrävande resurser ingår i hyran.

tisdag 2 oktober 2018

Fyraprocentsregeln

Jag har genom åren skrivit en del om ekonomisk frihet, t ex här. Ofta fastnar jag i de psykologiska aspekterna, för inte sällan tror jag att det är modet som är skillnaden mellan att sluta lönearbeta och att inte göra det, inte privatekonomin.

Samma sak för att våga gå ner i arbetstid, att starta eget eller på annat sätt skaffa sig en ekonomiskt mer osäker tillvaro. Det är inte budgeten det brukar stupa på utan högst irrationella tankar som ”Vad ska pappa säga?” eller ”Vad händer ifall [någonting som överhuvudtaget inte går att förutse] inträffar?”.


Men nu gled jag från ämnet (inte heller ovanligt). Tillbaka till ekonomisk frihet och hur man vet när plånboken tillåter det. Fyraprocentsregeln nämns ibland. Av mig med, men jag har aldrig riktigt gått igenom vad den innebär.

Kort dragning: Historiskt har kloka människor räknat fram att om man kan leva på fyra procent av sin förmögenhet ska den aldrig behöva ta slut, även om inflation och börsutveckling varierar över tid. Om vi räknar baklänges och tänker att 400000 kr är den nettoårsinkomst man behöver, då bör man ha tio miljoner i förmögenhet. Ett bra börsår kommer portföljen överavkasta, ett år med börskrasch kommer den inte göra det. Tanken alltså att om man börjar med 25 gånger årsbehovet tar man höjd för alla rimliga eventualiteter.


För att vara övertydlig var dessa siffror ett exempel, inte mitt behov och antagligen inte ditt heller. Vi är alla olika. Apropå olika har denna regel på olika sätt beskrivits mer utförligt av andra, så det finns ingen anledning att jag ska ”uppfinna hjulet”. Här är tre av dem.



Och avslutningsvis Marcus Hernhag som valt en videoversion för den som vill slippa läsa.

Marcus Hernhag och Alexander Gustafsson (eller Olle Sarri ?).

Fyraprocentsregeln skapades (eller åtminstone nedtecknades) av ekonomen William Bengen och avsåg amerikanska förhållanden, men den anses passa så pass bra för Sverige att den även bör gälla för (lättjefulla) investerare här.

Sedan finns det alltid människor som kommer att hävda att den inte alltid fungerat, att den inte alltid kommer göra det och att det finns bättre sätt att räkna på detta. Möjligt, fyraprocentsregeln är en tumregel, inte en naturlag. En del kommer behöva mer, en del mindre säkerhet för att be chefen fara och flyga, och en del kommer aldrig göra det. Då är vi tillbaka på mod igen. Vi slutar där.

måndag 1 oktober 2018

Gränsen mellan enkelhet och misär

Precis som en del tycker att mitt liv måste vara skit har även jag gränser för vad jag tycker kan vara en värdig tillvaro. Jag har tidigare skrivit om folk som bor i husvagn, husbil och andra udda bostäder. Inget för mig, men ofta kan jag fatta hur de tänker. Att bo i en personbil däremot...


För en tonåring över en sommar vore det kanske rimligt, men en 64-årig kvinna som bor i bilen, med giftstruma och andra hälsoproblem, skulle känns sådär även om hon inte behövde bajsa i en hink. Dock imponeras jag av optimismen. Snacka om att se problem som utmaningar!

Ekonomin blir jag inte klok på. När hon berättar att hon lever på 800 dollar i månaden säger intervjuaren ”That's nearly impossible to do in any traditional home” och får svaret ”Yeah, I couldn't buy food”. Det är alltså drygt 7000 kr. Knaper hushållsbudget för många även om det skulle räcka och bli över för mig, men som matbudget är det väl rätt vidlyftigt. Det här är alltså två personer med rullande hem så de borde kunna tänka utanför boxen.

Men historien slutar inte där. Ett år senare gjordes en uppföljningsintervju och nu försvann klumpen i min mage:


Inte för att hennes inkomst stigit från 800 till 900 dollar. Egentligen inte heller för att hon flyttat ut från bilen till en täckt släpvagn på knappt 2 x 3 meter. Mer för att hon verkar ha fått kontroll över sitt liv. Och hur många tanter skulle fixa att förvandla en plåtren släpkärra till ett hem? En smula spartanskt, det medges, men ett hem.

Jag skulle inte vilja ha en äldre släkting som bor på det här viset, men jag tror mig aldrig ha träffat någon så lycklig över sitt liv. När hon säger att hon önskar få bo precis så här resten av livet tror jag henne och hoppas att det blir ett långt och lyckligt liv.

söndag 30 september 2018

Fattigföretagare

Swedbank har räknat ut att företagare är överrepresenterade bland fattigpensionärer. Det finns säkert flera anledningar till det. Företagare med enskild firma ansvarar till stor del själva för att det ska finnas pensionskapital och det kan vara svårt att göra månatliga insättningar när man inte har en aning om nästkommande månads inkomster.

Jag har ingen tjänstepension (jo, typ 100 kr som inte fylls på och som ett bra börsår kan gå upp fem spänn) och ingen privat pensionsförsäkring. Men jag vill vara tydlig med att jag inte virkar på en offerkofta här. Trots att jag på pappret tillhör de 23 procent av Sveriges företagare som inte sparar öronmärkt till sin pension sparar jag både pengar och har tänkt tanken att någon gång sluta jobba.


Så om vi skulle börja med att bena ut begreppen lite. För att få titulera sig fattigpensionär (det är kanske inget att stå efter egentligen...) får man tjäna max 60 procent av medianvärdet för landets befolkning. Det har EU bestämt. 2017 var det 12100 kr netto. Så mycket har jag i princip aldrig gjort av med, oavsett inkomst.

Dessutom noterar jag att det alltså bara handlar inkomst, inte om kapital. Om jag äger tre miljarder men bara har 10000 kr i pension blir jag fattigpensionär. Inte ens EU kan väl vara så trångsynta att de utgår ifrån att människor som levt och arbetat ett helt liv inte har någonting av värde den dag de slutar jobba?


För att slippa bli ”fattigpensionär” föreslår Swedbank att man ska ta ut lön ur sitt företag, så att man samlar pension. Att ta ut lön man inte behöver låter ungefär lika genomtänkt som att jobba med enda syfte att få semester.

Nästa förslag: ”Lås en del av ditt sparande för din framtida pension.” Nej tack, jag är vuxen! Ja, men vad är det med alla ekonomiska rådgivare som utgår ifrån att pengar bränns så fort man kommer åt dem? Var man tvungen att floppa i marshmallowtestet för att få jobb på bank?

Så för att sammanfatta det. Trots att jag antagligen är precis den person banker och kvällstidningar vill skrämma till ett organiserat pensionssparande tänker jag inte göra det. Min beredskap är god.

lördag 29 september 2018

H&M på väg tillbaka?

I början av september låg H&M:s aktiekurs på rekordlåga 121 kr. Sedan kom lite nya aktierekar. Inte nödvändigtvis köp-, bara mindre negativa sälj- eller neutrala rekar. Så kom kvartalsförsäljningssiffran som var bättre än väntat. Och onlineförsäljningen, bolagets historiska akilleshäl. Detta, i kombination med lösa rykten om att familjen Persson är på väg att ta H&M från börsen, fick aktien att braka upp 16 procent på en enda dag och plötsligt låg aktien över 140 kr.


I förrgår kom kvartalsrapporten som var ungefär som väntat. Egentligen lite sämre än vad analytikerna hade gissat, men i gengäld var bruttomarginalen aningen bättre. Och så säger ledningen att ”prisnedsättningarna i relation till omsättningen inte kommer att öka i det fjärde kvartalet jämfört med motsvarande period föregående år”.

Ingen braksuccé alltså, bara en förhoppning om att det inte ska fortsätta att gå jättedåligt. Det räckte för marknaden att haussa upp aktien till tvåsiffrig kursstegring, igen. En bit över 160 kr börjar det pratas om kurser långt över 200 kr, typ i eftermiddag.


Den som vet vart H&M är på väg skulle kunna bli rik. Själv vet jag bara att jag (i denna omgång) aldrig borde ha köpt, men den senaste månaden är jag nöjd att jag behållit aktieposten som en lottsedel. Om vändningen är här och hösten 2018 i framtiden kommer att benämnas som ”Det var då det hände” vet jag ingenting om. Inte heller vet jag om familjen Persson är på väg att ta bolaget från börsen, men det skulle förvåna mig rejält.

Jag gillar fortfarande H&M som butik och kommer att behålla mina aktier ett tag till. Om inte pappa Persson ger mig bra betalt förstås :-).