lördag 21 april 2018

Alla affärer är dåliga

Ett SVT-klipp jag kände mig träffad av hamnade i mitt flöde. Grundtanken hos den här ekonomiprofessorn på Handels är att vi aldrig vill sälja aktier eftersom vi hatar förluster och alla försäljningar är potentiella förluster.


En aktie som stigit kan fortsätta uppåt och om det händer efter att vi sålt räknar vi det som en förlust även om vi gått med vinst. En aktie som tappat i värde sedan vi köpte den är i alla lägen en förlust, men vi kan inbilla oss att den inte är det förrän vi realiserat förlusten. Och en aktie som först stigit och sedan gått tillbaka ser vi som en dålig affär ända tills den återigen slår rekord, varpå vi hamnar i första läget igen – en aktie vi inte vill sälja för att den är på uppgång.

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i detta. Det är svårt att frikoppla ett värdepappers värde från vår personliga historik i det. För att inte säga omöjligt. Och är det ens önskvärt? Börshandel går ju ut på att sälja med vinst, helst på toppen.


Ett sätt att nästan komma ifrån problematiken är att bara köpa. Bra bolag i vad vi tror är billiga lägen, och sedan behålla dem till döddagar, leva på utdelningen eller möjligen sälja av dem på ålderns höst när vi behöver pengarna. För mig känns det inte attraktivt att ge upp säljfunktionen, lite som att gå till krig med bara halva vapenarsenalen.

fredag 20 april 2018

Money for nothing and the stamps for free

Vi svenskar skickar allt färre brev. Jag vet inte om det finns ett samband, men den senaste tiden verkar PostNord ha slutat att stämpla de brev som fortfarande skickas. Recycling, eller återbruk, ligger ju i tiden, så här har vi ännu ett område.

Kolla varje gång du får ett brev om frimärket är stämplat. Om det inte är frankerat med en sådan där hemsk frankeringsmaskin är det stor chans att det sitter ett ostämplat märke på kuvertet. Riv då bort den delen. När man samlat ihop några ostämplade porton är det dags att frigöra dem från underlaget. Ingen anledning att krångla till det med vattenånga, lägg dem i vatten bara, kallt eller varmt.


När de legat till sig en stund har de släppt från kuvertet. Eventuella limrester skrapas försiktigt bort med en nagel. Sedan läggs frimärkena på tork. Gärna under press så att de inte skrynklar till sig i processen, men pressa inte under papper för då kanske de fastnar igen. Använd plast eller plåt.

Efter en stund har du ett gäng fungerande inrikesmärken. Dessa är idag värda 9 kr/styck, men kommer även fungera efter nästa chockhöjning (årsskiftet -18-19?). Allt som skiljer dem från nya märken är limmet. De återvunna frimärkena behöver ett par droppar klister för att sitta. Använd gärna ett vattenlösligt, så att mottagaren kan återanvända dem nästa gång de inte stämplas.

54 kr

Sedan kan vi skicka runt brev med Kungliga Postverket år ut och år in utan att utan att lägga en krona mer i porto hur mycket priset än höjs.

torsdag 19 april 2018

Dags att deklarera – nu informationsbefriad

Jag brukar inte öppna Dags att deklarera. Är det något jag behöver veta söker jag på nätet, men i år började jag bläddra lite i den och slogs av hur otroligt lite information den innehåller. Bara åtta sidor och i princip går broschyrens budskap att beskriva så här: ”Deklarera nu, gör det på nätet, bara godkänn våra uppgifter så får du snabb skatteåterbäring, så fundera inte så mycket, bara logga in och klicka!” För några år sedan var broschyren 32 sidor, alltså fyra gånger så tjock, och såg ut på det här viset:


Inte fantastiskt intressant, men den gick igenom avsnitt för avsnitt av Inkomstdeklaration 1, huvudblanketten för självdeklarationen. Idag finns ingenting av det. Det enda konkreta exemplet i den visar hur man gör avdrag för arbetsresor, annars handlar den bara om hur man godkänner deklarationen på nätet, hur man begär anstånd, vad som händer när man deklarerat, när man får eventuell återbäring osv. Inte länge någonting om hur man fyller i och kontrollerar blanketten.

Hur det blivit så här vet inte jag, men gissar att det skrämmande svaret är att allt färre ens bryr sig. ”Uppgifterna kommer ju från myndigheterna så det är säkert i sin ordning, och om inte kan jag ändå inte göra något åt saken.” Den genomsnittlige deklaranten vill bara veta:

1. Får jag återbäring och i så fall hur mycket?
2. När får jag den?


Tusentals kontrolluppgifter är felaktiga och hundratusentals avdrag görs inte trots att de vore helt legitima. Men klickar man på ”Godkänn” kommer pengarna snabbt, och nu är det ju Let's Dance på tv med den där tokrolige David Hellenius, så vi skiter i allt.

onsdag 18 april 2018

Varför råvaror?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om varför jag gillar råvaror och vad jag då handlar. ”Är det något som är oförutsägbart så är det väl detta?

Allt är relativt. Det finns säkert helt galna kaffeoptioner med hävstången från Helvetet, men generellt tycker jag inte råvaror är mer oförutsägbara en andra investeringar. Själv har jag till och från handlat med guld och silver, uran och olja.

Generellt gillar jag att handla i värdepapper för själva råvaran, inte aktier, för jag vill inte vara beroende av enskilda gruvor och borrhål. Andra kan bedöma hur stora fyndigheter det finns i en gruva, men för mig blir det bingo. Råvaror styrs av tillgång och efterfrågan. Tillgången varierar. Det gör i och för sig även efterfrågan, men ju fler vi blir på jorden och ju mer välstånd vi vill ha desto mer går åt av metaller och energi.

Ädelmetaller har historiskt varit en säker investering när det blåst på börsen. Eftersom jag tror att det kommer att blåsa ännu mer den närmaste tiden känns det som ett bra sätt att staga upp portföljen. Här kan ni se vad som hände med min guld-ETF vid börsraset 2008 och hur den gått sedan dess.


Detta värdepapper är tyvärr ett av dem som försvunnit från den svenska handeln pga europeisk protektionism och klåfingriga politiker, men de andelar jag har tänker jag behålla i hopp om att grafen får en liknande spridning som 2008-2010 (eller till 2012 om jag vågar vänta).

Uran behövs för kärnkraft. Det vore jättefint om vi kunde effektivisera vårt elberoende och dessutom tillverka ström med hjälp av sol, vind och vatten, men inte verkar det så just nu. På den här nivån känns URA som en av mina säkraste placeringar trots att den gått upp fem procent på en vecka och nio på en månad.

En av de senaste inköpen jag gjort är den börshandlade fonden XACT Ravaror med innehav i olja, gas, guld, aluminium, koppar och lite annat smått och gott. Den har gått nästan onödigt bra.


Jag kan inte tänka mig att bara investera i råvaror, men som ett komplement till aktier känns det bra. För att sprida risken och tjäna pengar. Det är ju vad det går ut på.

tisdag 17 april 2018

En liten bankavgift

Ibland hör jag talas om folk som har abonnemang de inte känner till. Någon har dragit en slant från kontot varje månad i ett par år utan att kontoinnehavaren märkt det. Det skulle inte kunna hända mig för jag har järnkoll på mina bankkonton. Varje börsdag matar jag in mina saldon och aktuell kurs för alla mina värdepapper i ett kalkylblad. Det flyttas inga pengar utan att jag vet om det.


Men plötsligt händer det. Någon betalar mig pengar jag glömt bort eller inte räknat med, och på meddelandet till betalningsmottagaren står en sifferkombination som jag inte blir ett dugg klokare av. Vanligtvis är det Skatteverket som vill ge mig skatteåterbäring.

Den här gången var det dock inte Skatteverket, och eftersom jag inte kunde räkna ut vem som annars vill ge mig pengar utan motprestation (ytterst få vill det) drog jag iväg ett meddelande till banken för att fråga dem. Egentligen ville jag veta hur jag själv skulle hitta informationen för jag utgick ifrån att det går att klicka någonstans och få upp det på skärmen. Det tog några dagar, men till slut fick jag svar.


Swedbank alltså! Det drar ner möjliga betalare till ett par miljoner svenskar och företag. För att komma närmare en lösning på mysteriet måste jag betala 150 kr till banken som redan tar en månadsavgift av mig som tack för att jag lånar ut mina pengar gratis till dem. Jag vet inte om ett transaktionsunderlag (jag vet inte ens vad det är) skulle besvara frågan. Däremot vet jag att svaret inte är värt 150 kr, som är obetydligt lägre än transaktionen.

Det här är varken ett stort problem för mig eller för mänskligheten, men jag tycker att systemet känns märkligt. Om jag går in på banken för att sätta in pengar på ett konto (förutsatt att jag lyckas hitta en bank som hanterar kontanter, de är ju som bekant allt mer sällsynta) kommer bankkassörskan fråga mig varifrån pengarna kommer och jag måste legitimera mig. Den här proceduren tvingas jag genomgå även om jag ska sätta in mina egna pengar på mitt eget konto.


Om däremot någon annan sätter in pengar på mitt konto via sin internetbank får jag som kontoinnehavare inte per automatik (kanske inte på något sätt) reda på vem som satt in dem. Nästa gång jag gör en kontantinsättning och får frågan varifrån pengarna kommer tänker jag svara att den informationen kostar 150 spänn.

måndag 16 april 2018

Andrahandsboende livet ut?

Sveriges Radios ekonomiprogram Plånboken gjorde ett reportage om folk som bor i andra hand i Stockholm. Mattias i reportaget säger att han behöver fyrahundratusen för att kunna köpa en bostadsrätt. Eftersom marginaler inte verkar vara hans grej förutsätter jag att han menar att det skulle räcka till 15 procents kontantinsats, alltså har han råd att bjuda 2,7 miljoner.

Det krävs nog för att få en bostad innanför tullarna, och bor han hellre med tillfälliga andrahandslösningar än att pendla en halvtimme med buss, tåg eller tunnelbana är det ju det han måste utgå ifrån, men idag bor han i andra hand i Skärholmen.

Senare i reportaget säger Mattias att för att spara ihop fyrahundratusen tar det fyra år om han sparar 20 procent av sin lön. ”Det är väldigt svårt... om man vill ha ett liv.


Om vi utgår ifrån att han lyckats med bedriften att inte spara en spänn trots flera år med hög lön och räknar baklänges på 20 procent innebär det han har en nettolön på 37500 kr för att kunna spara de 7500 kr som skulle krävas för att få ihop pengarna. Men kanske menar han 20 procent av bruttolönen. Det skulle ge honom ungefär 19000 kr kvar att leva på.

I reportaget pratas om att man får lägga 40 procent av lönen på boende, men samtidigt sägs att han inte har råd att lägga 10000 kr i hyra. Jag får inte ihop det med en lön på ”över 30000 i månaden”. Men vi säger att han lägger 9000 kr, då har han 10000 kr/månad kvar till övriga räkningar, mat, resor och nöjen.


Har han inget fast boende räknar jag kallt med att han inte har någon bil heller. Hade det varit jag som behövt spara pengar hade jag lätt klarat mig på ett par hundralappar. Första månaden alltså, då jag hade köpt en cykel på Blocket. Men om vi utgår ifrån att Mattias är lite mer normal kostar ett månadskort hos SL 860 kr. Räknar vi på transport för 1500 kr har han råd med någon längre tågresa per månad och kanske någon taxiresa också.

Mattias har då 8500 kr kvar till mat och nöjen. Lägger han 2500 på mat och förbrukningsvaror så ligger han på riksnormen för försörjningsstöd, drygt tre gånger så mycket som jag betalar. Kvar blir 6000 för godis och strössel – två hundralappar om dagen. Detta är vad Mattias, som för övrigt har en master i Business management, anser är ”väldigt svårt... om man vill ha ett liv”. Jag håller inte med (för att uttrycka det diplomatiskt).

söndag 15 april 2018

Vad är företagsobligationer för skit?

Jag är allmänt skeptisk till räntepapper. I perioder när jag inte tror på börsen ligger jag gärna lång i råvaror, men har heller inga problem med att sitta likvid. Säga vad man vill om kontanter, men deras utveckling är förutsägbar vilket sänker den totala risken.


Företagsobligationer har jag aldrig förstått mig på. På pappret låter det vettigt att låna ut pengar till företag med behov av pengar, och nu borde det väl vara ett perfekt läge att göra det. Räntan är låg, börsen högt värderad. Så varför inte satsa på en företagsobligationsfond?

Jo, det ska jag svara på. Simplicity företagsobligationsfond fick en köprek, så det borde vara en av de bästa. Hur bra är den då?

Om du hade sparat 1000 SEK varje månad i 3 år hade du i normalfallet haft 37542 SEK (varav 1542 SEK är vinst).

1542 kr är pengar, men utslaget på tre år med ett så pass högt månadssparande känns det rätt futtigt. Visst, risken är därefter och man kan inte jämföra en företagsobligationsfond med en börsraket som dubblas på någon månad, men uttrycket cash is king känns aktuellt. Kontanter är i princip riskfria och kan alltid slängas in på marknaden utan fördröjning. Om någon kan förklara för mig varför jag ska stoppa pengarna i Simplicity istället för att ett sparkonto med 0,5 procents ränta är jag idel öra.

lördag 14 april 2018

En vägg fylld av vatten

När jag kom hem en förmiddag för knappt två månader sedan rann vatten på fönstret i arbetsrummet – på insidan, längs väggen och ner till en pöl på golvet. En entreprenadfirma spolade fasaden med högtryckstvätt (bostadsrättsföreningens påhitt) och lyckades få in det i en skarv rätt in i min yttervägg ovanför fönstret. När vattnet inne i väggen nådde fönsterkarmen rann det in i lägenheten.

Jag ringde entreprenören och förklarade att det vore en bra idé att STÄNGA AV VATTNET, FÖR HELVETE!!! Senare kontaktades även bostadsrättsföreningen och alla var överens om att det här skulle åtgärdas fortare än kvickt. Trogna läsare kanske minns att jag var rätt less på renovering när jag fixade det här rummet i somras, så jag tänkte inte ta upp arbetshandsken den här gången.

"Så var ska jag jobba nu då?"

Efter att jag tjatat i tio dagar besiktade entreprenören vattenskadan, men kunde i princip bara konstatera att ”här måste vi kontakta en fuktexpert”. Det kunde de ha räknat ut direkt, men varför göra idag det man kan skjuta upp till morgondagen.

Ytterligare en vecka senare konstaterade fuktexperten att väggen måste brytas upp och eventuellt torkas med fläktar. Först då kontaktades försäkringsbolaget. Jag ska inte hänga ut det specifika bolaget, men om ert försäkringsbolag spelar ”Don't you worry 'bout a thing” i sin reklam bör ni byta. Maken till seghet har jag inte upplevt sedan... byggentreprenören, vars representant hela tiden sa att försäkringsbolaget skulle kontakta mig inom ett par dagar och annars skulle jag återkomma. Det gjorde de inte, så jag återkom, och fick samma svar igen och igen. Och igen.

När det gått en månad började jag så sakteliga övergå från att vara Den förstående drabbade till att bli Kunden från helvetet. Vid det här laget hade bostadsrättsföreningens representant (som anlitat byggclownerna som förstört väggen) slutat låtsas som att han skulle leva upp till löftena om att hjälpa till.
Jag tror att du måste ta alla dina frågor med försäkringsbolaget, det är deras ärende nu.
Ja, tack så jävla mycket då. För absolut ingenting.

Nu när det nästan gått två månader sedan skiten började är rummet återställt. Det behövdes inga fläktar och till slut anlitades en byggfirma som visste vad de höll på med. Hur många timmar jag själv fått lägga på att jaga folk (annars hade jag fortfarande varit kvar på ruta ett), tömma rummet och flytta möbler vet jag inte, men jag är glad att det är över.

Två hål i väggen...

Det som stör mig mest är nog all falsk välvilja. Misstag och olyckor händer. Tur i oturen att jag kom hem och fick stopp på det. Hade jag inte jobbat hemma hade golvet fått brytas upp, och kanske hade vattnet läckt ner till grannen under också. Men när skiten väl träffat fläkten är det trist att ingen tar ansvar.

Bostadsrättsföreningens vicevärd har anlitat entreprenören, får lön varje månad, bl a tack vare min avgift. Han har hela tiden lovat att vara behjälplig, ligga på, fixa besked och hålla mig underrättad. Facit: Det hade sparat tid om han sagt som det var, ”Jag kommer inte lyfta ett finger”.


Byggentreprenörens kontaktperson är ännu lättare att recensera. Inte en enda gång höll han sina löften om att informera, återkomma eller överhuvudtaget göra sitt jobb i rimlig tid. Varje besked jag fick kom efter att jag först jagat honom via e-post och telefon och frågat vad som händer.
Är fuktfirman inbokad?”, ”Har försäkringsbolag hört av sig?”, ”Är det klart vilken firma som ska riva väggen och städa upp efter er dundertabbe?

Samma sak varenda gång. ”Javisst ja, jag fick besked i förrgår så jag hade precis tänkt ringa dig." Jo tjena. Han lyckades t o m snäsa av den nya byggfirman, som skulle återställa hans skit. 


"Menar du på allvar att jag ska betala för att nån gubbfan ska få leka bröderna Bäver i mitt hem?"

Och så försäkringsbolaget då. De älskar våra premier, men efter skador, olyckor, sjukdomar och djävulskap har de inte alls så bråttom som de låtsas i sina menlösa reklamfilmer. I detta fall var det ju inte mitt försäkringsbolag, men det är nog branschstandard.

Så hur gör man för att slippa undan sån här skit? Jag tror inte att det hjälper att undvika stora bostadsrättsföreningar eller den boendeformen överhuvudtaget. Även i eget hus drabbas man av hantverkare och försäkringsbolag. Lite lättare i hyresrätt, men då blir man ju blåst alla månader man inte har vattenskada.

Underhållsfritt boende?

fredag 13 april 2018

Kaffesurrogat

Nu när vi verkar vara på väg mot tredje världskriget är det hög tid att förbereda sig. Något som inträffade vid bägge tidigare världskrigen var att kaffe ransonerades. Vi har som bekant rätt klen inhemsk kaffeproduktion, och när kaffet är slut blir man ju lite lättretlig:


Så vad gör man då? Man dricker kaffesurrogat, eller kort och gott ”surr”. Ett av de vanligaste surrogaten under andra världskriget framställdes av cikoria, en växt som tydligen funkar i sallad också, och verkar vara rena hälsokosten. Genom åren har den använts som bot för leverbesvär, magåkommor, gikt och aptitlöshet. Den har också en probiotisk effekt, gynnar nyttiga bakterier bra för tarmfloran och immunförsvaret, så den som köper Proviva för över tjugo kronor litern kan göra ett klipp här.

Bladen är vitaminrika och kan med utvärtes behandling lindra inflammerade utslag. Roten är rik på insulin och har därför ansetts bra för diabetiker. Och det är just rötterna man kan göra kaffesurr av. Hittade ett recept här. Man rensar och rengör cikoriarötter, skär och torkar dem i ugnen och avslutar med att rosta dem i stekpanna. Mixa dem till ett pulver och häll det i kaffebryggarens filter. Klart!


För att hitta vild cikoria verkar det tyvärr som att jag måste till södra Götaland, men "förvildad från trädgårdar ses den ibland även i mellersta Sverige", så kanske finns det hopp. Då behöver jag bara ett schysst recept på barkbröd, sen kan ryssen komma. Eller Trump, Kim Jong-un, Erna Solberg eller vem som än vill mucka. Jag sätter på bryggaren.

torsdag 12 april 2018

Urspårad jobbannons eller ogrässanering på banvallen?

Japp, de järnvägsrelaterade ordvitsarna i rubriken når nästan göteborgska nivåer. Det är inget bra betyg, så jag ska förklara funderingen. Internetleverantören Bahnhof (som jag skrivit om förr, bl a här) skrev en jobbannons med en ofta använd bild.


Män kan rasa för att den framställer oss som sexfixerade och otrogna maskiner. Kvinnor kan rasa för att den framställer dem som sexobjekt. Eller också kan man se det som en kul bild, om man har ett jobb och vill ha ett bättre kan det jämföras med att man har ett förhållande och är nyfiken på någon annan. Det betyder inte att man ska vänstra, det är bara en bild.

Den som inte vet vad som hände sen kan förmodligen ana. Människor kände sig kränkta. Inte så kränkta att de hörde av sig till Bahnhof och utvecklade sin kritik, utan bara så pass att de mejlade Expressen. En av de mindre skarpa knivarna, en norrbottning bosatt på Åland analyserade annonsbilden med att ”kvinnorna är fråntagna sin mänsklighet”, vilket gjorde henne ”så arg och ledsen”.

När och varför blev asymmetrisk lugg en politisk markör?

Hon och jag lägger olika innebörd i ordet mänsklighet, men den diffen löser vi inte. Jag tänkte göra en annan vinkel på detta. Bahnhof säger visserligen i artikeln att det är tråkigt att folk blir sura och uppmanar dem att söka de utannonserade jobben, men det tror jag inte att de menar. Jag tror istället att de ser detta som en win/win/win:

Win 1: Mediestormen ger annonsen spridning. En artikel i Expressen med påföljande debatt på Twitter och Facebook är värd pengar, men helt gratis för Bahnhof den här gången tack vare fiffiga formuleringar.

Win 2: Att jobba med memer och humor skapar intresse i den grupp Bahnhof vill anställa. På så vis blir det något så ovanligt som riktad gratisreklam.

Win 3: Kanske finns det jätteduktiga feministiska säljare, drifttekningar och webbdesigners, men risken finns att få in någon helt humorbefriad ”henniska” som lägger energi på att kräva projekt med hänvisning till snedfördelning av kön, etnicitet, sexuell läggning eller något annat som inte har ett skit med jobbet att göra. Vore jag arbetsgivare skulle jag helst se att dessa inte ens söker jobb hos mig.

Jag tänker inte söka jobb på Bahnhof den här gången heller, men jag håller nog lite hårdare om mina aktier än innan detta hände.

onsdag 11 april 2018

Lill-Babs kamp mot skulderna

När Lill-Babs dog förra veckan valde några tidningar att gräva fram vinkeln om att hennes privatekonomi var katastrofal för 45 år sedan. Jag kan tycka att det finns viktigare aspekter på hennes livsgärning, men eftersom det här är en ekonomiblogg ska jag falla i samma fälla.

Efter att Lill-Babs skilt sig från Kjell Kaspersen 1973 var det tydligen slut på kontot. Exakt hur eländigt det var är svårt att hitta information om, men rubrikerna löd ”Barbro 'Lill-Babs' Svenssons ljusa karriär hade länge en mörk sida – ekonomiska problem.” och ”Jag var nere på botten vad det gäller ekonomi”.


Det går upp och ner i livet för alla, men när detta hände var Lill-Babs 35 år, hade varit professionell artist och gett ut skivor i tjugo år, skådespelat i långfilmer både i Sverige och Tyskland. Världsstjärna är kanske mycket sagt, men rejält folkkär och antagligen en av Sveriges dyraste artister att boka. Med det utgångsläget borde det vara omöjligt att bli så fattig att man får tufft att klara mat och hyra. Själv sa hon sig dålig på att bränna pengar, och då borde hon varit snudd på ekonomiskt oberoende trots tre barn.

Jag gissar att ekonomi inte var hennes största intresse och att hon därför låtit andra ta hand om den biten åt henne. Jag vet folk som lämnat över ekonomin till ekonomiska rådgivare. För att de precis som Lill-Babs är ointresserade av finansiell förvaltning och för att istället kunna ägna sig åt sådant de gör bäst. Det har gått åt bägge håll. En del har fått bra, kunnig service, en del har drabbats av rena skojare.


Så här tror jag. Hur tråkigt man än tycker det är med siffror och pengar kan man aldrig leja bort ansvaret. Hur bra hjälp man än får bör man hålla sig informerad. Dålig städning, catering eller bilservice ger ett begränsat problem. Dålig ekonomiförvaltning kan bokstavligen sabba hela livet. Därför måste varje vuxen människa tvinga sig själv att hålla koll, enligt devisen ”Stå på dig, annars gör någon annan det”.

tisdag 10 april 2018

”Unga köper tillsammans”?!

Jag vill inte att halva bloggen ska vara kritik mot Avanzas affärsnättidning Placera. Jag gillar ju den egentligen, och vill åtminstone tro att dess existensberättigande inte dog med Tomas Linnala (kan för övrigt inte fatta att det är över ett år sedan han dog).


Men här är en artikel som stinker för mycket för att jag ska kunna tiga. Återigen är det skjutjärnsreportern Lovisa Eklund som bestämt sig för att snabbgoogla fram underlaget för ännu ett alster.

Tyvärr går det snett redan i rubriken. ”För dyrt med egen bostad – Unga köper tillsammans”. Jag släpper funderingen om varför hon slängt in en versal mitt i meningen och går på budskapet istället. Att köpa sin första bostad är dyrt – så långt allt väl. Men slutsatsen att unga köper bostad tillsammans är inte belagd någonstans. Längre ner i artikeln står visserligen:
Finansinspektionen har i sin undersökning sett att antalet unga som köper bostad i allt större utsträckning har flera medlåntagare för att råd att köpa en bostad.

Det tror jag på, men inte att de köper ihop med jämnåriga kamrater eller flick-/pojkvänner. Medlåntagarna är vanligen föräldrar med (åtminstone mer) färdigamorterade hus och lägenheter. I Stockholm har 27 procent sina föräldrar som medlåntagare.


Inget fel i att föräldrar hjälper sina barn. Dessutom har det historiskt varit en bra investering. Man kan invända att alla föräldrar inte har råd med detta, och så är det. Världen är inte rättvis, och den som har problem med det är välkommen att hjälpa en helt okänd människa. Men rimligheten bygger alltså på att man har råd. Om barnet tar ett skakigt lån och föräldrarna maxar sitt eget lån för att kunna skjuta till de femton procent man numera måste lägga i kontantinsats behöver man tänka en sväng till.

Det hade Placeraartikeln kunnat handla om, istället för att dra en vals om att ungdomar köper bostadsrätt ihop. Gör om/gör rätt!

måndag 9 april 2018

Aktier för nybörjare

Nyligen dampade jag i bloggen på användandet av engelska facktermer, men troligen gör vi oss alla skyldiga till att använda obegripliga uttryck helt i onödan, vilket kan få folk som inte är aktiva på börsen att få känslan att det här verkar svårt. Jag fick lite aktiefrågor i gårdagens kommentarsfält och lovade att göra ett inlägg av det. Så här löd kommentaren:


Först och främst, de enda dumma frågorna är de oställda. Jag utger mig inte för att vara någon aktieexpert, men har ändå handlat med aktier i 30 år, så något har jag förhoppningsvis snappat upp. Vi tar det från början:

Korkat att spara på sparkonto?

Absolut inte! I vissa lägen är det t o m att föredra framför börsen. Generellt tycker jag att alldeles för många är alldeles för rädda att ha pengar på banken. Fast långsiktigt har börsen gett bättre avkastning än alla andra sparformer, så är det pengar man kan avvara ett tag är börsen oftast bäst plats att lägga dem, i aktier eller fonder.

Fast ett valv vore ju rätt coolt...

Hur börjar man som komplett novis?

Försiktigt! Som med det mesta, börja med att doppa tårna och ta det därifrån. Läs på, köp några småposter och lär dig hur det funkar.

Hur mycket pengar är bra att börja med? 20000-50000?

Det beror på hur privatekonomin ser ut. Det brukar sägas att man inte ska satsa pengar på börsen som man kan behöva inom det närmaste året. Jag tycker att den regeln måste anpassas till ekonomin i övrigt. Har man hög lön från ett stabilt jobb, och låga fasta utgifter skulle jag inte ta så hårt på det. Har man däremot låga marginaler, ett tillfälligt jobb och betalningsansvar för ett halvt knattefotbollslag är kanske ett år i minsta laget.

Vi vänder på det. De lägsta courtagen hos Avanza, Nordnet, Degiro och kanske någon till är 0-1 kr per affär och nu är ju systemet med aktieposter avvecklat. Därför kan man köpa en enda aktie i ett bolag till ett värde av någon hundring och följaktligen en bred portfölj med aktier i ett tiotal bolag för en tusenlapp eller två.

Med aktier för tusen kronor blir en nettoavkastning på tio procent bara en hundring, vilket man kanske inte vill lägga ner en massa tid på att få, men som provperiod funkar det. Så välj belopp efter plånboken, och definitivt inte efter andras förslag.

Ett alternativ för att få till bredd med en låg insats är att köpa aktiefonder, traditionella eller börshandlade. En del tycker fonder är tråkigt. För egen del tycker jag ingen investering som ger bra avkastning är tråkig, men jag kanske är ovanligt lättroad.


Var hittar man information?

Här finns massor av svar beroende på ens konsumtionsmönster. Själv gillar jag poddar och bloggar (se listan till höger). Jag är inte lika förtjust i ekonomitidningar, men skummar ofta Placera, Affärsvärlden, DI och missar sällan Marcus Hernhags fredagschat i Privata Affärer.

Och böcker. Även där vill jag slå ett slag för Hernhag, som skrivit ett par bra böcker. Samma sak med Claes Hemberg, som skriver väldigt grundläggande. Per H Börjessons ”Så här kan alla svenskar bli miljonärer” tycker jag också är en bra nybörjarbok för sparandet i stort. Överhuvudtaget tycker jag att det är en bra idé att gå igenom bibliotekets privatekonomihylla, bläddra och kolla vilka som har rätt inriktning på rätt nivå.

Och - kanske viktigast av allt - sluta aldrig fråga och samla information. Det finns en massa människor som samlat på sig kunskaper och gärna delar med sig. Och nu hoppas och tror jag att läsarna kommer att bevisa detta genom att dela med sig av sina bästa tips för nybörjare på börsen.

söndag 8 april 2018

Alltid åt fel håll

Visst är det märkligt att i de fall näringsidkares priser varierar är det aldrig i kundens favör! Här kommer det futtigaste exemplet jag kunde hitta.

Jag handlade på Willys häromdagen. En av varorna kostade enligt hyllkanten 14,75 kr, men i kassan landade priset på 14,90 kr. Differensen är femton öre, jag fattar att det inte spelar någon roll för mig. Knappt för butiken heller, men detta händer ganska ofta i alla butikskedjor och märkligt nog blir man aldrig positivt överraskad i kassan.


Så vad har hänt här? Willys har centralstyrda priser, samma i hela landet. Hade det diffat 1-2 kr kunde butikspersonalen missat en prishöjning, men man höjer inte ett matpris med femton öre. Kanske har butiken fått en preliminär prislista. 14,75 kr kan ha gett rätt procentuell marginal, och sedan har man justerat priset till en vanligare siffra, med ,90 på slutet istället för ,75. Eller också har det prismärkande butiksbiträdet läst på fel rad eller gjort ett slarvfel. Sånt händer, men det borde vara 50 procents chans att kunden förlorar på misstaget, inte 99,99.

Jag har inte jobbat i butik sedan en prao-vecka på Ica för över trettio år sedan. Vet någon läsare mer än jag om rutinerna får ni gärna fylla i med spekulationer om förloppet. Som helt okunnig lekman (här med) kan jag bara konstatera att det verkar finnas ett system för att täppa till systembrister som leder till att kunden sparar pengar, men åt andra hållet går det finfint.


Tidigare, på en annan vara i samma butik skilde det runt en krona. Fortfarande inga pengar för mig, men efter att ha köpt varan några gånger och varje gång noterat diffen mellan hyllkant och kvitto sa jag till.
Jag betalar det högre priset, men ni kan väl rätta till priset så att det är samma i butiken som i kassan?

Veckan därpå var felet kvar, så jag sa till igen. Och igen. Vid det här laget var jag beredd att börja bojkotta varan av ren princip. När jag sagt till ungefär fem gånger inom loppet av 2-3 månader rättades priset. Och då hade den felaktiga prislappen nog suttit på hyllkanten i ett halvår, så gissningsvis var det snart dags för en ny prishöjning. Åtminstone i kassasystemet, hyllkanten fick säkert mogna en stund.

lördag 7 april 2018

Körkort på livstid

Jag brukar klaga på statens sätt att dra in pengar, så nu tänkte jag väga upp det med ett tips för hur de skulle kunna få in mer.

Vart tionde år skickar Transportstyrelsen ut ett brev att det är dags att förnya körkortet. Allt som krävs är en namnteckning, ett foto och 250 kr. För lastbilsbehörighet behöver man åtminstone lämna en hälsodeklaration med jämna mellanrum från att man fyllt 45 år, men allt som krävs för att ha körkort för bil är att man vart tionde år klarar av att skriva sitt namn på ett papper.


Min MS-sjuke far hade körkort till sin död trots att han långt tidigare miste förmågan att köra bil. På slutet hade han inte ens klarat att få in nyckeln i tändningslåset, men rätt att köra hade han. Nu hade han också vett att inte köra, utan förnyade körkortet bara för att det är ett bra och billigt id-kort.

Men jag har haft flera släktingar som definitivt inte slutat när de borde (medan andra inte kört bil på många decennier, men fortfarande har rätt att göra det). Vidare har jag hört skräckhistorier både från läkare och trafikredaktioner. Varje år återkallas ett par tusen körkort av hälsoskäl, men ingen vet mörkertalet.


PRO motsätter sig obligatoriska hälsokontroller för äldre förare med hänvisning till att yngre förare toppar olycksstatistiken. De har de i och för sig rätt i, men med statistik kan man visa mycket. PRO:s medlemmar kanske inte kör så ofta, eller stressar fram olyckor mellan andra trafikanter.

Här kommer mitt förslag, helt utan åldersdiskriminering. Låt oss alla göra ett test vart tionde år. De obligatoriska kostnaderna för att ta körkort ligger på knappt 5000 kr. Det är teoriprov, uppkörning, halkbana, synundersökning osv. Det får vi ha råd med om vi vill köra bil, men kanske behövs inte hela paketet varje gång. Hälsokontroll, syntest, uppkörning och en halvdag där man går igenom nya trafikregler med ett skriftligt prov på slutet känns väl rimligt?

Computer says: No!

Den som misslyckas borde få göra om det tills det går. Att köra bil bland andra trafikanter måste vara förbehållet dem som klarar av det. Trafikolyckor kostar pengar (och liv!) för samhället, och med det här förslaget får staten pengar av alla bilförare bosatta i Sverige. Win/win!

fredag 6 april 2018

Fyll och döda

Jag lyssnar på ekonomipodden Fill or Kill. Jag ville bara ha det sagt först. Jag lyssnar eftersom jag tycker att de har en bra blandning av makronyheter och företagsanalyser. Och den kritik jag har mot programmet gäller inte bara Fill or Kill, inte bara ekonomipoddar och inte ens bara poddar.

En liten ledtråd...

Som språkfascist hänger jag nog upp mig mer än de flesta på språk och formuleringar. Här följer ett utdrag ur senaste avsnittet av nämnda podd. Jag ska inte försöka gissa vem av de medverkande som sa det. Ingen i hela världen kan skilja på de tre programledarnas röster. Kanske för att de är anonyma och man därför inte kan koppla ett ansikte till varje röst eller för att de låter helt identiska. Men det kvittar, jag är inte ute efter att hänga ut någon. Så här sa i alla fall någon av ”Handelsson”, ”Lone Wolf” och ”Phuket Trader”:
Och nu när de går och blir ett public company när de är listade, då kommer ju... alla lawsuits kommer komma som brev på posten på det här, tror jag. Från alltifrån, vi vet ju själva att The Doors och alla de här rättighetsinnehavarna förberedde ju ett lawsuit emot Spotify för länge sen. Det där kommer ju att komma och spöka hela tiden, för problemet är att de betalar ju inte för det content de providar till sina användare, och hur mycket är Spotify värt om halva musikkatalogen försvinner därifrån? Då är det väl inte värt så himla mycket? Sen kan man säga hur mycket man vill, att det finns någon jättefascinerande potential (Obs! Engelskt uttal: ”potenschall”) att de ska göra musikvideos, de ska livestreama konserter, men at the end of the day... Kom igen, det enda de har nu är en user base som har blivit fastlåst. De är ett lockup. Du har spellistor och ditten/datten. Du pallar ju inte att byta till Apple Music. Det är varför Spotify fortfarande har. Sen när content kommer... när man börjar konkurrera i content på riktigt, när Apple Music och Amazons version av det, Alexa, Google kommer med sina hemassistenter med sin streamingtjänst. Allt det här kommer skapa en enormt konkurrensutsatt position, så då är det bara content som är kvar.

Jag tror de flesta anar vart jag vill komma. Public heter publikt på svenska, eller offentligt. Lawsuit är detsamma som rättsprocess, providar (uttal: ”provajdar”) är tillhandahåller, content är såklart det engelska ordet för innehåll och user base har en mycket bra svensk översättning i användarbas. ”At the end of the day” är ett engelskt idiom som går att översätta med ”till syvende och sist” eller ”när allt kommer omkring”.

Då har jag inte ens nämnt ”livestreama” och ”lockup”. De skulle visserligen kunna sägas som strömning och inlåsning, men jag är inte fanatiker. Som de flesta svenskar förstår jag engelska och kan själv tycka att ett och annat engelskt låneord kan nyansera och berika, men låt oss sluta provajda, disrupta och börja juusa svenska ord i de fall de – när allt kommer omkring – funkar lika bra eller bättre än engelska eller svengelska.

Det var dagens sur-gubbe-rant (eller -utläggning)

torsdag 5 april 2018

Återbäring framför allt

Den här tiden på året är det bråttom att deklarera. Inte för att tiden håller på att rinna ut, det är nästan en månad kvar till deadline. Men för att få sin återbäring så fort det bara går. Jag ser två problem med detta:
  1. Man ska inte ha skatteåterbäring att fordra, för det betyder att man betalat in för mycket skatt. Det fanns en tid när det staten betalade bra ränta för att man lånade ut sina pengar, men det gör den inte längre. Så försök betala så lite det går, prelskatta inte mer än nödvändigt.
  1. Att deklarera är viktiga grejer, där finns pengar att spara och pengar att förlora. Alltså är det dumt att ge sig själv en extra tidspress. Det staten gör när den säger ”deklarera innan [då] så får du återbäringen [då]” är detsamma som när reklammakaren säger ”Slå till innan [då] så får du [något jävligt meningslöst du inte behöver] på köpet”. Det är som gjort för att man ska klanta till det, och har du så bråttom att få tillbaks dina utlånade pengar – låna inte ut dem (se punkt 1)!

Och alldeles för många ser skatteåterbäring som gratispengar när det i själva verket är precis tvärtom. De är en andel av de pengar du har förtjänat, du har bara lånat ut dem till en organisation som aldrig frågade dig om lov. Så när du får tillbaka dem, slarva inte bort dem igen. Har du klarat dig utan dem kan du lika gärna spara dem. Eller hellre faktiskt.

onsdag 4 april 2018

Det gungar för Facebook

Efter Cambridge Analytica-skandalen sänks Facebooks riktkurser på löpande band. Snacket går att annonsörerna flyr, och eftersom det är gratis att bli medlem på Facebook är det ju i annonsmarknaden pengarna finns.

Men så länge Facebook har användare kommer de ha relevans hur dåliga bortförklaringar Mark Zuckerberg än ägnar sig åt. Den nuvarande stormen blåser över och då kommer annonsörerna tillbaka. Om Facebook finns kvar då alltså.


Hur är det då med användarna, blir de färre? Många har blivit sura över att deras information används och säljs. Alla medlemssiffror jag sett har kommit från Facebook själva och de lär knappast redovisa medlemstapp, men jag tror heller inte att de tappar medlemmar. Man orkar ju inte ta bort konton om man inte verkligen vill göra en poäng.

Man tar på sin höjd bort en app, men troligare är att man bara slutar använda Facebook eller gör det mer sällan. Och det hör jag hela tiden. När Elon Musk erbjöd sig att köpa och lägga ner Facebook jublades det. Lite som missbrukare som vill att tillgången till droger minskar för att lättare kunna sluta knarka vill allt fler sluta missbruka Facebook.


Det bästa vore om folk slog sig fria och började läsa böcker och ta skogspromenader istället (kör ljudböcker så går de att kombinera), men det kommer ju inte att hända. Däremot kommer nya plattformar, sajter och tjänster. Jag tänker inte tanka Facebookaktier nu. Eller någonsin.

tisdag 3 april 2018

Man vänjer sig

Vi är nog många som inte förstår hur statsanställda greker kan ifrågasätta att de inte längre kan få fjorton månadslöner per år och gå i pension i femtioårsåldern när hela systemet bygger på att staten lånar mångmiljardbelopp för att få ihop det, men detta är inte unikt för Grekland. Franska järnvägsarbetare protesterar nu våldsamt mot att staten vill hindra dem från tidig pension på deras livstidsanställningar. Franska lokförare i statens tjänst går i pension vid 52.


Å ena sidan borde ett barn kunna förstå att man inte kan få mer betalt för att inte jobba än vad många får för att jobba. Å andra sidan, får man orimligt bra villkor kommer man inte ifrågasätta dem förrän man blir av med dem. ”Hallå! Företaget går ju inte ens med vinst, så hur har ni råd att ge mig tjänstebil, bonus och en extra semestervecka?”, frågade ingen någonsin.

Vad jag undrar (och som inte framgått av mediebevakningen) är hur det kunde bli så här. Vilken fransk eller grekisk förhandlare ansåg sig ha befogenheter att bevilja anställda fler än tolv månadslöner om året? Pension vid 52 hade jag förstått för hundra år sedan, när medellivslängden var under 60, men nog har de väl omförhandlat sedan dess?


Livstidsanställningar trodde jag var ett avslutat kapitel i samband med att slaveriet lades ner (med undantag för påvar och kungar), men tydligen inte i Frankrike. Hatten av för fackets chefsförhandlare! Där har vi en människa som nog aldrig kan få för mycket betalt.

måndag 2 april 2018

Söndagsångest

Är du en sådan som mår lite illa på söndagskvällen för att det är dags att gå till jobbet i morgon? Känns det ännu värre såhär efter långhelg? Gör något åt det då!

Jag har haft min beskärda del av söndagsångest. Framförallt under skoltiden, och grundskolan säger man inte upp sig ifrån. Jag minns början av augusti när man insåg att om ett par veckor är det dags igen för ett helt jävla läsår.

När man är vuxen är läget ett annat. Allt är inte kul, alla har vi dagar då vi inte vill kliva upp ur sängen, men om vi för det mesta har en vardag vi knappt står ut med är det vår förbannade skyldighet gentemot oss själva att ändra på det. Det är inget självändamål att livet ska vara trist.


Det görs undersökningar på det här, där folk betygsätter sin arbetssituation på olika sätt. Jag tänkte ett tag publicera resultat från Negitates Medarbetarrapport, undersökningar från Handelns Utredningsinstitut eller SIFO, men det spelar faktiskt ingen roll vad de säger. Att någon annan hopsaskuttar till jobbet på måndagen eller kräks av tanken på att träffa chefen påverkar inte övrigas liv vare sig positivt eller negativt.

Trivs du inte – byt jobb! Här kommer pengar in i ekvationen. Med försörjningsansvar för barn, lån på banken och ett begränsat antal arbetsgivare på orten kan man inte slå näven i bordet hur hårt som helst. Men allvarligt talat, när hörde du senast talas om någon svensk som svalt ihjäl för att han bett chefen dra åt helvete?

Du chefen, jag har en mugg till dig...

Och när hörde du senast någon som dött av stress över ett liv som inte motsvarade förväntningarna? Det sker hela tiden. Jag slår vad om att vi alla kan komma på tio personer som suttit kvar på jobb de inte velat ha bara för att de inte vågat ta klivet därifrån. Och vem tackade dem för det – familjen, chefen eller sjukvården som fick mer att göra? Bli inte en siffra i den statistiken.

söndag 1 april 2018

Utdelningsbolag sänker risk?

Handelskrig mellan USA och Kina. Alla hatar Ryssland som hatar tillbaka, varpå världens samtliga diplomater skickas hem. Västvärlden sprängs bit för bit av terrorister i väntan på att Nordkorea ska spränga allt i bitar på en gång.


Samtidigt på Stockholmsbörsen... lite stök. Varannan dag börsras, varannan knarkarhausse. Avanzas sparekonom Johanna Kull berättar att hennes kunder väljer att ”dra ned på risken i portföljen” genom att köpa aktier med hög direktavkastning.

Högutdelare betyder våren 2018 bank och bygg. Och – som alltid – aktier som gått riktigt uselt utan att sänka utdelningen, vilket just nu betyder H&M och Clas Ohlson. Jag vet lika lite som någon annan om det här är bra investeringar, men sänkt risk är inte vad jag associerar dem med.


Bankaktier när räntan är nere på botten (okej, det vet vi inte, men håll med om att det är en väldigt bra gissning), bygg och fastighet (här ska fångas fallande knivar!) och superdupermegaförlorande detaljhandelsaktier är inte vad jag kallar lågrisk. Men Kull har säkert rätt i antagandet att det är därför kunderna köper dem. Det är bara det att de har fel.

lördag 31 mars 2018

"Jag vann!"

Congratulations! You just won €13.447...

Har ni också fått det här mejlet/SMS:et? Troligen. Hade jag fått en krona varje gång jag fått reda på att jag vunnit över hundratusen... ni fattar. Lustigt förresten att det ofta är ett udda belopp, som att det skulle göra det hela mer trovärdigt. Fast ett jämnt kan också funka.


För det här måste ju funka! Om ingen någonsin skulle gå på bluffen skulle det inte plinga till i datorn eller telefonen stup i kvarten för ännu ett idiotgrattis. Har jag förstått rätt går turerna ungefär så här:
  1. De som svarar ”betalar” bluffen på två sätt. Först visar de att kontaktvägen är öppen och att personen bakom numret/adressen är benägen att gå på sån här skit. Därmed går kontaktuppgifterna att sälja vidare. Men en del går till punkt 2:
  2. Skojarna ber dig lämna ut personlig information för att få ut vinsten. Kreditkortsnummer, körkortskopia eller något annat användbart.
  3. För nu kan de öppna konton i ditt namn, köpa saker eller ta lån.
  4. Och be dig betala pengar. För att du ska få ut din rättmätiga storvinst måste du betala några dollar/euro/kronor. Och sedan några till, och några till. Har du redan betalat en hundring är det ju rena förlusten att inte betala en slant till (nyemission någon...?).


Det kan ju inte vara många som är med så här långt, men eftersom processen kräver en del handpåläggning från bluffmakarna och de ändå begår olagligheter och därmed teoretiskt sett kan åka dit måste de lura rätt många människor för att det ska vara värt besväret. Och det är det uppenbarligen.

fredag 30 mars 2018

Vinster i ”välfärd”

Det är ingen nyhet att det är skillnad på folk och folk, men jag har funderat länge över ett fenomen jag inte förstår. Får se om någon kan fylla i mina vita fläckar ifall jag tänker högt.

Vinster i välfärden har diskuterats i många år. Ska man kunna tjäna pengar på skattefinansierad verksamhet? Enkelt uttryckt tycker jasidan att privata företag genom effektivisering kan göra bättre jobb till lägre pris medan nejsidan tycker att varje vinstkrona hos dessa privata aktörer visar att de fått för bra betalt.


Nu är ju inte världen så svartvit. Oavsett vad man tycker är verksamheten troligen här för att stanna, inte minst för att det inte finns nog med resurser hos stat, kommuner och landsting för att ersätta alla privata skolor, vårdhem och sjukhus.

Och var går gränsen? Om man är emot privata företag i skattefinansierade verksamheter, är det då okej med en privat vikariepool? Privata konsulter? Ett privat städbolag som städar kommunhuset? En privat byggfirma som bygger skolor och sjukhus? Draget till sin spets måste det annars finnas statliga bolag som trycker skolböcker och reparerar tvättmaskinen på äldreboendet.

Men nu till det jag inte förstår. Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt går bananas över privata skolor som drivs av Academedia och Engelska Skolan och över börsnoterade sjukvårdskoncerner som Capio och Attendo, men han har inga problem med att Robinsonvinnaren och sossepolitruken Jan Emanuel Johansson badar i pengar han tjänat på sina privata flyktingboenden och hvb-hem.


Inte ens när superkapitalisten Bert Karlsson insåg att flyktingbranschen är mer lukrativ än dansbandsindustrin hörde vi Sjöstedt beklaga sig. Jag kan ha missat det, men jag tror inte att någon enda medlem i vinsterivälfärdshatarpartierna V och MP kritiserat att riskkapitalister tjänar pengar på flyktingmottagandet, samtidigt som de absolut inte får driva skolor eller vårdinrättningar med vinst.

Det finns skillnader mellan skolor, äldreboenden, akutsjukhus och flyktingförläggningar, men finansieringen är densamma, skattepengar. Så hur kan man tycka att privata aktörer är helt förkastliga på ett område, men helt okej på ett annat? Hjälp mig förstå, den som kan. Och fyll vänligen inte kommentarsfältet med åsikter om den förda invandringspolitiken, för frågan gäller vem som ska och inte ska bedriva den verksamhet som finns idag.