Skärmtid

Att minimera barns skärmtid känns som en rekommendation som kommit minst en gång om året under hela 2000-talet, men det framställs alltid som nytänkande att barn mår bäst av minimalt med – eller helst ingen – skärmtid. Den här gången är det Barnläkarföreningen som avråder föräldrar från att sätta sina ungar framför en Ipad. Det försenar språkutvecklingen och försämrar koncentrationsförmågan. Kort sagt, ungarna blir lite trögare av att uppfostras av skärmar istället för föräldrar. Men:

”Vi förstår förstås att det här är jättesvårt, för det handlar ju om vad man har för vanor och vad vi har för vanor som vuxna också.”

Så typiskt! Webbsök ”skärmtid” och du märker att alla är överens om att det inte är bra att använda paddor som barnvakter, men om föräldrarna är vana vid att göra det så förstår Barnläkarföreningen om de fortsätter. Gäller det även föräldrar som slår sina barn? Jag menar, det kanske också blir vanebildande och har man väl börjat misshandla är det lätt hänt, ”så då kan man kanske överväga att åtminstone drar ner lite grann på misshandeln”.

Nej, så klart inte! Varför är det då inte samma med skärmtid? Man vet att det inte är bra att sätta barn under fem år framför en dataskärm. Gör inte det då. Verkar det vara enda sättet att få ditt liv att gå ihop tidsmässigt – ändra då på något annat. Förslagsvis något som inte påverkar ditt barns utveckling negativt, för skillnaden mellan det och misshandel är marginell.

Nu får jag kanske ”motargument” av typen ”Hade du haft barn hade du förstått att det inte är så lätt”, men jag köper inte det. Hade jag haft barn hade jag kanske känt mig tvungen att kompromissa mellan logik och samvete, men det rättfärdigar exakt ingenting. För övrigt borde även de allra flesta vuxna släppa skärmen mer och ge sig ut i verkligheten. Blicka framåt, inte nedåt!