Vad är poängen med arbetskraftsinvandring?

Sverige behöver experter, spetskompetens, sägs det ibland. Det stämmer säkert, men när arbetskraftsinvandringen kommer till konkreta exempel handlar det aldrig om erfarna ingenjörer eller forskare utan nästan alltid om restaurangbranschen. Som Kent Lys thairestaurang i Jönköping.

Jag betvivlar inte att han behöver kompetent personal, men det är väl inte thaimatskockar som avses när man pratar om vikten av arbetskraftsinvandring? Om så vore borde Kent Ly inte ha några problem att betala de 80 procent av medianlönen som krävs, eller ens de 100 procent som diskuteras. Kent har förresten länge vevat i media om hur svårt han har att få tag i personal, så han kanske ändå borde överväga att locka med högre löner.

Sverige har hög arbetslöshet sedan många år och ingenting tyder på att det är på väg att förändras. Att då använda ”arbetskraftsinvandring” som ett sätt att lönedumpa är oansvarigt och samhällsekonomiskt förkastligt. Är det internationell expertis som är målet borde medianlönen 35600 kr inte vara ett problem. Jag tänker att 50000 kr per månad hade varit en mer rimlig gräns. Det hade knappast hjälpt Kent Ly att hitta personal till sin krog, men han kanske kan hitta både kockar, diskare och servitriser bland den halvmiljon arbetslösa som redan finns i Sverige.

För det är ju det restaurangbranschen själva framhåller när de kräver undantag och bidrag, vare sig det är vid lågkonjunkturer eller pandemier, att de minsann är inkörsporten till jobb för många unga. Jag trodde att de menade unga bosatta i Sverige, inte i Asien eller Afrika.

Springa åt andra

Strava är världens mest populära sajt för att logga sina motionspass. Du springer, cyklar eller simmar med en gps-klocka på armen och efter avslutat pass laddar du upp aktiviteten till din träningsdagbok som du väljer ifall andra ska kunna se. Jag har själv använt mig av det här systemet, för att kunna se min egen utveckling, men också för att hålla koll på hur många mil jag sprungit med respektive löparsko.

En anledning jag däremot inte har eller haft är att imponera. Jag motionerar för mig själv, inte för andra. Det trodde jag gällde för alla motionärer. Därför var jag skeptisk när jag hörde ett samtal i en podd där det hävdades att det var big business att registrera löpning åt andra på Strava. De som pratade om det var två norrmän, en artist och en poddande skribent, men ingen av dem löpare, så jag tänkte att det inte kan stämma. Så galen kan världen inte ha blivit än. Jodå.

Och inte var det billigt heller, 25 kr per kilometer! Vill man ha sprungit en mil utan att springa en mil får man alltså punga ut med 250 kr för att få någon annan att göra det åt en. Andra ”Strava-jockeys” använder sig av olika taxor beroende av hur imponerande hastigheten ska vara.

För mig får folk göra vad de vill med sina egna pengar, men jag förstår verkligen inte detta fenomen. Jag springer för att må bra, och till viss del för att få ett kvitto på att jag verkligen gör det, genom att jag håller koll på puls och tempo. Regelbunden motion gör att jag orkar mer och har lättare att hålla vikten. Förhoppningsvis ger det mig ökad livskvalitet på ålderns höst och kanske också ett längre liv.

Kjell Erik Ståhl, svensk rekordhållare på maraton i 36 år!

Jag undrar vad Stravatidsköparna ser för uppsida. Mycket går att köpa för pengar, i vissa fall till och med ett längre liv. Men god kondition eller en skön känsla efter ett bra träningspass finns det bara ett sätt att uppnå, och det är inte att hyra in någon att röra sig i ditt namn.

”Känner mig blåst”

Dagens inlägg utgår ifrån ett mejltips jag fick av Andreas. Det handlar om Tova och Rebecka som köpte en starta-eget-kurs för kvinnor och efteråt kände sig lurade. SVT:s vinkel är att företaget farit med osanning eftersom det trots ett genomgående kvinnotema drivs av två män. Undrar hur det hade låtit om det varit tvärtom.

”Ni anordnar kurser för män av män, men tittar man närmare på företaget visar det sig finnas två kärringar i bakgrunden. Vad har ni att säga till ert försvar?!”

Troligen inte. Själv tycker jag att det är mer upprörande att man tar över fyrtiotusen kronor för en kort onlinekurs. Det låter orimligt dyrt även om de skulle ha dokumenterade kunskaper att lära ut. Så är dock inte fallet. Företagets hemsida (ni får leta själva) innehåller särskrivning i första meningen och är överhuvudtaget skriven på väldigt dålig svenska. Jag är kanske överdrivet känslig för dåligt språk, men jag tycker att det säger en del att man har skapat en hemsida där i stort sett inte en enda mening är korrekt skriven utan stavfel och syftningsfel, med korrekt meningsbyggnad och skiljetecken. Värst är ändå alla meningslösa floskler. Ett exempel:

”200k+
Genomsnittliga omsättningen i månaden
Genomsnittet av alla som driver egna marknadsföringsbyråer gör cirka 2.5 miljoner om året. Det är alltså cirka 200.000 kr i månaden du potentiellt kan tjäna med din egna byrå.

7%
Årliga tillväxt spenderade pengar på marknadsföring
Triljoner kronor spenderas idag på dessa plattformar & det ökas med cirka 7% varje år. Alltså är bara 1% väldigt mycket pengar vilket gör detta till en otrolig snabbväxande marknad.”

Förutom att jag inte förstår riktigt vad de vill ha sagt låter texten som om den vore författad av ett barn, och retoriken påminner om tankeleken ”Tänk om du fick en krona av alla människor i hela världen”. Starta egen marknadsföringsbyrå bara, så kommer du tjäna ett par miljoner om året. Du behöver absolut inte ha jobbat med marknadsföring på någon nivå, det viktiga är att du är kvinna.

”Det är idag väldigt ojämställt i Sverige när det kommer till företagande mellan män och kvinnor.”

Undrar om det var ett skadat AI-program som kände att just den ordföljden skulle bli bäst. Okej, jag ska sluta reta dem för att de missade svensklektionerna, jag fattar vad de menar – att om du tycker att det verkar svårt att starta eget beror det bara på att du är kvinna och nu ska vi ändra på det (nej, inte genom könsbyte). Oklart hur, men lägg 1-2 timmar per dag så kommer du på något märkligt sätt bli rik på nolltid.

Själv la jag tio minuter på att kolla upp företaget och det är väl inte för mycket begärt innan man lägger tiotusentals kronor i deras händer? På den tiden läste jag mig till att kvinnan som är ansiktet utåt för verksamheten saknar svensk folkbokföringsadress, men har ett företag registrerat i föräldrahemmet, och att bägge styrelseledamöterna mycket riktigt är män. Min skepsis bottnar inte där utan i att vd:n är 23 år gammal och hoppade av skolan när han var 17.

”Fullärd, gubbjävel!”

Jag vill inte dissa ”Livets hårda skola”. Jag kräver inga högskolepoäng, men lite substans som gör att jag kan ta dem på allvar. Allt jag läser om kursen låter som att man vänder sig till människor (nej förlåt – kvinnor!) på jakt efter genvägar:

”Du kan självklart plugga marknadsföring på universitet, men det kostar dig flera år av din tid och du får dessutom oftast bara lära dig teorin. Det som skiljer vår utbildning är att du får lära dig hur du faktiskt lyckas med marknadsföring som entreprenör.”

”Är det försent att starta med marknadsföring idag? (Oktober 2024)
Absolut inte, det startas mer än 70.000 nya företag varje år bara i Sverige & det finns miljontals företag världen över som behöver hjälp med marknadsföring, allt du behöver är 5-10 kunder för att du ska kunna leva ett liv fullt ut på dina villkor.”

”Vi rekommenderar mellan 1-2h per dag till en början, har du mer tid så är det självklart toppen.” 

En av kvinnorna i reportaget säger att hon känner sig ”jättedum” efter att ha ”slängt ut 45000 för ingenting”. Jag tror inte nödvändigtvis att hon är dum, jag tror framförallt att hon är lat, som lockades av stora pengar för liten arbetsinsats och ”garantier” om att inga förkunskaper är för låga för att kasta sig utför stupet. Det finns absolut företagare som tjänar mycket mer per arbetad timme än om de varit anställda, men de flesta gör det inte och om snabba pengar är drivkraften är företagande generellt en dålig idé. Det rådet ger jag alldeles gratis – till kvinnor som män.

Skattar bäst som skattar sist?

Ulf mejltipsade mig om en nyhet som gått lite under radarn (eller också är det bara jag som knappt sett den), nämligen om baksmällan efter Skatteverkets coronastöd. Som ni kanske kommer ihåg skulle ju företag hjälpas till varje pris. Sverige hade knappt fått sitt första fall av covid 19 innan företag krävde ekonomiskt stöd, inte minst kulturarbetare.

Sedan bestämdes att företag skulle kunna få anstånd med att betala skatt. Som företagare vill jag i och för sig gärna betala skatt så sent som möjligt. Idealet skulle vara att betala all skatt inklusive moms efter årets slut, när jag sitter på facit. Då skulle vi slippa allt krångel med preliminärskatt, restskatt och skatteåterbäring. Samtidigt vet jag hur dålig ekonomisk framförhållning folk i allmänhet har, så det skulle inte funka.

Och nu har det återigen bevisats. När de uppskjutna skatterna efter pandemin nu ska betalas finns företagen kanske inte ens kvar. Och många av de som överlevt har åtminstone inte planerat för att betala de gamla uppskjutna skatterna, som för länge sedan använts till annat.

Skatteverket själva tror att de kan gå miste om upp till 24 miljarder. Så klart! Det är därför konstgjord andning för företag inte är en bra idé. Kriser har den fördelen att de gallrar ut vissna kvistar från de livskraftiga. Företag som fick ekonomiska problem redan vid första hostattacken under covid hade behövt lära sig att inte leva över sina tillgångar utan livlina. Istället fick de statliga krockkuddar så att de kunde fortsätta att trycka gasen i botten.

När vi nu sitter med ännu ett bevis för det hoppas jag att i alla fall myndigheter och politiker lär sig en läxa. Låt naturen ha sin gång i framtiden! Det är bättre för samhället, skattebetalarna, företagens anställda och på sikt antagligen också för fartblinda företagsledningar.

Unikt hus eller unikt dålig deal?

Ett hus utan strömförbrukning, det låter väl bra? Detta ”plusenergihus” har byggts energisnålt och isolerats med något som heter foamglas och som till 60 procent består av återvunnet material. Fantastiskt, om man bortser från att siffran för vanlig glasull är 70 procent.

Men okej, det är säkert något miljövänligt med detta, åtminstone energisnålt. Ägaren får tillbaka upp till 5000 kr per år för överproduktion av el. Det är bara den lilla detaljen att huset kostar 8,5 miljoner. Enligt killen som låtit bygga det hade det kostat 5,5-6 miljoner med andra materialval (för mig låter redan det väldigt mycket för en enplansvilla).

”Så det är dyrare, men det tjänar man igen.”

Hur då?! Jag är den förste att beklaga dyra strömpriser, men man får fortfarande väldigt mycket elektricitet för tre miljoner. Sundsvall Energi förväntas betalar 5000 kr per år, det är en sexhundradel  av tre miljoner.

”Hur är ventilationen?”

Nu kanske jag framstår som en surpuppa som vill racka ner på nytänkande, men jag är less på att så fort man pratar miljö anses det helt legitimt att stirra sig blind på en liten pyttedetalj istället för att se hela bilden. T ex tycks det inte göra något om en bil gör av med tre gånger så mycket naturresurser under sin livstid, bara den inte har utsläpp här och nu. Eller om båten behöver målas om dubbelt så ofta, bara färgen är marginellt mindre skadlig för miljön om man skulle hälla ut den i naturen.

Jag är varken ”klimatförnekare” eller miljöhatare, men är det något område där det borde vara självklart att väga in alla aspekter så är det väl just miljö? Tror denna byggherre själv på att det är bra ekonomi att betala för ett och ett halvt hus när man köper ett hus, bara man får lite återbäring från elbolaget? Eller räknar han, som alla andra, med att köparen i en kombination av godhetsiver och blind tro låter bli att syna bluffen? Det sistnämnda kan mycket väl stämma.

Jag är ett ljushuvud

Trots femton års löpning i länder med mörka vintrar har jag aldrig köpt en pannlampa. Först fick jag en pannlampa av min moster som inte längre behövde sin. Sedan fick jag en av en granne som hon hittat i skogen. Bägge dessa var billiga, under hundringen (och gratis för mig), men det finns pannlampor för tiotusentals kronor.

Är man proffsidrottare förstår jag att man vill ha bra grejer. Sitter batterierna längre ner på kroppen blir tyngdkraften lägre än om de sitter direkt i lampan eller i nacken, och med bättre ljus ser man underlaget bättre och kan undvika isfläckar. Jag är motionsidrottare som aldrig kommer att göra riktigt snabba träningspass i mörker. Dessutom har jag möjlighet att styra mina tider mer än de flesta vilket gör att jag inte ens under den mörkaste delen av året springer mer än något pass per vecka i mörker.

Sedan de två ovannämnda lamporna gett upp har jag inte haft någon fungerande pannlampa. I sommar har det inte behövts och när det varit kris har jag kunnat använda en mössa med inbyggd lampa. Den går inte att rikta så den funkar bäst för promenader, men nöden har ingen lag.

Jag har ändå varit på jakt efter en ny och det är mitt bästa tips till den som ska köpa något – ha inte bråttom. Genom att kolla på nätet och besöka flera butiker är det större chans att man till slut hittar vad man söker. Kanske visste man inte ens exakt vad man var ute efter förrän man letat en stund. Springer man då och köper direkt blir det troligtvis inte första bästa utan första medelmåttiga.

Till slut fastnade jag för en lampa som var nedsatt till 179 kr på märkesvaruhuset Jula. Det som fick mig att välja den, förutom priset, var att den har ett ljusflöde på 600 lumen, vilket är betydligt mer än mina tidigare, och att den är laddningsbar så att den inte äter batterier.

Sedan har den fyra ljuslägen samt blinkfunktion. Det kan verka överkurs, särskilt för en laddningsbar lampa där man inte behöver springa runt och spara ström, men en pannlampa har två funktioner för mig. Viktigast är att se underlaget och vägen framför mig, men även när det inte är mörkt utan bara småskumt och jag ser var jag är och vart jag ska kan lampan på ett tidigt stadium berätta för bilister att jag är där. Då vill jag inte lysa dem i ögonen, bara berätta om min existens. Jag springer nästan uteslutande på landsväg utan trottoar och gatubelysning. Snubblar jag kan jag riva sönder mina kläder och få ett skrubbsår, men blir jag påkörd kan det bli hur illa som helst.

Svagt respektive starkt ljus.

Men jag vill inte överskatta den faran heller. När jag springer på kvällen händer det att jag inte möter en enda bil. Kanske möter jag fler vilda djur än bilar, och grävlingar och bävrar får också gärna maka på sig.

Räknar jag in den lysande mössan som egentligen inte köptes för löpning är min samlade kostnad för motionsbelysning under 300 kr sedan jag började springa. Förhoppningsvis håller den här pannlampan många år och har jag tur kanske den hjälper mig att hitta fler pantburkar under löprundorna så att den tjänar in sig själv.

Oförsvarligt slarv

Det låter som ett skämt, men försvaret har slarvat bort 70 militärfordon, ett 50-tal elverk (de verkar inte ens veta exakt), några båtar och lite annat. Det är en förening som tros ha sålt dem. Är det bara jag som tänker på Nionde kompaniet (en av mycket få sevärda filmer av Colin Nutley), där ett gäng värnpliktiga började sälja försvarsmateriel.

Hur tusan man kan slarva bort bandvagnar och hjullastare övergår mitt förstånd, men jag har jobbat på ett företag vars största kund var Försvarets materielverk, så helt förvånad är jag inte. Jag har aldrig varit med om en organisation med så lite koll på pengar. Jag jobbade som inköpare och vi försökte köpa allt så billigt vi kunde. FMV jobbade lite tvärtom kan man säga.

Kanske är det lätt hänt när man handlar för andras pengar, men det verkade inte finnas i deras sinnevärld att tänka ekonomiskt. Behövde de något var frågan om vi kunde fixa det, aldrig någonsin var det skulle kosta. De kändes som shopaholics med obegränsade plånböcker.

Sedan står Överbefälhavaren i tv och säger att hans organisation behöver mer pengar. Kanske är det så, men jag funderar alltid på vad de gjort med de pengar de redan fått. En del av svaret tycks vara att de slarvat bort dem på bandvagnar värda en halv miljon styck. Hade jag varit försvarsmaktens pappa hade jag sagt åt min avkomma att ”då får du leta rätt på dem först, annars får du inte mer pengar”. Kanske hade Sveriges försvarsförmåga sett annorlunda ut om någon sagt det åt dem för femtio år sedan.