Snåla chefer bättre?

Dagens Nyheter körde nyss en personlig intervju med affärsmannen Bengt Sjöberg som drabbats av obotlig cancer. Själva sjukdomen ska jag lämna därhän, jag har lyckligtvis mycket liten erfarenhet av cancer. Jag fastnade för något annat i artikeln:

”Jag har varit småsnål, som alla entreprenörer. Lyxliv ligger inte för mig, jag flyger inte business utom nu när jag är sjuk och ska hem till Hongkong. Och statusprylar har jag inget behov av.”

Är det så, är detta en vedertagen sanning? Det verkar stämma på rätt många. Ingvar Kamprad såklart, som skryter om att han klär sig i loppisfynd. Erik Penser flyger ekonomiklass för att maten är bättre än i affärsklass. Sven Hagströmers gamla Volvo var en av få icke-Jaguarer i HQ-garaget på 90-talet.

De här gubbarna kan förstås köpa ny lyxbil varje gång det är dags att byta däck utan att det skulle påverka deras privatekonomi. Så varför gör de inte det? När det gäller Kamprad skulle det rasera hans image som sparsam smålänning. Åtminstone i Sverige tror jag på allvar att det skulle minska Ikeas försäljning.

Försöker de leva jordnära för att inte tappa kontakten med sina kunders verklighet? Jag har ingen aning. Är de kanske bara ointresserade av lyx? Flygplanets ekonomiklass landar exakt samtidigt som planets allra dyraste stolar.

Men faktum är att det finns forskning som backar upp att det fungerar. Forskaren och författaren Jason Jennings har studerat världens 22000 största börsbolag och kommit fram till att de företagsledare som är trogna sin affärsidé och har en platt organisationsstruktur också är de som blir mest framgångsrika. I boken ”Think big, act small” konstateras:

”These companies think big ideas about solving customers' problems, making better products, and creating value. And yet they never stop acting like start-ups – staying humble, treating every employee like the owner, and teaching managers to get their hands dirty.”

När det gäller föräldraskap brukar man ju säga att barn inte gör vad man säger utan som man gör, men jag tror inte att det är så stor skillnad på barn och vuxna i det hänseendet. Företagsledare som inte sätter sig på höga hästar utan försöker att bete sig som folk har förmodligen lättare att få till en sund organisation där medarbetarna drar åt samma håll och inte har fullt upp med att pinka revir nedåt och sidledes.

I stora börsbolag sitter ibland varken vd eller styrelse ett år på sina stolar, men om man planerar att investera i företag vars högsta höns suttit lite längre kanske man om möjligt borde försöka skapa sig en bild av dem på ett mer personligt plan. Vd:n som kör runt i en tio år gammal Volvo och flyger lågbudget är inte nödvändigtvis en bättre chef än Ericssons vd som enligt SvD åker privatjet till Peking för 4,5 miljoner per resa, men det är inte osannolikt.

Kryddträdgård i köksfönstret

Det är svårt att sikta på att bli självförsörjande på mat som modern människa utanför jordbrukssektorn. Särskilt när man bor i lägenhet. Det går ju liksom inte att bryta upp parketten för att odla potatis. Inte hos mig i alla fall, den är limmad hur bra som helst.

Men några kronor kan man spara. Inte främst på pengarna de odlade grödorna hade kostat utan för att det blir roligare att laga mat från grunden när man till och med skapat grunden själv genom att odla fram råvarorna.

Idag tänkte jag fokusera på kryddor. De har ett relativt högt kilopris och är ofta godare färska än torkade. Dessutom känner man sig som Ernst Hirschenkellersteigerberger när man kan garnera sina anrättningar med egna kryddor.

Kryddor funkar bra att odla i kruka och är inte särskilt utrymmeskrävande, vilket gör dem optimala att odla i lägenhet. Många kryddor går dessutom utmärkt för den trångbodde att samplantera i en och samma kruka.

Jag brukar börja med att förkultivera i mindre kärl. På så vis slipper jag bränna jord och tid på frön med för dålig livskraft. Jag har fri tillgång till gratis kompostjord, men den riskerar att vara för stark för att så i. Nu är visserligen inte planteringsjord heller särskilt dyr, men den är dyrare än gratis. Apropå gratis kan man förkultivera i vilket plastkärl som helst. Här är det två matförpackningar som fått ett extra liv innan återvinningen.

Om du inte gör hål i botten får du vara noga med att vattna lagom, men se till att hålla jorden fuktig. Varma dagar kan jag ge dem en skvätt både morgon, middag och kväll. Ett alternativt odlingskärl är äggkartong, som ju praktiskt taget är ett flerpack av såkrukor i papp. Toarullar funkar också, om man inte vill vara riktigt hardcore och tillverka egna krukor av tidningspapper.

Och eftersom Sverige är ett av världens kallaste länder kan odlingen må bra av lite extra schwung genom att stå varmt. Ett sätt är att ställa växterna innanför ett söderfönster, ett annat är att bygga egna drivhusanordningar, som detta – världens minsta växthus i form av en tomatask (färdig med andnings- och ventilationshål direkt från butik).

Vad kan man odla? Kryddor är generellt lättodlade, men varför inte bättra på oddsen genom att odla tåliga växter. En sådan är gräslök. Den växer som ogräs, kommer år efter år och verkar i princip odödlig. Ska du på semester är det bara att låta bli att vattna den. När du kommer hem ger du den vatten och vips så är ni goda vänner igen.

Andra perenna (fleråriga – för oss som vill låta odlingskunniga) kryddor är oregano, dragon, citronmeliss och mynta. För ny plantering varje år kan man t ex köra persilja, dill, timjan, krasse... Ett tips är att i första hand odla sånt du vill äta, i andra hand det som är lättodlat och i tredje hand estetiskt vackra växter. Så tänker jag, men så ser jag också oätliga blommor som kompost.

För mig är basilika en given klassiker, som är en helt annan grej färsk än torkad. Bakar jag pizza kan jag lika gärna köra torkad, men färsk funkar till mycket mer, även i sallader. Och i år testar jag chilipeppar. Där snålade jag in på fröpåsen (den kostade typ femton spänn) och torkade fröna från en färsk chili istället. Det ska bli spännande, men som synes har den inte hunnit så långt än.

Eftersom jag har en odlingsbar balkong finns möjlighet till lite mer utrymmeskrävande odling också, som squash, tomat, paprika, potatis, ruccola... Men det känns som en annan text.

”Jag bara jobbar här”

Andreas Cervenka skrev en artikel i SvD om att Ericssons styrelseordförande Leif Johansson konsekvent nekat att ta emot en del av sin lön i Ericsson-aktier. Han föredrar pengar. Jag klandrar honom inte, särskilt inte med tanke på att aktien tappat över 40 procent av sitt värde på ett drygt år. Det hade alltså varit ren galenskap och jag vill verkligen inte jämföra Leif Johansson mot någon i Galenskaparna.

Oj, nu gjorde jag visst det ändå. Hur som helst är det en intressant indikator, hur insiders ställer sig till att satsa egna pengar. Företaget Insiderfonder har tre fonder som tar rygg på insynspersoner, köper när de köper och säljer eller blankar när de säljer. Idén borde vara smart. Om inte de mest insatta vet, vem ska man då följa efter? Deras Sverigefond och hedgefond har gått ganska bra det senaste året, medan Asienfonden inte varit någon höjdare jämfört med konkurrenterna. Alla tre tar ut en rätt saftig förvaltningsavgift.

Jag är tveksam till att följa styrelsemedlemmars och företagsledares privatekonomiska beslut konsekvent. Det är t ex dumt att sälja aktier i ett företag bara för att vd:n lovat sin fru en lyxkryssare och behöver pengar till den. Det är ju himla många faktorer som påverkar börsen, till och med fler än företagshöjdarna kan hålla koll på.

Jag ser ledande personers innehav mer som en slags säljpitch. Om inte de som jobbar i företaget tror tillräckligt mycket på affärsidén för att satsa sina egna pengar vill inte jag satsa mina. Som i Draknästet, där första prioritet i en del erbjudanden verkar vara att få ”drakarna” att vara med och dela (eller helst ta över) den ekonomiska risken. När jag inför aktieköp läser på om företaget och upptäcker att varken styrelse eller vd äger några större poster själva, då får jag också det här ansiktsuttrycket.

Nationaldag – Sveriges dyraste gäspning

Så blev det nationaldag igen. Som ung tyckte jag det var skit att denna dag inte var en officiell helgdag. 2005 blev den det och jag måste erkänna att jag inte längre bryr mig. Till saken hör kanske att jag som egenföretagare väljer mina arbetstider och aldrig får betalt när jag inte jobbar, oavsett dag på året. Fast jag tror inte att det handlar om det. Snarare att vi ju inte kan fira i Sverige. Tacka vet jag Norge!

Nu är det inte helt okomplicerat med nya helgdagar heller. De kostar en slant. Riktigt hur stor är svårt att veta. Aftonbladet fastslog 2008 att en röd dag kostar Sverige 15 miljarder. 2013 var Svenska Dagbladets siffra 4 miljarder. Antingen har arbetseffektiviteten gått ner minst 70 procent eller också har någon av dem fel.

De är i alla fall tveklöst för dyra för att slänga in godtyckligt, och även om jag gäspar åt Nationaldagen föredrar jag den framför religiösa helgdagar. Nationaldagen fick vi istället för Annandag Pingst (som ändå ingen människa visste varför vi ”firade”) och egentligen tappade vi två sjundedels röda dagar på affären eftersom Annandag Pingst alltid inträffade på en måndag medan nationaldagen ibland är på helgen och ändå hade varit ledig för de flesta.

Vi har ju ingen statskyrka längre, så varför låtsas som att vi har det? Och ska en ha ska alla. Carin Jämtin ville som socialdemokratisk partisekreterare 2011 införa en muslimsk helgdag. Exakt sex dagar senare sa hon i en annan intervju att det ville hon inte alls, inte längre. Idén föll gissningsvis inte i så god jord som hon hade hoppats.

Men hon hann få medhåll. Moderaten Jacob Lundberg (som nu jobbar på Timbro) hängde på direkt, och Vänsterpartiet har länge motionerat om införandet av muslimska röda dagar. Nu är ju inte Vänsterpartiet känt för att förespråka arbete eller behöva förhålla sig till en budget, så varför stanna där? Det finns tjugo hinduiska helgdagar, tretton judiska och sexton buddhistiska. Om kommunisterna ändå slutat att se religion som ett opium för folket är väl en av varje inte för mycket begärt?

Det här var dessutom bara världsreligioner. Vi får inte glömma mindre grupper, som pastafarianer, gruppen som firar Det Flygande Spaghettimonstret, företrädesvis med ett durkslag på huvudet. Med reservation för att jag som icke-troende inte är helt uppdaterad på traditionerna tror jag ändå att man helst ska slå ut pastan först.

Till slut har vi väl det amerikanska systemet, med mycket få semesterdagar anställda själva kan fördela, men med ett helt gäng rikstäckande ströhelgdagar. Som sagt, för egen del har jag ingen betald semester, så staten kan bestämma hyllningsdagar till vilka monster och gudar de vill utan att jag egentligen berörs, men jag tror att de flesta skulle föredra att gå åt andra hållet. Själv har jag varit mest effektiv på jobbet med fastställda arbetsbeting, frihet under ansvar med flex- och komptid. När jag blir kung...

Hövding – fundering kring en IPO

Det är en sak att värdera ett bolag som funnits ett bra tag på börsen, men hur värderar man ett nytt företag? De behöver inte ha sålt för en enda krona vid börsnoteringen, eller ens ha en färdig produkt. Hur värderar man marknaden för en vara som bara finns på papper?

Ett aktuellt exempel är Hövding Sverige som erbjuder en företrädesemission i dagarna. Det är visserligen inte en helt ny aktie, handeln har pågått i ett år på First North, men det är ändå ett ganska oskrivet kort. Aktieomsättningen är i stort sett obefintlig och eftersom bolaget aldrig har redovisat vinst är ju P/E-talet (-3,3) närmast av akademisk betydelse.

Så vad vet vi mer? Namnet Hövding är ju helt absurt fånigt! Särskilt på engelska, det här är ändå ett företag som satsar internationellt. Jag försökte höra en engelsk presentation av vd:n. Både han och jag hade svårt att hålla masken "when he tried to explain what's great about a hovding".

Produkten hövding är enkelt uttryckt en airbag för cyklister att bära istället för cykelhjälm. Det billigaste priset jag hittar bland Sveriges dryga hundratalet återförsäljare är 2590 kr, vilket är ungefär tio gånger mer än billigaste cykelhjälmen. Innan det smäller är luftkudden inpackad i en slags stödkrage så att man ser ut lite grann som grannen i Beck.

”Ska du ha en stänkare?”

Apropå liknelser, när skiten träffar fläkten, eller rättare sagt, när bilen träffar cykeln vecklar luftkudden ut sig till en känd seriefigurshuvudbonad.

Så hur ser marknaden ut för smurfmössor? Jag cyklar inte själv, så jag är inte marknaden. Barn tror jag knappast heller på. I Sverige har vi ju ett hjälmtvång för barn upp till 15 år, och det är inte helt självklart att en airbag skulle anses som ett lagligt alternativ. I andra länder kanske det funkar (hjälmtvång känns mer svenskt än sill och surströmming tillsammans), men vilka föräldrar vill lägga uppemot tretusen kronor på en airbag som ungarna kommer testa sönder redan första lunchrasten?

Då återstår vuxna. ”Memils”, medelålders män i lycra, vill förmodligen hellre se ut som proffscyklister än som Becks granne. Kvinnor som inte vill sabba frisyren med hjälm? Kanske, men jag undrar om de litar på tekniken. Detta är inte manschauvinistisk kritik, jag skulle inte själv göra det. Flyger man av cykeln och smurfmössan inte löser ut kanske man dör!

Hipsters? Kanske, om de inte är rädda att klämma skägget i stödkragen. Och hur många cyklande hipsters finns det? Inte tillräckligt många för att jag ska gå in i detta. Men vi får väl se, kanske kommer aktien sticka upp i himlen och bli Sveriges nästa exportsuccé. Mina kommentarer är kanske lika dumma som om någon med en sån där moppestrut som var poppis på 50-talet hade dömt ut integralhjälmar och sagt att struten kommer att överleva oss alla.

Jaja, så blir jag väl börsens Ines Uusmann som i egenskap av kommunikationsminister fastslog att internet bara var en fluga. Jag tar risken. Blir det så tar jag givetvis tillbaka alltihop och påstår motsatsen.

Grannsamverkan & delningsekonomi

Bilpooler är ett gammalt beprövat koncept, liksom samåkning, men det går ju i princip att dra det hur långt som helst. I förra veckan pratade Plånboken i P1 om båtpooler. Egentligen är det ett väldigt resursslöseri att varje hushåll äger så mycket prylar vi sällan använder, men som ändå finns överallt. Hur många villaägare använder en spade mer än ett par gånger per år? Eller en elektrisk häcksax som i bästa fall kommer fram en gång per sommar.

Och fy för den barnfamilj som inte köper en sån där skitful studsmatta för 3000 kr eller mer. Jag tror inte att det finns ett enda villakvarter i Sverige mer färre än tre stycken. Hur ofta händer det att samtliga är under användning? Antagligen aldrig.

Nu menar inte jag att vi ska springa iväg och starta pooler för varenda trädgårdstomte, men kanske kunde man låna lite mer av varandra. Många bostadsrättsföreningar, särskilt de lite större, har en gemensam slagborr till utlåning. De flesta har också en egen hemsida eller Facebooksida, men jag tror att få har satt låneverksamhet och annan gemenskap i system trots att nätet ger alla möjligheter. Kanske kan man på en livaktig hemsida för bostadsområdet höra efter om möjligheten att få skjuts av en granne till närmaste stad, eller hitta en fiffig människa som har möjlighet att kolla på en krånglande tvättmaskin.

I många bostadsområden finns skyltar om grannsamverkan, men det gäller uteslutande brottsförebyggande verksamhet. Det är jättebra, men samtidigt lite trist att enda gången vi kan tänka oss att gå ihop med grannar är för att förhindra något negativt, aldrig för att göra något positivt.

Fast så nattsvart är det inte. I min förening har tvättstugan helt spontant utrustats med ett bibliotek där man kan lämna böcker man inte har någon användning av och plocka med sig olästa hem. En kompis berättade att de i hennes hus lämnar överblivna möbler i en skrubb i anslutning till soprummet, så att någon granne kan överta dem. Gårdsfester finns lite varstans osv.

Jag tycker ändå att svenska folket borde göra mer, för grannsämjan, för miljön och för privatekonomin. Ett av problemen är staten. När grannar, vänner eller medborgare i stort hjälper varandra vill staten ha arbetsgivaravgift och moms. På senare tid har det pratats mycket om delningsekonomi, främst i samband med taxitjänsten Uber, och se hur det har gått. De har nu tvingats lägga ner sin app Uberpop i Sverige, medan man i andra länder anpassar lagstiftningen efter verkligheten och inte tvärtom. Övernattningstjänsten Airbnb har hittills klarat sig, men det är säkert bara en tidsfråga. Staten har aldrig varit särskilt förtjust i privata initiativ utan mer sett det som en konkurrent. Ofta påhejade av facket, som ogillar nya, fungerande modeller i största allmänhet.

”Sista fäbodkullan slåss mot Skatteverket” kunde vi läsa i tidningarna för ett par veckor sedan. Det är en tjej som tillverkar smör och ost i en fäbod i Rättvik. På traditionellt vis, det är det som är hela grejen och vad som får besökarna att leta upp hennes gård därute i obygden. Skatteverket kräver att hon skaffar en kassaapparat, men den behöver ström eller internettäckning, vilket inte finns. Men löser hon det hittar de garanterat på något annat, staten vill ha passiva medborgare som betalar sin skatt, underkastar sig statlig överhet och banker och därigenom låter sig fostras till lydnad.

Så ge grannen ett handtag eller låna ut din båt i helgen. Om inte annat, så bara för att reta makten.

Vem kan man lita på?

Rimligtvis är högt betalda aktieanalytiker och fondförvaltare bättre på att förutse börsens utveckling än oss andra. Fast ta vilket storbolag som helst och du kommer att hitta en smart börshaj tro på uppgång och en annan på nedgång. Minst en av dem har fel.

Jag har några favorithjärnor i djungeln. Jag lyssnar gärna på Simon Blecher på Carnegie, Lars Frick på Börsveckan, Karl-Mikael Syding och ett par till. Men ingen av dem vet. Precis som tidningarnas tipsexperter aldrig skulle avslöja sina tips om de var bergsäkra på att sitta inne med facit är börsexperternas förslag kvalificerade gissningar. Alltså gäller det att lyssna på alla och värdera deras åsikter. Särskilt de påståenden du inte tror på, som man tenderar att vilja tänka bort för att världen blir enklare på det viset.

Bo Engwall heter en av Sveriges bästa maratonlöpare genom tiderna. Som investerare gick han under namnet ”Löparn” med bl a en populär blogg där han hissade och dissade aktier. År 2000 var han med i ett tv-program som hette Börsmatchen. Tre lag valde varje vecka ut några aktier de trodde på. I nästa avsnitt summerades och nya aktier valdes ut. Löparn var storfavorit i lag med konstnären Ernst Billgren, under det föga fantasifulla namnet Konstlöparen.

Utom tävlan fanns en hund man kallade Börsvalpen. Hunden fick varje vecka gå bananas bland ett hundratal pinnar, var och en uppmärkt med namnet på en aktie, och välja ut de tre... saftigaste, eller vad han nu hade för kriterier. Och självklart vann hunden hela skiten. Löparn förklarade detta någonstans med att hans aktier hade vunnit om börsen stigit under seriens gång, istället för att gå ner. Genast fick han svaret: ”Så kan det vara. Ett annat sätt att se det är att du fick stryk av en hund.” Och det kan man ju inte heller argumentera emot.

På samma tema påstås det då och då att pilkastande apor slår världens bästa aktieanalytiker, men hur tusan tar man reda på om det stämmer? Har du försökt få en apa att kasta pil någon gång?! Jag rekommenderar att du bär skyddsdräkt för du kan lika gärna bli träffad själv. Ifall inte apan helt sonika äter upp pilarna, apor är inte kloka!

Så tipset att lyssna på alla gäller bara människor. Löparn stöter jag fortfarande på ibland i ett nätforum om löpning och lyssnar gärna till hans erfarenhet. Jag skulle gärna ta emot eventuella aktietips också, nu när hans överman Börsvalpen inte finns längre. Jag kan förresten berätta att jag träffat valpens ägare och därmed avsluta med en ”Jag mötte Lassie”. Eller rättare sagt, ”Jag mötte husse”.