onsdag 12 december 2018

Lysande självinsikt

Tidigt 90-tal hyrde jag ett hus på 24 kvm, ett sovrum, ett kök och toa med dusch. Huset stod på hyresvärdens tomt, en familj med två barn. Jag trivdes bra med huset och hyresvärden. Jag varken ville eller kunde köpa något i det läget och huset var precis vad jag behövde med en rimlig hyra. Jag umgicks inte med familjen jag hyrde av och skulle inte rekommendera någon att ha en hyresvärd så nära inpå knuten, men det funkade bra.

Det finns alltid de som har det värre.

Fast det var en märklig grej jag blev påmind om häromdagen. Huset hade direktverkande el som ingick i hyran och en gång lämnade jag en liten springa på köksfönstret när jag gick hemifrån. Dumt, men eftersom jag – då som nu – var sparsam med egna och andras pengar var jag förmodligen den bästa hyresgäst de kunde få och tyckte att hyresvärden överreagerade när han förklarade elförbrukningens inverkan på elkostnaden.

Nu till saken. Redan på den tiden hade familjen anammat det amerikanska julpyntandet med lampor. Ni vet, ljusslingor längs konturerna på huset, runt fönster och och på staketet. Nyligen kom jag förbi huset igen, där föräldrarna i familjen fortfarande bor kvar och nu gått all-in på ljusslingor. Det är lysen nästan överallt på alla hus, runt träd och buskar, på brevlådan... Vidare står det fullt av lysande renar, tomtar och piss i hela trädgården. Denna tomt syns garanterat från månen!

Det är alltså inte tomten på bilden som... Äh, ni fattar.

Jag begriper att elförbrukningen gått ner om man bytt ut den gamla julbelysningen mot sterila LED-lampor, men när jag tänker på deras kostnad för el och lampor blir mitt gläntade fönster för 25 år sedan (vadå långsint?!) ännu futtigare. Jag undrar om de ens förstår det.

Jag tror – och nu spekulerar jag fritt, det får man – att beteendet är vanligt. Man ser egna utgifter som nödvändiga, andras inte. Den som köper en dyr kaffemaskin, Iphone eller bil tycker att detta är en del av livets nödtorft medan grannens utlandsresor, bubbelpool eller julbelysning är slöseri. Med andra ord ifrågasätter vi alla utgifter utom våra egna, de enda vi faktiskt kan ändra.

tisdag 11 december 2018

Ännu en fattigpensionär?

Så var det dags igen. December är inte bara juletid. Det är också säsong för kvällstidningarnas gnäll om fattigpensionärernas levnadsvillkor. Jag är helt på det klara på att det finns pensionärer som har det riktigt illa. Därför är det ännu märkligare att det nästan aldrig är dessa man pratar med.


Det aktuella gnället handlar om 76-åriga Marianne som har 12000 kr i nettopension och 8000 kr i hyra. Som vanligt får vi inte reda på så mycket mer om hennes ekonomi, men hon bor tillsamman med sin 45-årige son som har asperger och lever på bidrag. Rimligtvis täcker hans inkomst halva hyran och hans egna utgifter.

Men om vi leker med tanken att Marianne får betala hela hyran och alla boendekostnader och av någon anledning inte skulle få bostadsbidrag, så har hon ändå 4000 kr i månaden till mat och övriga utgifter (troligen det dubbla).

Det är tight, men borde inte vara på den soppköksnivå som artikeln anger: ”Med 12000 kronor i pension är besöken till soppköket viktiga för att få ekonomin att gå ihop.” Ännu konstigare blir det när vi får veta att hon jobbat i 30 år, ”alltid varit ekonomisk” och lusläser tidningarna på jakt efter reor och rabatter.


Så vad gör hon med pengarna? Hon har inte köpt en bostad, inte skaffat en buffert trots att hon arbetade i trettio år fram till pensionen och fram till för fyra år sedan bodde hon ihop med en man som gissningsvis hade en egen inkomst. Jag kanske verkar okänslig nu, men jag får banne mig inte ihop det. Det borde däremot Marianne få.

måndag 10 december 2018

Jag skiter i om de ljuger

Det snackas mycket på Twitter om ”börsprofiler” som påstås ljuga om verksamheten i sina bolag eller utvecklingen i sina portföljer och sedan säljer böcker eller kurser där de redogör för sina strategier. Det verkar finnas två förhållningssätt. Antingen tycker man att de ljuger och borde förskjutas av ”Finanstwitter”, eller också menar man att de talar sanning och är mästerplacerare.

Jag vill lansera en tredje åsikt: Det är möjligt, eller kanske till och med troligt, att de mörkar och snackar skit, men det stör mig inte nämnvärt.


Det finns massor av människor jag inte tror eller litar på och som säljer produkter jag inte vill ha. Det betyder inte att allt de säger är meningslöst eller skadligt att lyssna på. Kanske funkar de som varnande exempel eller får någon annan att ta tag i sin portfölj genom att skapa sig en egen strategi. Det kan också tänkas att de får mig att ifrågasätta mina tankar och val.

Man ska aldrig vara rädd för att lyssna på vad man upplever som rent skitsnack, det går att vaska fram guldkorn även där. Men framförallt förstår jag inte hur man kan engagera sig så mycket i människor/budskap man inte gillar. Man kan argumentera emot dem ett tag, men sedan är det väl bäst att gå vidare?


Dels för att det tar onödig energi att peka finger oavsett om man har rätt eller fel. Dels för att det ofta får motsatt effekt. ”All reklam är bra reklam”, sägs det. En massa människor som annars inte hade känt till de aktuella kurserna och böckerna kommer att bli nyfikna. Vad har man då uppnått? Slöseri med egen tid genom att göra reklam för något man inte vill sprida. Livet är för kort.

söndag 9 december 2018

Vad tar du med dig om det brinner?

Ett tankeexperiment! Säg att det brinner i din bostad. Du hinner rädda en enda sak. Vad tar du med dig? Du får alltså inte rädda din fru eller liknande. Eller jo, det får/bör du, men frågan gäller saker.

Inte katt heller.

Jag hörde frågan ställas i någon podd och kom inte på en enda ägodel jag inte skulle klara mig utan. Om jag inte får spel, sätter krokben på mig själv, slår huvudet i väggen, svimmar och dör av rökförgiftning skulle jag gissningsvis riva med mig min externa hårddisk eller företagets bokföring, men det är inte vad jag skulle kalla mina allra käraste ägodelar.

Jag har några tavlor målade av min far som betingar ett högt affektionsvärde, men de är ändå bara tavlor. Jag saknar min far, men den saknaden skulle inte påverkas av att tappa tavlorna, så även om de hamnar högst på min lista är de inte extremt högprioriterade.


Kanske borde jag se det som ett misslyckande att jag efter ett halvt liv inte har en endaste ägodel jag verkligen bryr mig om, men jag ser det snarast som positivt.
The less I have, the less I can lose.
    Dean Koontz (undrar när han senast blev bjuden på fest, 1982?)

Jag kan inte komma ihåg att jag någon gång i livet haft en ägodel som faktiskt betytt något på allvar, men jag är uppriktigt intresserad om ifall jag är extrem i detta hänseende. Äger ni något ni absolut inte skulle kunna leva utan (pacemakers räknas inte)?

lördag 8 december 2018

Privatekonomi på gymnasiet

Unga Aktiesparares Elin Agorelius skrev i veckan en debattartikel i Metro om behovet av privatekonomi på skolschemat. Jag håller med om mycket, men inte allt.

Vi börjar med rubriken: ”Ekonomisk kunskap ska inte vara en klassfråga”. Jag misstänker att hon inte valde den själv utan att det är Metros sätt att röra om lite. För det står inget i artikeln om klass och detta är ingen klassfråga. Det har det inte varit på väldigt många år.


Det finns två typer av föräldrar, dåliga och bra. Föräldrar som själva har usel koll på privatekonomi kommer inte hjälpa sina barn med det, men det säger absolut ingenting om vilken klass de tillhör. Dåliga föräldrar kan vara lådvinspimplande sjukpensionärer eller rika direktörer som curlar sönder sina ungar istället för att ta hand om dem.

Sedan tycker jag att hela artikeln har ett olyckligt fokus på gymnasiet. Det handlar väl om att Ung Privatekonomis målgrupp finns där, alltså de rektorer och lärare som betalar och beställer. Det är fint om man kan banka vett i gymnasieelever, men de är ju snudd på vuxna.

Inte ens på min tid hade det räckt att börja lära ungarna handskas med pengar när de är 16-18, men idag när man kan hinna ödelägga hela sin ekonomi på nolltid genom sin mobiltelefon är det ännu viktigare att hugga dem åtminstone på högstadiet. Eller ännu tidigare. Helst skulle jag nog se att Barnavårdcentralen tar in föräldrarna för en privatekonomisk genomgång redan vid tremånaderskontrollen.


Och har jag nu börjat ”negga” kan jag lika gärna gå all-in gringubbe. Så här står det i slutet av artikeln:
Att alla kan sköta sin privatekonomi själva borde ligga i hela samhällets intresse. Fler kunniga människor som kan ta vara på sin egen ekonomi leder till ett mer stabilt samhälle med självständiga medborgare.
Ja, så borde det vara, men finns det överhuvudtaget något som tyder på att staten vill ha självständiga medborgare? Nej, lika lite som att polisen vill se medborgargarden eller storföretagen aktiva och starka fackförbund.

Är det för att få självständiga medborgare man har förbjudit hemskolning? Nej, makthavarna vill så snabbt som möjligt plocka in barnen i sitt nät av statlig värdegrund och undervisa dem i "demokrati" under temat "Pappa staten vet bäst". Som förälder kan du få låna barnen ibland, men staten kan när som helst besluta att lånetiden är över och tvångsomhänderta dem enligt regler de själva har bestämt och tolkar som de själva vill. Stabilt samhälle vill de säkert ha, men självständiga medborgare... Inte en chans!

fredag 7 december 2018

Min tand är lös

Det var en nedrans halstablett att inte smälta, hann jag tänka innan jag förstod att det var en halv tand som flöt runt i munnen. Hela fronten på tanden hade släppt.

Fyfan vad dyrt!

Det var bara att boka en akuttid hos tandläkaren, som kunde upplysa om att det var min enda rotfyllda tand som spruckit i lagningen. Den återstående delen är för ynklig att bygga på, så det får bli en krona med någon slags pelare på. Fråga inte mig hur det går till. Jag vet bara att det kommer att svida (och då är det inte främst tandvärk jag menar). Ett kostnadsförslag ger vid handen att det kommer gå lös på 6000-7000.

Ett par reflektioner. Även om det är trist med en oplanerad utgift är jag glad att jag utan problem kan hosta upp pengarna. Så ska det i och för sig vara, tycker jag. Jag fattar att Sverige är långt ifrån Wibbles tanke om en årslön i buffert, men nog är det märkligt att så få tycks ha en enda månadslön.


Min andra tanke är att jag gärna skulle pressa priset. Tandcharter har blivit allt populärare. Svenskar åker till Polen och Estland för att laga sina tänder. Fenomenet är så utbrett att det finns resebyråer som fixar alltihop – flyg, hotell och tandläkare. Försäkringskassan går in så länge mottagningen ligger i EU/EES, så jag fattar att det lönar sig om man ska laga tänderna för massor av pengar, men min vanliga rutin är att ungefär vartannat år gå till tandläkaren som konstaterar hålfrihet och tandhygienisten som sprättar bort tandsten. Totalkostnaden täcker knappt flygresan.

Med tanke på att snart en majoritet av Sveriges hantverkare är östeuropeiska gästarbetare är det märkligt att inte ett gäng tandvårdare slagit sig samman och startat klinik i Sverige så att vi slipper åka till dem. Gör det, snälla, så kan jag kanske få rabatt för att jag kom med tipset. Balter kan använda sina förnamn i företagsnamnet, för det brukar ju ändå heta typ Karius & Baktus.

torsdag 6 december 2018

Abonnemangskunskaper

I veckans avsnitt av Charlie & Mathias podd På riktigt pratades om hur man skulle kunna sänka sina abonnemangskostnader.


Det finns säkert flera sätt att gå tillväga där, men en fråga jag aldrig hört förut är hur man ska kunna veta vad man har för abonnemang om man inte, som Charlie Söderbergs pappa, fört kassaböcker över alla inköp i decennier. Själv har jag fem abonnemang: mobiltelefoni, internet, webbhotell, webbdomän och hushållsel. Om jag räknar in andra utgifter som går att flytta har jag en bank med betalkort, och försäkring på hem och bil. Totalt blir det åtta löpande utgifter.

Jag misstänker att jag i vanlig ordning ligger under snittet, men även om man skulle ha lyckats skaffa dubbelt så många så blir det sexton stycken. Ska man inte komma ihåg sexton företag som man regelbundet betalar pengar till? Herregud, jag kan fler decimaler på Pi än så och jag är inte Rain Man!


Få människor har pappa Söderbergs koll på räkningar från 1970-talet, men är det inte ganska normalt att sätta in betalda räkningar i en pärm? I företaget är jag enligt lag skyldig att göra det, men privat har jag en bankpärm, en bilpärm osv. Har inte alla det? Eller åtminstone en pärm märkt ”Räkningar” där man sätter in alla fakturor i datumordning och sparar i alla fall ett år?

Dessutom skulle jag lite förenklat vilja föreslå att om man inte är dement har man för många abonnemang ifall man inte kommer ihåg dem.

onsdag 5 december 2018

3000 kr extra

När Miljonär innan 30 intervjuade mig fick jag frågan om vad jag skulle göra om jag fick ett extra tillskott på 3000 kr per månad som jag var tvungen att konsumera. Det är en svår fråga som kräver sin tid.


Det sades inte att att jag måste göra av med pengarna varje månad. Jag tror att jag gör det svårare för mig genom att tänka så. Ännu värre vore det att bränna 100 kr om dagen. På vadå? De flesta dagarna handlar jag ingenting alls. Att då springa ut och göra av med en hundring verkar bara bökigt.

3000 kr i månaden är lite lättare. Dyrare matinköp och lite kläder skulle absolut kunna ta åtminstone en av tusenlapparna. En restaurangmiddag kan ta en till. Eller två på ”rätt” ställe. Teknik! Jag är – som tydligt framgått – ingen tekniknörd, men en ny dator ibland piggar upp.

En liten hemdator...

Ännu enklare att tänka 36000 kr/år. För de pengarna skulle jag kunna åka på en rejäl resa av typen all inclusive i Karibien, eller en träningsresa i Sydeuropa med idoler som tränare. WSOP-poker i Las Vegas. Inget jag egentligen skulle lägga tiotusentals kronor på, men om pengarna annars skulle frysa inne kunde jag leva med det.

En nyare bil kunde också vara något, men jag skulle inte vilja ha ett billån eller leasingavtal som rullar på. Nej, inte ens om jag hypotetiskt fick pengar att täcka upp det. Självrespekt kan inte köpas. Inte min i alla fall.

tisdag 4 december 2018

Starbreeze – må ledningen brinna i Helvetet!

Vissa inlägg behöver knappt utvecklas. Rubriken säger kanske det mesta, men jag ska förklara lite hur jag tänker.

All börshandel är förknippad med risker och det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet, så läs på innan”, som de säger i en populär ekonomipodd. Jag håller med om det, men resonemanget bygger rätt mycket på att man ska kunna lita på vd:n, styrelsen och andra personer i företagets ledning.

Se goddag då!

Som aktieägare eller potentiell aktieägare skulle jag naturligtvis önska att insiders vore helt transparenta, men det förstår jag är en omöjlighet. Det är för mycket begärt att de ska berätta allt som händer, men det de säger kan väl åtminstone vara sant?

Starbreeze-vd:n Bo Andersson Klant (förlåt, Klint ska det vara) sa i senaste kvartalsrapporten, för mindre än en månad sedan, att man hade för avsikt ”att etablera Starbreeze som ett stort, framgångsrikt och långsiktigt uthålligt spelbolag”. Jag vet inte var gränsen går för ”långsiktigt uthållig” men inte lät det där som ett företag som skulle ansöka om företagsrekonstruktion några veckor senare.

Tre vise män med guld och myrra

Ett positivt kassaflöde redan under innevarande kvartal känns inte heller helt rimligt nu när man flaggar för att det är slut på kontot redan i januari. Ärligt talat, med facit i hand känns det inte som att något Klant och hans kollegor sagt det senaste året stämde. Själv verkar han (till skillnad från mig) ha förlorat stort och fick dessutom sparken igår. Vackert så, bara några år för sent.

Bo Andersson Klint gjorde sin senaste konkurs 2009. Får se om nästa blir under 2019 (då är han knappast kvar i bolaget, men äras den som äras bör). En sak är säker, jag finns inte med som aktieägare i ett Andersson Klant-ägt bolag 2029.

måndag 3 december 2018

Släpp sargen

Svenska folket har 100 miljarder på sina skattekonton, med nollränta. Jag vet inte hur mycket av detta som beror på att folk tror att det är ett bra ställe att spara pengar, och hur mycket det handlar om ränta på tidigare överbetalning eller annat, men det är rätt typiskt. Det fanns en tid då staten betalade bra ränta. Det gör den inte längre. Ändå lever myten.


Ett annat exempel är bolån. Det fanns en tid då det var bra att ha huset belånat för att få ner förmögenhetsskatten. Idag finns ingen förmögenhetsskatt. Ändå hör man, ofta lite äldre, människor säga att det är bra att ha lån på sin fastighet. Varför vet de inte (eftersom det inte längre är så), men det har de hört. Det är... sen gammalt.

Det är bra att ta lärdom av äldre tider, men man kan inte helt anamma gamla kunskaper och förutsätta att de alltid kommer att gälla. Det är lika hjärndött som att köpa aktier i Volvo för att man tyckte att Volvo Duett var en bra bil. Det var det ju, men det har väldigt lite med aktiekursen i dagens Volvo Lastvagnar att göra.

Sen gammalt...

Om oförmågan att byta fot beror på att vi som folk är stelbenta eller bekvämt oinformerade ska jag låta vara osagt. Jag är nämligen också en långsint och oflexibel människa, även om principfast och konservativ skulle låta mycket bättre.

söndag 2 december 2018

Olika handlingsmönster

Såg att Fru Efficient Badass skrev om skillnaden när hon handlar och när hennes man gör det. Läs gärna hela inlägget, men sammanfattningsvis köpte maken första bästa (eller åtminstone dyraste) på dyraste butiken (alltså Ica) medan hon forskade fram bästa pris innan köpet.


Eftersom jag är ensamstående (tänkte skriva enastående, men kom fram till att det skulle verka för självgott) kan jag inte göra samma jämförelse i mitt hushåll, men jag är helt klart på hennes linje här. Vet inte om det betyder att jag handlar som en kärring, men jag letar systematiskt av marknaden, väger argument för och emot olika produkter, producenter och detaljister innan jag slår till.

Går jag till mina föräldrar kan det möjligen stämma att pappa var mer benägen att slå till snabbt, men det blev oftast billigare. Bägge använde inköpslista, men mamma kunde improvisera medan pappa följde listan slaviskt – det som inte stod blev inte köpt. Okej, det slaviska kunde gå till överdrift:
- Du måste väl fatta att jag menade paket?!
- Det stod ”En kartong jäst”, då köper jag en kartong jäst.

Själv försöker jag fånga det bästa av två världar. Billiga varor kan impulsköpas, men inte bara för att de är billiga. Det måste finnas ett behov också. Hurtbullar brukar säga att den bästa träningen är den träning som blir av. För konsumtion gäller det omvända – de billigaste köpen är de uteblivna.

lördag 1 december 2018

Dags att äga värde?

Placera noterar att allt fler investerar i värdeaktier, som de definierar med återkommande intäkter, stabilt kassaflöde och starka balansräkningar. Detta tolkas som att marknaden blivit mer defensiv, rädd för att konjunkturen och vinsterna viker och att tillväxtbolag med höga multiplar därmed blivit farligare att äga.


Jag har inget skäl att misstro förklaringen, men tänker samtidigt att vi väl alltid borde fylla aktieportföljen med stabila bolag med stark balansräkning? Är det inte det börshandel går ut på, att köpa billigt och sälja dyrt? Om man inte går in för daytrading, handlar nyhetsbaserat och främst tittar på kurvor görs detta enklast genom att just köpa in sig i företag med lång historik av vinst och en aktiekurs som inte bygger på att denna vinst ska accelerera helt galet.

Därmed inte sagt att jag lever som jag lär, självklart inte! Jag har både ägt aktier med extremt höga P/E-tal och bolag som aldrig redovisat vinst utan hela tiden väntat på det stora genombrottet. Jag tycker inte ens att det är fel, men det ska vara strösslet på ytan, inte basen i portföljen. Om alla vore konsekventa i det skulle vi inte få helt nya handelsmönster när vi närmar oss lågkonjunkturer.


Det är väl bra att folk utvärderar sina innehav när det börjar brännas under fötterna. Ännu bättre vore att göra det regelbundet mest hela tiden. Det där att ”köpa aktier för att lägga i byrålådan” är ju något man bara säger. Det är en sak att äga långsiktigt, men att aktivt försöka glömma bort att man äger känns inte vettigt.

fredag 30 november 2018

Vad är en liberal?

Jag har försökt låta bli att kommentera det svenska valet och regeringsmissbildandet. Dels för att debatten inte främst handlat om ekonomi, dels för att jag inte är särskilt intresserad. Tror att det skulle kunna ta någon dag från att vi har en ny regering tills att jag får reda på det.


Något som delvis förvånat mig är reaktionerna mot Annie Lööf och inte minst mot Jan Björklund för att de fällde Kristersson som regeringsbildare. Jag tycker att de varit tydliga med detta under hela valrörelsen, att de aldrig kan stödja en regering som kräver SD-stöd. Det är inga konstigheter.

Det konstiga är väl att 14 procent av väljarkåren valde att stödja två partier som säger sig vilja ha en alliansregering, när det för exakt alla (!) var klart på förhand att denna allians inte skulle kunna få egen majoritet utan måste ha stöd av antingen S eller SD. Att sedan Björklund öppnat dörren för att istället ingå i en S-ledd regering har gett ett ”näthat” (alltså det nya ordet för kritik) utan like.

En begagnad bil sa du? Nej tack.

Jag tror att problemet är ordet liberal. I Sverige har liberalism betytt någon slags odefinierad höger, aningen till vänster om konservatismen. Ordet liberal utgår från frihet och vem vill inte ha det? Det verkar alla vilja, för representanter för det traditionellt konservativa partiet M kallar sig också mycket hellre liberaler numera. I gruppen liberaler hittar man allt från Björklund som vill skapa Europas förenta stater till libertarianer/anarkokapitalister som helst vill avveckla staten och låta marknaden ta hand om allt. Eller ett spann mellan Hanif Bali och Bernie Sanders.


Ronny Eriksson skrev en låt som hette ”Innerst inne är vi alla folkpartister”. Ibland verkar det så, men tittar man på opinionsundersökningarna ser det snarare ut som att ingen längre är folkpartist. En av verserna stämmer i alla fall väldigt väl in på riksdagen 2018. Slutet är en perfekt beskrivning av våra åtta riksdagspartier:
Sen så gjorde jag som jämt jag gjort förut,
körde till kiosken för att köpa mig Expressen.
Inget exemplar var kvar. Nej, det var slut
och hon i luckan, hon beklaga och var ledsen.
Men jag sa 'Jag kan väl ta ett Aftonblad'
för det spelar faktiskt inte någon roll
vad man än bestämmer sig att man ska ta,
för hur som helst så är det samma innehåll.

torsdag 29 november 2018

USB-dumheter

Jag och andra bloggare har gjort sig lustiga över all dynga som säljs på Black Friday och andra ”oumbärliga” bemärkelsedagar som Alla hjärtans dag och Kanelbullens dag.

En trogen läsare hade samma idé och föreslog att jag skulle göra ett inlägg med idiotikonsumtionstema. Vet inte om han vill vara anonym, så jag låter honom vara det och så får han avslöja sig i kommentarsfältet om han vill. Hans eget exempel var denna musmatta/handske med inbyggd värme, som man kopplar in i datorns usb-ingång.


Det där måste sakna marknad, säger du kanske. Mitt svar är att det i så fall inte skulle finnas flera varianter. Och det gör det.


Det finns så mycket dumheter i världen, så jag tänkte begränsa det just till sånt man kopplar in i usb:n. Vi börjar med något som bara är halvidiotiskt, en lampa.


Det dummaste här är inte produkten utan säljtexten:
Har du svårt för att se tangentbordet ordentligt när du sitter vid datorn i mörker? Då behöver du en lampa med ställbar arm som kopplas in i USB-porten!
För det första: Datorer har funnits ett tag nu. Den som inte lärt sig var tangenterna sitter och fortfarande kör pekfingervalsen istället för att skriva med korrekt fingersättning – skärp dig! För det andra: Tangentbordet på en laptop sitter en centimeter från skärmen. När datorn är igång lyser skärmen upp tangenterna tillräckligt även om rummet är beckmörkt. Denna lampa är alltså en icke-lösning på ett icke-problem. Och åtminstone på bilden är den ju i vägen för skärmen.

Men som sagt, lär dig var tangenterna sitter istället. Och lär dig skriva snabbt. Varför det? Inte för att det spar tid utan för att ju snabbare du skriver, desto snabbare dansar denna pole dancer.


Raskt vidare till nästa. Här kommer ett usb-akvarium med LED-ljus (förklätt till duschslang).


Storleken är i runda slängar 20x15x10 cm. Borträknat pennfacket i bakkant med plats för minst fem års förbrukning av pennor rymmer väl akvariet två liter eller så, och två guppyer om de är små (vilket guppyer i och för sig tenderar att vara). Webbutiken hävdar att den är utsåld, vilket jag tolkar som att någon medarbetare av barmhärtighet med tvångsmässiga shopaholics gått in på lagret och slagit sönder samtliga tre exemplar.

Låt oss gå vidare till denna 10 cm höga plastgran som knappt ens påminner om en riktig gran. För att säkerställa att ingen i dess närhet ska kunna ignorera fanskapet skiftar den i tre färger.


Men givetvis stoppar inte idiotin där. Det finns fläktar som inte är i närheten så effektiva som att vifta med ett vanligt A4-papper, USB-minnen som ser ut som tamponger, kylskåp med plats för en enda läskburk, luftfuktare, smörgåsgrillar... Kort sagt, finns det en produkt du inte behöver kan du ge dig fan på att den finns i USB-version.

Låt höra, vad är det dummaste du någonsin sett pluggas in i USB-porten? Du får vara anonym.

onsdag 28 november 2018

Vi kan inte ens gå längre!

GIH har gjort en stor undersökning om svenskars hälsa där man kommit fram till att 46 procent av yrkesverksamma svenskar i åldern 18-74 har ”hälsofarligt dålig kondition”. Det innebär att de inte ens klarar att gå en rask promenad på tio minuter. 1995 var det 27 procent som inte klarade det, vilket var nog så skrämmande, men nu är det alltså nästan dubbelt så illa.

Det här ökar risken för hjärt-kärlsjukdomar, typ 2-diabetes och en massa annat, förutom att det såklart sänker livskvaliteten även innan insjuknandet. Vi (som grupp, själv har jag klart bättre kondis nu än 1995) blir allt latare och undviker om möjligt fysiska aktiviteter.


I Finland, där utvecklingen är liknande, har man räknat ut att inaktiviteten kostar samhället miljarder och det lär det väl göra även i Sverige. Därför finns gott om incitament att öka skolidrotten osv.

Men har inte folk själva någon överlevnadsinstinkt, så att de slipper vänta på att bli räddade av politiker och myndigheter?! Nästan varannan vuxen svensk orkar alltså inte gå en kilometer utan att stanna och vila! Detta botas förslagsvis med att promenera några minuter varje lunchrast, ta trapporna istället för hiss och undvika stillasittande. Sluta ta bilen överallt!


Förutom att ett liv som rörelsehindrad (kan man inte gå i tio minuter är man det i mina ögon) blir sämre än ett rörligt liv kommer dessa människor dö i förtid och förlora en himla massa ränta-på-ränta-effekt. Alltså: Rör på er, och se till att era barn, andra släktingar, vänner och bekanta också gör det!

tisdag 27 november 2018

Grönt är det nya svarta

Att fondbolag och börsnoterade företag tävlar i miljömedvetenhet är inget nytt. Det gäller att försöka sälja in sig som det bästa miljövalet, hur långsökt det än må vara. Och av någon anledning är bästa miljöval sedan en tid tillbaka liktydigt med att minska koldioxidutsläpp. I alla fall påstår man det, jag har hittills inte sett någon som använt fakta i sin argumentation.

När Nordea slog sig för bröstet och hävdade att man får 27 gånger lägre koldioxidavtryck synade Nordnets avgående sparekonom Joakim Bornold bluffen.


Jag tror inte att Bornold hatar miljön eller ens ifrågasätter klimatalarmismen. Han undrade bara på vilket sätt koldioxidutsläppen påverkas av att någon annan äger aktierna i bolaget bakom utsläppen. Det fick han mycket kritik för, men utan fakta, det bara ”kändes fel” för en del.

Elbilar är såklart också en helig ko. Det är helt okej att åka till en nationalpark och hälla ut kvicksilver i grundvattnet, bara du kört elbil (förlåt, jag menar ”miljöbil”) dit. Huruvida elbilar ens är bättre för miljön återstår att se, men staten har en längre tid subventionerat dem med ”supermiljöbilspremier”.


SVT Plus har konstaterat att leasingföretag har som affärsidé att köpa bilar med skattefinansierad subvention och sedan exportera dem till länder vars skattepengar istället går till kärnverksamhet som sjukvård och sånt där trist. Nu har man ändrat bonussystemet, men det nya kommer säkerligen också utnyttjas, precis som alltid när staten försöker mixtra med den fria marknaden.

Jag tycker också att det vore bra om folk köper hållbara produkter från företag med hög moral, men att försöka tvinga dem genom att snedfördela konkurrensen med hjälp av deras egna skattepengar är precis motsatsen till en långsiktigt hållbar lösning. Är man dessutom inte säker på att man snedfördelar den åt ”rätt” håll kanske det inte är bra ens på kort sikt.

måndag 26 november 2018

Var den besvärlige kunden

Svenskar vill i allmänhet vara resonliga och inte ställa till med besvär. Det gäller inte minst när vi handlar. Visst kan matvaran se lite tråkig ut när vi ska lägga in den i kylen hemma, men ”det borde jag ju ha sett i butiken, så dumt av mig” och plötsligt är det vårt fel att vi inte fått vad vi betalt för!


Det här gäller inte bara mat utan alla möjliga varor och tjänster. Det är en fin egenskap att vilja vara smidig att ha att göra med, men ibland behöver man sätta ner foten, ta ställning och påminna motparten om sina åtaganden. Du gör det inte bara för att få rätt utan för att den som säljer skit ska ha skit. Du gör det för dina medmänniskor och för kommande generationer. Det ska kosta på att vara en dålig leverantör. Här kommer Sparos snabbkurs i Hur man blir en krävande kund.

Var tydlig med orättvisan

Se till att leverantören inte misstar dig för en gnällig jävel som aldrig är nöjd och ser en sport i att försöka bråka till sig mer grejer. Gör klart vad du betalat för och jämför med vad du fått. Kanske är det inte leverantörens fel, det kanske är otur. Eller också berodde det på leverantörens underleverantör som i sin tur blåst honom. Gemensamt för alla varianter är att det inte är ditt problem. Du har handlat av leverantören och inte fått vad du betalt för - fixa!


Ha lösningar

Hur ska leverantören veta att du går att tillfredsställa? En del kommer att gnälla ända in i kaklet och om de ändå inte blir nöjda är det ingen idé att ens försöka. Bestäm dig därför för vad du vill ha ut av en reklamation. En ny vara, att de gör om jobbet, ekonomisk kompensation eller en kombination? Presentera lösningen så att leverantören förstår att problemet (alltså du) försvinner om han gör som du säger.

Ta namn

Personligt ansvar är en underskattad parameter. Inte minst på stora företag där en undermålig försäljning i Hultsfred landar hos en anonym kundtjänst i Sveg. När du fått som du vill, eller när personen du pratar med lovat att kolla upp saker och återkomma – ta personens namn! Gör det även om du redan har det eller om personen har en gigantisk namnskylt. Du gör det av två skäl:
  1. För att du vet vem du ska hänvisa till när löftena spricker.
  2. För att visa personen att om han/hon inte löser detta kommer du gå högre upp i organisationen och berätta vad du blivit lovad och av vem.
Inte minst tvåan är en viktig pusselbit för att du så snart som möjligt ska slippa dessa odugliga pajasar. Tills du drabbas av nästa.

söndag 25 november 2018

Sängskrivning

Jag får alltid de smartaste idéerna nattetid. Antingen precis innan jag somnat eller också någon av alla gånger jag vaknar mitt i natten för att kroppen återigen vill påminna mig om att jag är medelålders man och således behöver tömma blåsan dubbelt så ofta när jag inte är vaken.

Det kan gälla jobb, privata bekymmer, börsplaceringar eller blogginlägg. I tillståndet mellan sömn och vakenhet glimrar hjärnan till och löser såväl världsproblem som världens alla andra problem, men eftersom hjärnan inte är riktigt påkopplad är det stor risk att allt är puts väck när jag vaknat.


Så har jag nog alltid funkat, så det måste vara massor av bra idéer som försvunnit. Skämt, krönikor, en handfull bestsellerromaner och en och annan bloggtext. Därför har jag bestämt mig för att alltid ha papper och penna på nattygsbordet. Bra i teorin, i praktiken hittar jag pennan en gång av tre. Övriga gånger lyckas jag istället välta vattenglaset som står där, och pennan har inte ens funnits på plats.

Som ni märker försöker jag förklara varför det inte blev någon djup och tänkvärd ekonomitext idag. Inte för att jag saknat uppslag utan för att jag saknat penna när jag väl fått dem. Och även när jag hittar pennan kan det spricka.

Men vad fan står det?!

lördag 24 november 2018

Global Gaming, tredje kvartalet

Global Gaming 555 är alltjämt ett av mina största innehav. Dessutom är det ett intressant bolag, det är därför jag tjatar om dem så ofta och nu är det dags igen.

Aktien gick ju upp över 10 procent när William Hill la bud på Mr Green för tre veckor sedan. Nu var det upp till bevis med den egna Q3:an. Jovars, en kvarts miljard i intäkter, en ökning med 93 procent från förra året, är svår att klaga på. Marknaden höll med.


Jämfört med Q2 var tillväxten ”bara” 11 procent och självklart kan de inte fortsätta att slå siffror tvåsiffrigt kvartal efter kvartal. Men det behöver de inte heller så länge de tjänar väldigt mycket pengar. Jag har svårt att se att nästa års utdelning ska landa på under 2 kr. Med en aktiekurs under 40 kr är det ju över 5 procent. Ingen dålig direktavkastning för ett tillväxtbolag på First North, så jag tvivlar på att aktien stannar där.

Efter Mr Green-affären sa jag att jag skulle vara nöjd med 50 kr per aktie vid ett eventuellt bud på Global Gaming. Nu när aktien står i 38 vill jag åtminstone ha 60 kr. Men ska man drömma tar den sig dit på egen hand genom att fortsätta att prestera fantastiska siffror. Eller att någon konkurrent bjuder 80-100 kr i närtid.


Det jag ser som mest positivt nu är inte siffrorna utan aktiens rörelsemönster. Det här är ju ett gammalt företag där många av storägarna vid introduktionen satt på väldiga mängder aktier införskaffade för nästan inga pengar alls, och det säger sig självt att de var sugna på att ta hem vinster när aktien steg krona för krona från introduktionskursen 22 kr.

Rapporterna har varit bra mer eller mindre hela tiden, men varje gång har det varit samma sak. Efter en snabb uppgång har kursen gått tillbaka igen när storägare pumpar ut sina aktier. Att den inte dippade efter ”Mr Green-lyftet” och inte heller gjort det de första två dagarna efter Q3:an utan tvärtom ångat på och slutat på dagshögsta kan betyda att det inte längre finns någon storägare som vill ut.

Lugn, jag ska inte göra en börsforum-rant om kurser över 50 kr nästa vecka. Jag konstaterar bara att det ser bra ut. Eller som sportfånen Putte Kock lär ha sagt:
"Nu ska vi inte kasta yxan i sjön, snarare tvärtom."

fredag 23 november 2018

Hemma hos!

Det tog 47 år, men äntligen har jag fått ge min första hemma-hos-intervju! Nej då, jag är inte bitter och har faktiskt tackat nej till dylika förslag tidigare.


Men när Miljonär innan 30 frågade kändes det inte som att lajva familjen Wahlgren, det var mer ett snack mellan bloggkollegor. Själva intervjun kan ni läsa här på Miljonärens blogg, men jag tänkte reflektera lite kring texten nu när jag ser det färdiga resultatet.

Jag hade läst tidigare fredagsintervjuer och var nog beredd på frågor om placeringar och börsstrategier, men anade samtidigt att det intressantaste, de frågor jag hade ställt mig själv, handlar om sparkvot och utgifter. Ändå var jag totalt oförberedd på frågan om vad jag skulle göra om jag vore tvungen att konsumera mer. Kanske borde jag skriva ett eget inlägg på temat, även om jag nog varit inne på det i femtio tidigare inlägg.


Miljonären skriver att min blogg får honom att känna sig normal, att hans sätt att leva kanske inte är så extremt ändå. Jag får väl säga tvärtom då. När jag läser hans reflektioner känner jag mig lite som ett ufo. Ingen smartphone, inget Netflix och månadskostnader lägre än Miljonär innan 30, känd för sitt sparsamma liv. Vad är det här för jävla gök? Jaha, just det, det är ju jag. Jag känner inte att jag kvalar in med ”Burk-Curt”, ”Hästmannen” eller Erik & Sigvard, men när jag läser om mig utifrån på det här sättet blir det ändå påtagligt att jag inte är Mr Medelsvensson heller.

Men skit detsamma! Jag gör aktiva val och har inga problem att stå för dem.
Intervjun avslutade vi med en löprunda. Även det lite udda för det hade aldrig GW eller Göran Greider gjort.

torsdag 22 november 2018

Ny rekordhandel väntar

Framtidsoptimismen ökar i handeln. Man räknar med ökad försäljning under Black Friday i morgon, men också i hela julhandeln. Årets julklapp är enligt HUI ”det återvunna plagget”, men det är nog mer en förhoppning än fakta. Det kommer som vanligt bli något riktigt dumt och onödigt. Det brukar nämligen bli det.


Att kronan tycks falla fritt och att vi är på väg in i en lågkonjunktur med höjd ränta samtidigt som allt fler svenskar har en högre skuldkvot än någonsin är såklart inget skäl att sluta köpa all möjlig dynga.

Så jag tror att de får rätt. Det blir säkert rekordjulhandel i år igen. En del kommer att ta snabblån för att få en fröjdefull jul. Andra kommer bara att bränna sin buffert som de så väl hade behövt till något vettigare.


Jag är inte mycket för ett stort och påkostat julfirande, men jag förstår faktiskt inte hur någon kan gå så all-in i julen som de flesta verkar göra. Varför inte välja ut 2-3 rätter och ge barnen (och bara barnen!) 2-3 julklappar och sedan umgås med nära och kära?

Varje års julskyltning får mig att tänka på slutet av Adolphson & Falks Mer jul där de mixar ihop Kalle Ankas Jul med tomtar och julsånger till en kakafoni av oljud och så funderar jag på hur mycket grötigare rim och krimsigare krams det är möjligt att få.

onsdag 21 november 2018

”Länka till oss?” - NEEEEEEEJJJ!!!

Jag har en gång tidigare gnällt över reklamtiggeri, det som Percy Nilegård skulle kalla ”marketing by not asking any questions”.
Hej!
Vi på Skumrask Finans har skrivit om dig på våra nätsidor.
Vi undrar om du skulle vilja länka tillbaka till oss, gärna till vår artikel ovan?



Eeh... Nej. För egentligen har ni ju inte skrivit om mig. Ni har kopierat en länklista med uppemot hundra ekonomibloggar. Den har ni sedan lagt i en underkatalog som exakt inte en enda människa kommer att hitta till. Den övriga hemsidan handlar om era svindyra blancolån som jag hoppas att ingen behöver ta, allra minst mina läsare.

Som jag ser det finns tre skäl att länka till något:

1. Någon betalar för det.
2. Jag får något annat i utbyte.
3. Jag gillar det de gör.

Skumrask finans tillhör ingen av kategorierna (och ”Skumrask” är alltså inte ett specifikt företag, ibland heter de så, ibland si). Något som tillhör kategori 2 och 3 är StockBlogs, som försöker samla alla aktiebloggar på ett ställe och gör det lätt att scrolla igenom de senaste inläggen.


Jag får alltså inte betalt av StockBlogs heller, men väl en länk varje gång jag bloggar och eftersom jag bloggar oftare än nästan alla andra ekonomibloggar är det mer än de flesta. Fast kvantitet betyder ju inte automatiskt bra. De bevisar inte minst alla dessa snabblåneskojare, för de tycks verkligen bli fler för var dag och hittills har jag inte sett något bra med dem.

tisdag 20 november 2018

Frosta ur frysen

Jag är inget stort fan av vinter. Jag ogillar kyla, har ingen glädje av snö och tycker mest att allt blir lite dyrare och krångligare på vintern.


Men en fördel finns. Det är lättare att frosta ur frysen när det är kallt ute. Det är bara att sätta frysvarorna i kassar eller kartonger som håller fåglar och andra djur borta, ställa ut dem på altan eller balkong och skrida till verket.

Gör det med hyfsat jämna mellanrum. Förutom att istäcket i frysen gör det svårare att få plats med maten skonar det både frys och elräkning att smälta fram metallrören. En isig frys kan dra uppemot dubbelt så mycket ström.


Passa på att inventera frysen när du ändå är igång. Är det något som legat där sedan förra avfrostningen så kan det vara läge att äta upp det. Men naturligtvis tinar du då upp maten i kylen så spar du ström. Och är frysen bara halvfull? I så fall drar den mer än om den är full. Dags att baka eller göra storkok – #sparadkrona x 2!