Jag har en bekännelse: Jag har inga
tatueringar. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt, jag litar
inte på att de är ofarliga och de kostar en massa pengar.
När det gäller ekonomi har jag
tidigare konstaterat att det verkar finnas ett samband mellan tatueringar och dålig ekonomi. T ex verkar nästan alla i Lyxfällan
vara tatuerade.
Är det en slump? Och om inte, hur ser sambandet ut? Är det så
enkelt som att den som är beredd att betala pengar för att måla
kroppen ofta är oekonomisk? Självklart är det ur ekonomisk
synvinkel bättre att skaffa ISK än kinesiska tecken på huden. En
annan aspekt är att tatueringar kan diskvalificera från en del
välbetalda jobb.
Ångrar man sig blir det dyrt en gång
till. Tydligen är det en pågående trend att ta bort sina
tatueringar och det är inte gratis. En kvinna med c:a femton tatueringar
(har man inte för många om man inte ens vet det exakta antalet?) ångrar de flesta, men att ta bort dem skulle kosta hundratiotusen.
Hudläkaren i reportaget konstaterar
att man får vad man betalar för även när man ska sudda ut
konstverken. Ett dåligt utfört (men kanske billigare) ingrepp kan
ge ärr och det låter inte heller så snyggt.
Istället för ”Carpe Diem”.
Jag blir inte fotomodell i det här livet, men blir mer och mer bekväm i mitt val av en tatueringsfri kropp. Är det något motiv jag verkligen skulle vilja föreviga skulle jag beställa en tavla istället. Det gör mindre ont och verkar överhuvudtaget väldigt mycket enklare.
Jag har en väldigt liknande syn som du. Jag är även lite faschinerad över hur man över huvud taget lyckats välja vilken tatuering - den skall ju bara sitta där resten av livet...
SvaraRaderaJag har 3 intervjuer med kandidater (alltsa vi söker för en jobbroll) denna eftermiddag. Ibland tänker jag att tur för dem att jag bara ser deras huvud i videointervjun. Tatuering är inte på nåt sätt diskvalicerande i sig för denna roll. Men en synlig tatuering gör att jag def placerar personen i ett visst fack - och inte till deras fördel
Jag delar din inställning Sparo. Tatueringar är bara fult, och inte blir de bättre med aren heller. Farsan var i Köpenhamn en gang och kom hem med en ros pa armen, tror att hans kompisar Carlsberg och Tuborg hade ett finger med i spelet.
SvaraRaderaOch jag har piercat öronen. Skälet var att jag hade en kortare förhallande med en amerikan en gang, och han skickade mig ett par örhängen i present. Han hade alltsa inte märkt att jag inte hade hal i öronen. Naja, det har jag faktiskt inte angrat och nu har jag örhängen nästan varje dag eftersom skinnet i öronen höll pa att växa igen under pandemin.
Men tatueringar, nej tack!
/Annika
Samma här jag gjorde också hål i öronen, för kunna använda min mammas örhängen. Jag var 14 och ville absolut inte slösa månadspengen. Så det fick bli en bränd spritad nål och ett par isbitar. I efterhand har jag förstått att det är bättre att göra hål så (eller hos en riktig piercare) istället för sådana där hålpistoler som frisörerna använde.
RaderaKänner igen mig i att låta göra hål i öronen för att man fått örhängen i present. Så gjorde även jag men trivdes inte med att ha örhängen så de växte igen. Testade en gång till men sedan gav jag upp och skänkte örhängena till en dotter.
RaderaAnnars glömmer jag ofta bort att ta på mig de få smycken jag har (de flesta ärvda). På den tiden jag använde armbandsur tog jag alltid av mig det så fort jag kom hem. Skönt att slippa det idag.
/Annette
När jag var yngre så skulle i princip alla (jämngamla och deras föräldrar) tatueta sig. I vanlig ordning så gjorde det att jag gick åt precis motsatta hållet och har aldrig tatuerat mig. Så lite som en motreaktion på ensidigheten i alla trender. Men också för att jag tänker att det inte känns helt säkert med tauteringsfärgen.
SvaraRaderaMen, med det sagt så tycker jag vissa tatueringar kan vara riktigt snygga (beroende på motiv och placering). När det känns uttänkt och medvetet ut.
Och jag tror acceptansen för tatueringar på kontor idag är rätt hög, ingen tittar snett ens om något råkar ha en full arm med tatueringar.
Jag har heller inga tatueringar och har aldrig önskat det. Av precis samma skäl som Sparo. Två av mina barn har skaffat sig det och en av dem håller på att ta bort sina. Ingen av dem är dock Lyxfällan-kandidater.
SvaraRaderaEna barnet är 50+ och har kvar sina tatueringar, 32-åringen håller på att ta bort sina. Det blev liksom ett mode med tatueringar och piercingar och sånt ett tag men det verkar ha ändrats.
Blev påmind om när jag såg en kille med konstiga saker i öronen på bussen. Då frågade jag nåt av barnen vad det var. Minns hur förvånad jag blev över att nån vill göra sånt (töjningar var nytt för mig).
Kanske är det en generationsfråga. Förutom över såna som plågar sig frivilligt (tatueringar, piercingar mm) förundras jag över alla skönhetssalonger som började ploppa upp för en tid sedan.
Jag håller mig till att klippa håret hos frisör. Hel och ren räcker, i övrigt är det enbart insidan som räknas tänker jag. Den kan faktiskt vara fin även på folk som lägger onödig vikt (och pengar!) på sitt utseende.
/Annette