Jag har en bekännelse: Jag har inga
tatueringar. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt, jag litar
inte på att de är ofarliga och de kostar en massa pengar.
När det gäller ekonomi har jag
tidigare konstaterat att det verkar finnas ett samband mellan tatueringar och dålig ekonomi. T ex verkar nästan alla i Lyxfällan
vara tatuerade.
Är det en slump? Och om inte, hur ser sambandet ut? Är det så
enkelt som att den som är beredd att betala pengar för att måla
kroppen ofta är oekonomisk? Självklart är det ur ekonomisk
synvinkel bättre att skaffa ISK än kinesiska tecken på huden. En
annan aspekt är att tatueringar kan diskvalificera från en del
välbetalda jobb.
Ångrar man sig blir det dyrt en gång
till. Tydligen är det en pågående trend att ta bort sina
tatueringar och det är inte gratis. En kvinna med c:a femton tatueringar
(har man inte för många om man inte ens vet det exakta antalet?) ångrar de flesta, men att ta bort dem skulle kosta hundratiotusen.
Hudläkaren i reportaget konstaterar
att man får vad man betalar för även när man ska sudda ut
konstverken. Ett dåligt utfört (men kanske billigare) ingrepp kan
ge ärr och det låter inte heller så snyggt.
Istället för ”Carpe Diem”.
Jag blir inte fotomodell i det här livet, men blir mer och mer bekväm i mitt val av en tatueringsfri kropp. Är det något motiv jag verkligen skulle vilja föreviga skulle jag beställa en tavla istället. Det gör mindre ont och verkar överhuvudtaget väldigt mycket enklare.
Jag har en väldigt liknande syn som du. Jag är även lite faschinerad över hur man över huvud taget lyckats välja vilken tatuering - den skall ju bara sitta där resten av livet...
SvaraRaderaJag har 3 intervjuer med kandidater (alltsa vi söker för en jobbroll) denna eftermiddag. Ibland tänker jag att tur för dem att jag bara ser deras huvud i videointervjun. Tatuering är inte på nåt sätt diskvalicerande i sig för denna roll. Men en synlig tatuering gör att jag def placerar personen i ett visst fack - och inte till deras fördel