Klockan klämtar för OMX...

Alla letar medvetet eller undermedvetet efter bekräftelse på att de egna åsikterna är välgrundade. Eftersom jag tror att börsen ska ner är det därför inte konstigt att jag ser och hör andra med samma farhåga, men jag inbillar mig ändå att det blir vanligare. Ett axplock från de senaste veckorna:

Billionaire investor Paul Tudor Jones has a message for Janet Yellen and investors: Be very afraid.

Börsras hotar svenska storbanker.

ETF:er för den som tror på börsnedgång.

Nytt börsrekord – men läge att se upp.

Och förra fredagen kom ännu en när Placeras Fredrik von Schantz varnar för att börsuppgången är inne på sista versen. Att han hänvisar till ”domedagsprofeten” Martin Armstrong känns inte förtroendeingivande, men von Schantz pekar också på något jag också har tänkt på, att strax innan ett ras kan både börsen i stort och enskilda bolag snarast visa styrka:

”Det äldre gardet minns milleniumbörsen i Stockholm och omotiverade kursuppgångar mot slutet på 10-15 procent per dag i enskilda storbolag.” I år har vi sett tvåsiffriga upp- och nedgångar intradag även i relativt stora bolag, och då inte bara i Fingerprint utan i företag vars aktier brukar hålla sig betydligt lugnare.

Trots att jag varit med om två rejäla börsras tänker jag felaktigt att ras inte kommer från tomma intet, med ett mycket tragiskt undantag då det bokstavligen kom som en blixt från en klar himmel.

Ingen förlorar på trav?

När pokerboomen kom för drygt tio år sedan pratades det mycket i media och bland politiker om spelets förlorare. De som drog på sig miljonskulder och förstörde sina liv medan de hoppades på att det skulle vända. Spelmissbrukare intervjuades och berättade sina sorgliga historier. Bovarna var multinationella spelbolag, men även svartklubbar som trotsade spelmonopolet i skumma källarlokaler (för som ni vet blir ingen spelberoende av statligt arrangerat spel).

Jag som ibland bevistade dessa källare skulle vilja lyfta fram en annan sida. En fredagskväll i Stockholm kunde ett hundratal personer träffas och spela poker ihop. Där fanns tjugotvååriga dealers som knäckte extra vid sidan av sina usla jobb på det statliga kasinot, sjuttioåriga tanter, pokerproffs, snickare och direktörer som umgicks otvunget över klass- och generationsgränser från eftermiddag till mitt i natten. Någon blev en aning överförfriskad, men de flesta drack två öl eller höll sig till kaffe. Inköpet låg på några hundralappar, tillräckligt för att skärpa sig, men mindre än en genomsnittlig krogrunda. Hade jag haft en son eller dotter i tjugoårsåldern skulle jag tusen gånger hellre se dem där än på Stureplan.

Men staten gjorde vad den kunde för att bråka med arrangörerna. Kulmen var en turnering i Grebbestad 2007 som stormades av ett trettiotal kravallutrustade poliser i piketbussar. Fyra arrangörer åtalades, men ingen dömdes. Så det enda man lyckades med var att förstöra kvällen för 700 pokerentusiaster och bränna en hel massa skattepengar.

Nu är det spelautomater på nätet som är i blickfånget. Här försvinner det mesta av den sociala charmen, och min känsla är att fler drabbas av spelmissbruk än vad som var och är fallet i pokern. Och även här skriver tidningarna spaltmeter om personliga konkurser och tragedier.

Men varje dag kan man läsa i kvällstidningarna om kändisar och vanliga svenskar som spelar på trav. Idel solskenshistorier! ”Han vann 2,4 miljoner!”, ”Här firar kompisgänget segern med tårta!”, ”Storvinst på Coop i Degerfors!”, ”Gör som experterna – här är vägen till miljonerna!”, ”Förre Brynässtjärnan miljonvinnare på V75!”, ”Runar startar eget stall”.

Är det aldrig någon som förlorar på trav? ATG började erbjuda spel om pengar 1974 och organiserat spel på travbanorna har funnits i nästan hundra år. Omsättningen är enorm. Min gissning är att antalet travtorskar vida överstiger antalet speltorskar i andra discipliner. Varför hör man nästan ingenting om det? Kan det möjligen ha med tidningarnas annonsintäkter att göra? Kan man spela på att det är anledningen? Vad är oddset?

DI-pudel

Jag hackar konstant på aktieanalytikers dåliga träffsäkerhet, och kanske framförallt på deras oförmåga att dra slutsatser i efterhand. Åtminstone offentligt brukar man låtsas som det regnar när man gett en dålig rekommendation. Snabbt ut med en ny rek bara, som förhoppningsvis passar bättre ihop med verkligheten. Det är svårt att inte tänka på Groucho Marx hållning: ”Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others.”

Därför vill jag uppmärksamma att Dagens Industri häromdagen klev ur klaveret och bad läsarna om ursäkt för sin köprekommendation av Ericsson på 62 kr (på sin väg ner mot 43 kr). Förlåt för Ericsson (jag kollar ut genom fönstret i mitt arbetsrum för att se om det flyger grisar därute).

Dock gläfser pudeln genom att indirekt skylla på falska rykten om Cisco-uppköp. Och avslutningen är riktigt smutsig:

”Totalt blev köprådet därför ingen avkastningskatastrof , 7 procent ned när börsen klättrat med 25 procent. Men inget vi är stolta över.”

Det är såklart svårt att bestämma var gränsen går för en ”avkastningskatastrof", men om inte -7 procent när börsen gått 25 procent åt andra hållet är en katastrof kanske ordet borde plockas bort ur språket. Men eftersom jag är på osedvanligt gott humör ska jag inte låta detta svärta ner berömmet. Fint att DI vågar stå upp för att de hade fel. Gör det igen och igen så ska jag börja ta er på allvar. Anställer ni dessutom en webbdesigner med högre ambitioner än att konkurrera med Text-TV:s grafiska formsnitt kan ni bli den stora aktör ni en gång var.

Präktighet är för folk som har råd

I en del poddar och bloggar lägger folk ut texten om vilka krav de har på företag de kan tänka sig att samarbeta med eller till och med investera i. Dessa människor saknar körkort eftersom de inte vill belasta miljön. Att de handlar ekologiskt är så självklart att det inte ens behöver nämnas.

Som ”entreprenörer” väljer de sina uppdrag med omsorg. I huvudsak vill de jobba med sin blogg och sitt Instagramkonto och i väntan på att det ska gå ihop sig vägrar de att kompromissa med sina ideal genom att ta ett ”brödjobb” som de inte brinner för, men som skulle sätta mat på bordet. Deras filosofi brukar kallas något i stil med ”slow blogging” eller ”slow living”.

Okej, man får ha hur hög moral och svansföring man vill, men nu tänkte jag föra in lite verklighet i ekvationen. Gruppen jag talar om består dels av människor som lever på ett fett avgångsvederlag eller möjligen ett arv, och dels människor vars sambo jobbar heltid, och istället för att stå för att de är hemmafruar med en hobby låtsas de vara entreprenörer.

De behöver inte köra bil, för det gör maken. Och det går jättebra för dem att inte tjäna pengar, för familjens samlade inkomst räcker med makens jobb eller med avgångsvederlaget. Att pengarna inte räcker för att planera pensionering eller framtiden överhuvudtaget löser de genom att säga att de ”lever i nuet” (jag anar en "carpe diem"-lykta i bakgrunden, givetvis Fairtrade-märkt).

Det är inget fel med att familjen hjälps åt, eller att man lyckas förhandla till sig två årslöner när ens anställning avvecklas och att man under den tiden funderar över vad man ska göra med sitt liv. Så länge det inte drabbar mig får de göra vad tusan de vill. Vad jag vill säga är att det är så himla lätt att ha principer och ideal om man slipper ta ansvar.

”Slow living” heter lättja på ren svenska och den som har råd med det kan ägna sig åt detta, men ge tusan i att titta snett på dem som inte har den möjligheten! Jag är spyless på alla lattedrickande fantasiföretagare som leker affär trots att de är 20-30 år för gamla för det, samtidigt som de muttrar om att alla som tvingas ta hänsyn till verkligheten för att få sitt liv att gå ihop ”inte lever hållbart” bara för att de jobbar för pengar och inte röstar på miljöpartiet.

Sådärja, en kopp kaffe på det... Varken rättvisemärkt eller ekologiskt, inte inhandlat i någon Fairtrade-butik på Södermalm utan vanligt verklighetsbaserat jävla lågpriskaffe!

Du blir vad du heter

Varumärken är viktiga för dem som tycker sig göra något bra och har minst en säljbar produkt. Något som ska sticka ut och vara lätt att komma ihåg, funka som webbadress och vara sökbart på internet. Kort och slagkraftigt, samtidigt lätt att förknippa med dess ägare, och helst inte ge en negativ eller pinsam känsla.

Efter en titt på börsen undrar jag om det bara är jag som tänker så. Ett exempel på dumt namn är H&M. Här har vi i princip alla fel i min lista ovan. Första Hennes-butiken startade 1947. På den tiden brydde man sig inte så mycket om sökbarhet på internet, och det säger sig självt att ”hennes” inte går att söka på. 1968 köpte man upp Mauritz Widforss och bytte namn till Hennes & Mauritz. Genast har vi två namnproblem:

1. Ska det vara Hennes & Mauritz eller Hennes och Mauritz?
2. Hur stavas Mauritz?

Tvåan kan tyckas självklar, men större börshajar än jag har gjort det slarvfelet.

1974 byter man namn till H&M och genast har vi ännu fler kombinationer: H&M, H & M och HM att lägga till de tidigare Hennes & Mauritz, Hennes&Mauritz och de ”güntherska” felstavningsvarianterna Hennes & Maurits och Hennes&Maurits.

Nu är ändå H&M ett inkört varumärke som troligen inte drabbas så hårt av förvirringen. Mindre företag har större behov av unik särart. T ex har vi företag som valt latinska namn, som Opus, Dignita, Capio och Catella. Sök på dessa i sökmotorer och sociala medier och du skall finna... nästan vad som helst!

Bildsökningsresultat av "Opus"

Det sistnämnda får mig att tänka på ytterligare ett (eller rättare sagt två) företag som nyttjat det latinska konceptet, men dragit det ett steg till: Catena och Catena Media. Catena betyder kedja på latin och trots att namnet annars mest för tankarna till inkontinensskydd har alltså inte mindre än två av varandra oberoende bolag på Stockholmsbörsen valt detta namn!

Och så har vi andra företagsnamn som betyder något helt annat, som Bahnhof, Bulten och Cherry. Och företaget Litium som inte ens jobbar med litium! Det är lite som om en möbeltillverkare skulle kalla sig Brödbolaget. Sedan har vi företag med ortsnamn, som Kopparbergs och Trelleborg. Och för all del även Nokia, för att nämna ännu en gammal stöveltillverkare som hamnat snett i tillvaron.

Har ni enskilda firmor får ni kalla dem vad ni vill, men kan vi enas om att börsbolag, vars investerare ska försöka hålla reda på nyhetsflödet från och med nu kallar sig något begripligt, lättstavat och unikt?

För galna spartips

Den som följer bloggen kanske tycker att jag verkar gränslös i mitt snålande, men det är jag inte. För att bevisa det tänkte jag därför ge några exempel på spartips jag inte skulle ge eftersom jag anser dem dåliga, oetiska eller helt jävla galna.

Käka gratis frukost

En del affärer, ofta byggvaruhus, bjuder potentiella kunder på frukost. Alltså skulle jag kunna knalla iväg en eller flera gånger i veckan och låta mig bjudas på frukost kl 7-9 under den falska förespeglingen att jag tänkt handla varor med en högre marginal än jag lyckas äta för. Men det gör jag inte, det är alldeles för tidigt.

Tajma in butikernas matdemonstrationer

”There's no such thing as a free lunch”, sägs det, men större matbutiker bjuder ofta på en smakbit av en produkt de vill göra lite extra reklam för. Ofta får man bara en lite pappassiett, men så fort demonstratrisen går iväg kan man ju gå tillbaka och stjälpa ner 5-6 portioner i varukorgen som man sedan går runt i butiken och mumsar på.

Lajva uteliggare

Jag fick en gång läsa i en recension att jag såg ut som en uteliggare, så det borde vara en smal sak att fejka ett... osunt intresse för uteliv genom att klä mig lite lagom skrynkligt och skitigt. Varför? För att få tillgång till Stadsmissionens kaffe och mackor och vid behov lite mat på ett soppkök.

Stjäla toapapper från offentliga toaletter

Ibland tvingas man ju betala en slant för att gå på toa, men på affärer och restauranger är det vanligen gratis. Skulle man då plocka med sig toapapper, pappershanddukar eller till och med tvål blir det ren vinst. Men nej, jag fortsätter att betala 95 kr per bal för Willys lagom sträva Eldoradopapper.

Köpa varor/tjänster för Trisslottsbonus

Trisslotter är ett av de vanligaste sätten att locka kunder. Problemet för affärsidkarna är att värdet på en Trisslott oftast reduceras med inte mindre än 100 procent i samband med skrapning, men värderaset upphäver inte Konsumentköp- eller Konsumenttjänstlagen. Alltså kan man binda sitt elpris eller köpa ett abonnemang, ta trisslotten och därefter backa ur affären. Det är bara väldigt bökigt, men vinner man hundratusen på lotten är det värt det.

Prova-på-prenumerationer av tidningar

Ännu ett sätt att locka kunder är att ge dem exempelvis två nummer av en tidning gratis innan man köper den. Efteråt följer en utvärdering som enkelt uttryckt går ut på att bli jagad via mejl och telefon, men det kostar inga pengar att be dem dra åt helv... tacka nej. Det finns massor av tidningar där ute, så har man breda intresseområden kan man läsa gratis pappersnyheter flera gånger i veckan livet ut.

Vara med i Facebooktävlingar

Genom att dela en bild på Facebook får man chansen att vinna en telefon. Enda kruxet är att chansen till vinst är mindre än chansen att vinna tio miljoner på en lottsedel, så väntevärdet för de fem minuter det tar att vara med är två öre, alltså 24 öre i timmen. Jag ser inga etiska problem här, men jag vill tjäna mer när jag jobbar.

Det här var bara några exempel på sånt jag inte gör för pengar, men det finns fler. Jag skulle aldrig jobba som telefonförsäljare, råna gamla tanter eller lura på folk dyra PPM-fonder och kalla mig ”pensionsrådgivare”. Vissa dagar känner jag mig nästan normal.

Upphovsrätt och upphovsfel

FI-ledaren Victoria Kawesa har polisanmälts för att i sitt föredrag under en genuskonferens ha plagierat en annan doktorand utan tillåtelse eller källhänvisning. Innan hon ens hann ljuga ihop en ”ursäkt” framkom att hon gjort det förut.

En tjuv

Hon kanske umgås i fel kretsar. 2003 skrev Kawesas kollega Gudrun Schyman av en två år gammal krönika och sålde som sin egen till några skånska tidningar. När Schyman konfronterades med stölden var hon irriterad över att Kristianstadsbladets ledarredaktion inte kontrollerade hennes text mot nätet före publiceringen. I Schymans värld var problemet alltså inte att hon stulit någon annans arbete utan att uppdragsgivaren inte hann upptäcka stölden innan den blev offentlig.

En tjuv till

En text är en produkt på samma sätt som en klocka eller båtmotor. Att stjäla andras arbete är både förbjudet och riktigt, riktigt fult. Detta gäller faktiskt oavsett om man tjänar pengar på det, om upphovsmakaren förlorar pengar eller anseende, till och med ifall ingen någonsin upptäcker stölden.

Jag antar att dessa banditer, åtminstone inför sig själva, rättfärdigar sitt beteende med att ändamålet helgar medlen. Det gör det inte.