Dagens rätt är dagens fel

I den senaste statistiken jag hittar, från 2013, kostade en restauranglunch i Stockholm i snitt 81,30 kr, men eftersom priset tycks stiga 2-3 kr/år och jag allt oftare ser reklam om lunch ”under hundringen” gissar jag att vi nu är uppe på minst 90 kr. Jag har oftast lyxen av att kunna laga lunch i mitt eget kök, men många har ju inte det och ställs då inför valet lunchrestaurang eller matlåda. Det ena är enklare, det andra billigare.

Att själv fixa hela veckans lunch är enklare om man är filmjölks- och salladstypen som helst kastar i sig något på stående fot, då kan man komma undan med en matig macka. Själv är jag mer skrovmålstypen som vill ordna merparten av dagens näringsintag vid lunchen, och då krävs lite mer engagemang.

Ska man räkna arbetstid på att fräsa ihop en lunch kvällen innan förstår jag att det är lätt att ta den enkla vägen och äta ute, men så behöver man ju inte göra. Antingen bränner man på ett par extra portioner av middagsmaten eller också drar man igång ett storkok på söndagseftermiddagen och ordnar hela veckans lunch på en gång.

Och här finns ordentligt med pengar att tjäna. Om den hemlagade lunchen kostar 10 kr (kolla exempelvis in Portionen Under Tian eller Skippa nudlarna) är besparingen 80 kr/dag eller 18000 kr/år! Med åtta procents ränta på sparat kapital är vi efter tio år uppe i över en kvarts miljon, antingen på sparkontot eller i fickan hos någon flottig krögare.

Det jag brukar fokusera på när jag ska göra matlådor är att välja mat som funkar för ändamålet. Den ska vara lätt att transportera och klara en varm resa om det är den tiden på året. Och så bör den vara enkel att laga till, hela portionen ska gå att slänga in i mikron så att allt blir varmt samtidigt, det får inte gå tid på uppläggning, krävas en massa tillbehör eller annat strul. Bäst funkar matlådor av typen paj, pizza och grytor, men också pasta, lasagne, pytt och varma mackor. Egentligen vad som helst som inte är för känsligt att släpa med och som är lika gott efter mikrovärmning som färskt.

Visst kan det vara stressigt att lägga fritid på att laga mat, men väl framme på en arbetsplats tycker jag att det är betydligt lugnare att slå sig ner i lunchrummet än att springa ut och jaga lunchrestaurang. Och så ger vetskapen om den där kvartsmiljonen på kontot vart tionde år extra livskvalitet.

Obligatorisk disclaimer: Portionen Under Tian och Skippa nudlarna har jag rekommenderat förut och varken fått betalt då eller nu.

Att bli Warren Buffett

Jag var nyfiken på den nya dokumentären Becoming Warren Buffett eftersom jag hört väldigt olika åsikter om den, allt från superintressant till ren skit. Så jag tänkte väl att den skulle landa någonstans mittemellan, vilket den också gjorde. Men jag gillar dokumentära berättelser om intressanta personer. Där finns nästan alltid lärdomar att hämta oavsett om det handlar om företagsledare, politiker, idrottsmän eller helt okända människor.

Jag hade inte jättemycket åsikter om Warren Buffett. Jag vet att han är en av världens rikaste människor med ett antal tiotal miljarder dollar på kontot, men har fått intrycket av att han lever ganska normalt. Fast jag vet inte. Mest är det väl hans kloka citat jag tagit fasta på.

På något vis har jag alltid kopplar ihop Buffett med pokerspelaren Doyle Brunson. De är nästan lika gamla och nästan lika gråhåriga, men ger bägge intryck av att vara betydligt yngre. Den ene är från Texas, den andre från Omaha, två orter som namngett varsin pokervariant och ligger ganska nära varandra.

Fast mest handlar det om deras ödmjukhet. Är man en levande legend behöver man liksom inte snacka om det. Buffett lär visst vara bättre på bridge, men bor man i Omaha och är en av världens rikaste män kommer man inte undan poker.

Tillbaka till dokumentären. Är man bara intresserad av hans investeringsstrategier blir man besviken, men vill man få en inblick i maken, pappan och polaren Warren Buffett är det här en intressant film.

Och nog får man en bild även av företagsledaren Buffett. Redan i början när han visar gamla tidningsurklipp han hängt upp på kontoret. Temat är paniksituationer på börsen, från klassiska år som 1907 och 1929. Buffett kallar det ”instructional art”. Buffett kommer ständigt tillbaka till att spara pengar, alltså själva samlandet som hobby. Det kan jag relatera till även om hans samling är ganska mycket större. Han skulle kunna köpa ett land eller en bergskedja för sina pengar. Men det gör han inte, han köper lunch för $2.95 eftersom han tycker att $3.17 är lite för dyrt när börsdagen startat trögt.

Vidare ges prov på samarbetet med Charlie Munger, som flutit på ett halvt liv trots att de verkar vara väldigt olika. Bara där tror jag många av oss har mycket att lära. Äh, se den själva! Kanske inte den mest fantastiska film som sett dagens ljus, men nog är den sevärd. Den finns på Netflix eller andra ställen kidsen hänger på nuförtiden. Själv hann jag se den på Youtube häromdagen, men precis som jag misstänkte plockades den ner därifrån fortare än någon hann säga rättighe

Om jag hade pengar

Ännu en låttitelrubrik, men det är ingen baktanke med det den här gången heller.

Ett tankeexperiment jag ibland gör (och jag gissar att jag inte är ensam) är att fundera på hur mitt liv skulle ändra sig av en rejäl klumpsumma. Vi säger att du vinner fem miljoner på Triss i morgon. Pengar du inte räknat med, som trillar in på kontot utan motprestation.

På vilket sätt skulle det förändra ditt liv? Skulle du höja dina levnadsomkostnader? Ge bort till välgörenhet? Resa jorden runt? Köpa något riktigt dyrt och onödigt? Dra igång något riktigt galet projekt? Leta fram en gift person på måfå, skicka en bukett rosor att levereras till familjens söndagsmiddag tillsammans med en check på hundratusen med texten ”Tack för en underbar natt!”?

Jag har alltid stört mig på människor som vinner miljoner i direktsändning och på frågan vad de ska göra med dem svarar: ”Jag ska väl ge bort lite till barnbarnen.” Vad är vitsen att spela när de inte har några som helst visioner?! Förra gången jag spelade Bingolotto (drygt tjugo år sedan) tänkte jag att om jag får komma till studion och snurra på hjulet och vinner tre miljoner skulle jag hälsa min chef i direktsändning att han kunde fetglömma att jag skulle komma till jobbet på måndag eller någonsin igen. Jag tror att Loket hade skrattat sig blå.

Då fanns en plan. Men nu? Nu har jag ingen chef att önska en varm semester i underjorden. Jag skulle inte ändra mitt boende i brådrasket, inte köpa något annat heller. Jag har inga resor jag önskar genomföra. Åtminstone inga som skulle bli av tack vare dessa pengar. Kanske kunde det bli lite kapitalvaror, en värstingdator och möjligen en bil. Men jag skulle inte springa iväg och peka på första bästa, jag skulle precis som tidigare göra noggranna analyser innan jag handlar.

På ett mer vardagligt plan skulle jag anpassa mig ännu mindre. Jag skulle fortsätta att leta extrapriser på Willys, laga mat hemma istället för att gå på restaurang, promenera och springa istället för att åka bil eller buss, köpa begagnat istället för nytt, låna istället för att köpa böcker osv. Det mesta skulle hamna i aktieportföljen, eventuellt i investeringar med något högre riskprofil än vanligt.

Betyder det att jag kommit så nära mitt idealliv att jag blivit nästan oberoende av yttre omständigheter, eller att jag blivit den där visionslösa pensionären som skulle ge bort allt till barnbarnen? Jag vet inte, men jag köper inga lotter och har inga barnbarn.

Lokalpatriotism

Det är lätt att som svensk uppskatta H&M, för göteborgare att gilla SKF, och jag har hittills aldrig träffat en smålänning som har något ont att säga om Ikea. Det är lika naturligt som att vi gillar att se Stina Nilsson spurta ner en norska på upploppet, trots att vi inte känner någon av dem.

Svenska spelbolag ger ofta sämre odds till Sverige, eftersom fler svenska spelare tenderar att tro på svenska segrar. Varje fotbollsmästerskap gissar svenskar att Sverige ska gå långt (om Sverige ens får vara med) och varje gång går det åt skogen. Med två undantag, 1958 och 1994. Så här i schlagertider gissar jag att det är likadant, det svenska bidraget är alltid segertippat enligt den där fånen med kepsen i Aftonbladet (som verkar vara den enda som egentligen bryr sig).

Hur applicerar jag denna spaning på börsen? Jo, när utländskt kapital lämnar en aktie är det dags att dra öronen åt sig. Det kan förvisso bero på att utlänningarna inte alls fattar grejen med företaget, eller något helt annat, men det kan också handla om att utländska ägare inte låter sig förblindas av företagets stolta historik. För det är ju inte historik man investerar i, utan i nutid och framtid. Ibland undviker utländska investerare den svenska börsen överhuvudtaget, pga kronans värdering eller något annat.

Huruvida det egentligen finns slutsatser att dra här vet jag inte, men affärstidningarna skriver regelbundet artiklar om hur utländskt kapital strömmar till eller från Stockholmsbörsen och vilka av storföretagen som för närvarande tilldrar sig utlänningarnas intresse, så något intresse ska man kanske lägga på det, som en faktor bland andra. För patriotism i all ära, men det är realism man blir rik på:

Smygchockhöjda avgifter

Det låter som en kvällstidningsrubrik, men jag tror att ni vet vad jag menar. De där företagen som i en bisats berättar att avgifterna ”ändrats”, ”justerats” eller ”anpassats”. Av någon anledning betyder det aldrig sänkta avgifter utan alltid höjda, och ibland helt hysteriskt.

I somras skrev jag om att min hemförsäkring höjts med 16,5 procent på ett år. Detta när räntan är negativ och inflationen obefintlig. Andra klassiska höjare är Posten och Storstockholms Lokaltrafik som obehindrat kan höja sina priser med 10-20 procent oavsett ränteläge. Och så staten då.

Den senaste som lyckats att både smyga och chockhöja samtidigt är SEB. Jag är kund sedan många år och tillfälligtvis också aktieägare. I samband med att årsbeskeden skickas ut brukar man ju alltid få några papper med reklam eller instruktioner om hur siffrorna ska läsas. I den luntan, som de flesta skickar i papperskorgen direkt, hade de smugit in ett papper med texten ”Vi uppdaterar våra villkor”. Detta gör man bl a genom att byta ut det populära Visakortet mot det klart sämre alternativet Mastercard.

Och så var det avgifterna då. Tjänsten ”Enkla vardagen” borde byta namn till ”Betydligt dyrare vardagen” när priset stiger från 25 kr i månaden till 35 kr. Bara 10 spänn, kanske någon invänder. Ja, men också 40 procent! Konsekvent över hela linjen faktiskt. Att betala räkningar med gireringskuvert blir 33 procent dyrare. Även företagskunder drabbas. Inga jättepengar, men ett par tior här och någon procent där. Vi drabbas ändå lindrigare än bankfackskunderna som i många fall får över 100 procents höjning.

Jag vet inte vad som är värst, att de höjer varenda avgift rejält samtidigt som tjänsterna försämras, att de inte kan stå för att de erbjuder sämre tjänster till högre pris, eller att de försökte smyga igenom alltihop tillsammans med texten: ”Om du accepterar villkoren behöver du inte göra något.” Så beter sig bluffaktureringsföretag, men tydligen även svenska storbanker.

Är det Falkengrens fallskärm som ska finansieras på detta sätt? I så fall är jag inte helt säker på att jag vill vara med, så det är bäst att SEB håller utkik så att de inte missar ifall jag säger upp mitt avtal på Twitter eller med en lapp på Icabutikens anslagstavla.

Minsta gemensamma nämnare

Det finns många olika skäl att intressera sig för och försöka maximera sin privatekonomi, också bland ekonomibloggare och dess läsare. Några återkommande mål är att:

- få privatekonomiska marginaler
- få en bra pension
- skaffa ett bättre boende
- bli skuldfri
- gå ner i arbetstid eller helt sluta jobba

Själv vill jag ha allt det där, eller åtminstone möjligheten till det. Förutom att bli fri från skulder, för det har jag aldrig haft några. Jag har tidigare använt begreppet dra-åt-helvete-pengar för att förklara vad jag sparar till. Ju större buffert och marginaler, desto större personlig frihet. Jag är inte arbetsskygg, men vill kunna välja med vad och hur mycket jag ska jobba, och är det något jag verkligen vill ha eller göra vill jag inte tvingas att avstå för att jag inte har råd. Även om jag inte delar andra sparares mål har jag inga problem att förstå dem.

Okej, det finns undantag...

Vattendelaren tycks istället gå mellan oss som sparar och de som inte gör det. Jag erkänner att jag inte har särskilt stor förståelse för människor som överhuvudtaget inte försöker spara pengar, men jag tror ändå att min förståelse är större än deras. Jag har genom åren fått höra att jag inte har ett värdigt liv, att det är helt meningslöst att snåla eller att jag företräder ett egoistiskt och osolidariskt beteende.

Varför? Det är ju inte så att jag stjäl pengar eller bor i en fuktskadad källare med stampat jordgolv. Jag tycker om pengar, vill inte slösa bort dem på skit och gör vad jag kan för att föröka dem, främst genom handel med aktier och andra värdepapper. Så vad handlar det om – okunskap, avundsjuka eller en kombination? Ingen aning, men det är fascinerande när människor som knappt orkar ha åsikter om sin egen privatekonomi ändå har tid att lägga på andras.

Den brända kakans taktik

Sociala medier har gjort det lättare för konsumenter att komma i kontakt med varandra. Klagomuren blir liksom mer effektiv när alla kan bevittna den, i realtid. Några kallar det drev, men vill man se det från den ljusa sidan kan man lika gärna kalla det för konsumentmakt.

I november gjorde Audi en kampanj för sin nya bil med feministen och … (nej, jag är ledsen jag vet inte hur hon får dagarna att gå) Karin ”Kakan” Hermansson som en av frontfigurerna. ”Kakan” har förutom att ta varje chans att hata gruppen män (alltså hälften av alla konsumenter) bl a hyllat morden på två poliser i Malexander. En del människor är lätta att tycka om. ”Kakan” Hermansson är inte en av dessa.

Efter bara några dagar avbröt Audi Sverige kampanjen eftersom kunderna spydde ut sin galla över samarbetet, på deras Facebooksida och i deras telefonväxel. På hemsidan skrev företaget: ”Audi blev rekommenderade ett samarbete med Kakan Hermansson, men vi kände inte till hennes tidigare uttalanden. Audi står naturligtvis inte bakom dessa uttalanden och tar avstånd från allt våld.”

Jag förstår inte hur man kan anlita en så kallad kändis utan att veta någonting om henne. Det låter som en efterkonstruktion, men det märkligaste är kanske ändå att de överhuvudtaget tyckte att samarbetet var en bra idé. ”Kakan” är en feminist med mycket tydlig vänsterprofil. Audi är ett bilmärke som främst vänder sig till köpstarka män. Visst kan man vilja bredda sin kundbas, men det här är ju lite som om äldreboendet bjuder in ett dödsmetallband till söndagsfikat.

Men historien slutar inte där. När Comviq behövde tio kändisar till en kampanj om ”uttrycksfrihet” plockade man återigen upp ”Kakan” från kylrummet. Reaktionen blev ungefär densamma. Skillnaden är att denna gång valde charmtrollet själv att kliva åt sidan medan Tele2:s kommunikationschef Malin Selander beklagar (åtminstone offentligt).

Än en gång, vad trodde man skulle hända? Att intresset att bli Comviqkund skulle öka om man frontar sin kampanj med en människa som tycks hata alla som inte har rosa hår, röstar på Feministiskt Initiativ och bor på Södermalm?

För övrigt tror jag företag gör klokast i att fokusera på sina tjänster och produkter. Många kunder - mig själv inberäknat - vill ha en mobiloperatör som erbjuder mobilabonnemang, inte en kombinerad teleoperatör och politisk aktivistorganisation. Oavsett hur man ställer sig till åsikterna känns det lite... kletigt. Tacka vet jag när Comviq lät vd:n Lars-Johan Jarnheimer göra reklamen själv.