Här är en text jag inte riktigt bestämt mig vad jag
ska tycka om, om ett Stockholmspar som flyttat från lägenhet på
Kungsholmen till hus på skånska landsbygden.
Jag fattar att det är otroligt pretto
och knappast har uppfunnit hjulet genom att flytta ut på landet. Det
gjorde ”grönavågare” redan på 1970-talet, inget nytt. Vidare
fattar jag att de försöker göra sig intressanta genom att berätta
att de inte längre köper doftljus för tusen kronor (ljuset i
reportaget kostar visst bara 725 kr.
Men med det sagt tycker jag att det är fint att de omprövat sina liv och trivs med det. Att jag ens nämner detta beror på att jag såg artikeln nämnas på Twitter och där var det upplösningstillstånd. Familjen döms ut som de skitnödigaste som levt. Skåningar är sura att de drabbats av Stockholmare som dessutom har mage att ”idealisera” sin flytt. Någon frågar sig:
”Men vad f-n har de i Skåne att göra? De har väl ett eget landskap?”
Tänk, jag visste inte att man behövde
tillstånd för att byta landskap, trodde att det räckte att lägga
det högsta budet. Det finns inte mycket i det där huset jag skulle
vilja ha och om jag hade bott i Skivarp är jag rätt säker på att
jag inte hade hängt med paret som lämnat det ”hipstriga
Stockholmslivet” bakom sig, men än sen?
De ville byta miljö och fick
antagligen en hel Skånegård till samma pris som en trea på
Kungsholmen. Måhända idealiserar de sin nya bostadsort, men efter
att själv ha flyttat från storstad till landsbygd kan jag
konstatera att ”bönder” ibland behöver en hipster för att
förstå vad de har.