Följande historia är uppsnappad på
internet från en för mig okänd person. Jag vet ingenting om
sanningshalten. Jag har svårt att tro att samtalet är helt
uppdiktat, men det kan väl vara klokt att hålla i bakhuvudet att
referatet är en partsinlaga.
Jag och många andra har fått liknande
knäppa frågor från företag som skyller sin nyfikenhet på
politiskt framtagna regelverk, så vi kan väl ändå leka med tanken
att detta har hänt.
Första frågetecknet kan jag ändå
köpa. Kunden vill ha en förändring i den tjänst banken
tillhandahåller. Då är det kanske rimligt att medarbetaren frågar
varför.
Tvåan är mer svårsmält. Banken vill
ha registreringsnumret på bilen kunden tänkt köpa. Skulle han ta
billån vore det en annan sak, men nu handlar det om kundens egna
pengar, visserligen placerade på ett bankkonto. Sedan spårar det ur
fullständigt:
”Nu har jag kollat upp bilen och priset känns rimligt så du ska få ökad beloppsgräns.”
Vad är det för förmyndarstat där
banken anser sig ha rätt att bedöma dina bilaffärer? Nu fick
kunden (enligt egen utsago) inget svar, men jag antar att banken
skulle skylla på att om priset vore uppåt väggarna kunde det vara
tecken på pengatvätt. A utför en tjänst åt B som betalar genom
att köpa A:s bil till överpris.
Det tycker jag att polisen kan få
gräva i (om de hinner mellan knäböjningarna, fikarasterna och
innebandymatcherna) om de har tydliga misstankar, men en privatägd
bank är ett företag och inte en statlig kontrollinstans. Om
reglerna ger dem rätt att agera som en sådan måste reglerna
ändras. Det är skillnad på bank och vårdnadshavare.
Sedan kan jag inte låta bli att kasta
lite skit på alla dem som anser att kontanter är av ondo. Det är
det faktum att kontanter knappt kan användas (t ex svårt att sätta
in dem på eget konto) som gör att de som styr över alternativen
kan bete sig som gudar förbjudna att kritisera. Ni kan tycka att jag
är en bakåtsträvande gubbe som vägrar ta till mig ny teknik, men
ni vet att jag har en poäng här.