Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Warren Buffett hyllas med viss rätt av
svenska poddare, bloggare och twittrare. Den långsiktiga
utvecklingen för hans Berkshire Hathaway är svår att klaga på och
vid 89 års ålder styr han fortfarande detta jätteföretag med en
energi som de flesta av oss bara kan drömma om.
Jag kan ändå bli lite trött på att allt han gör och säger höjs upp till obestridliga fakta och facit. Jag menar, karln röstade trots allt för att ge mördarmaskinen Hillary Clinton makten över världens största kärnvapenarsenal! Dessutom är han ju överkammare, och sådana har alltid något att dölja.
Men som
investerare är han svårslagen. Därför tyckte jag att det var
intressant när Berkshires kvartalsrapport i helgen visade en rekordkassa på 128 miljarder dollar när de flesta (?) som upphöjt Buffett till gudom också menar att
den största dödssynden är att inte alltid vara fullinvesterad på
börsen.
I och för sig har Buffett inte lyckats
så himla bra på sistone pga att han avvaktat, men om man betänker att det gått bra för honom i
det långa loppet kanske han kan ta det för att slippa hänga med
fullt ut i en djup nedgång.
”Klart man är fullinvesterad!”
Och med detta sagt konstaterar jag att
man hör det man vill höra, och det gäller även mig, som i det här
läget gärna vill intala mig själv att den del av mina pengar som
just nu befinner sig vid sidlinjen gör sig allra bäst där. Tror ni
mig inte så tro på Buffett. Eller låt bli, men ni kan inte vara
hans underdåniga lärjungar bara när det gäller sånt ni ändå tror
på.
Har du någonsin vaknat upp en morgon
och tänkta att ”nej, nu har jag på tok för mycket pengar”? Det
har Kungsbacka kommun som försökte förvandla en jordplätt i stan
till ”innerstadens nya Playa del Sol” - i slutet av oktober!
Planen var visserligen att göra det
innan sommaren, men det kom annat emellan och pengarna var ju ändå
redan budgeterade. Närmaste bestämt 320000 kr. Så vad fick man då
för pengarna? Sju solstolar, tre parasoll (till skydd mot den starka
novembersolen), ett lass sand och en bild till Facebooksidan.
Fast det där sista var tydligen inte
värt så mycket för när folkets jubel uteblev och istället
ersattes av högst rättmätig kritik tog man bort bilden. Till saken
hör nämligen att kommunen nästan samtidigt berättade att man behöver spara 20 miljoner på skolan,
vilket man till stor del tänkt lösa genom att minska
personaltätheten.
Den kortsiktiga Facebookinstallationen
(de borde kanske siktat på Snapchat istället) hade visserligen bara
täckt 1,6 procent av skolbesparingen, men nog var prioriteringen
synnerligen illa vald och jag förstår verkligen inte vad man ville
uppnå. Kommunens platsutvecklares förklaring ”Det känns
underbart och härligt att kunna göra något på den här lilla och
bortglömda platsen” håller inget vidare i mina öron.
Inte utan att man hade velat höra
någon politiker reagera likt Örebropartiets Markus Allard när han
dampade på frossande i gräddtårta och gav sina politikerkollegor
en lektion i prioritering:
Ordet foliehatt var med i Språkrådets
nyordslista 2011. ”Ordet betecknar en hatt av aluminiumfolie som
ska skydda mot strålning och utomjordingars tankeläsning.” Men
till skillnad från de flesta sådana ord har detta levt kvar. Jag
har däremot aldrig sett en fysisk foliehatt förutom som rena skämt.
”Vi bryr oss om våra barn, våra
familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö.
Och precis som ni så vet inte vi heller vad strålningen gör med
oss i morgon, om ett år, om tjugo år eller om hundra år.”
Och sättet att bry sig om sina barn
och miljön är alltså bl a genom att sälja en silverfodrad mössa.
Jag vill verkligen gilla detta. Här har vi två småbarnsmammor i
Saltsjöbaden som har råd och möjlighet att dra igång ett företag
med produkter de brinner för. Från början lågstrålande hörlurar,
men med tiden även ett slags gravidband som ska skydda ofödda
foster från strålning och nu också foliehattar. Det är väl bra?
Nej, hur gärna jag
än vill kan jag inte applådera detta. De använder en
skrämselpropaganda där de inte ens försöker underbygga sina
påståenden med fakta och inte blir det mindre parodiskt av att
den enas sambo driver ett företag som säljer nätverksprodukter
inom telekom.
Att de dessutom undviker plast för
miljöns skull, samtidigt som de säljer kläder med silvertrådar
känns helt vansinnigt. Att silver i kläder skulle ge den
antibakteriella effekt företaget påstår är ifrågasatt. Något
som däremot inte ifrågasätts är huruvida det är skadligt för miljön.
”Silverjonen är lika giftig för
vattenlevande organismer som kvicksilver. Det finns även en oro för
ett samband mellan antibakteriella ämnen och utveckling av
resistenta bakterier. Att halterna åter stiger i våra reningsverk
gör att silver genast måste förbjudas.”
Som sagt: ”Vi bryr oss om våra barn, våra familjer, våra vänner och våra kunder. Vi bryr oss om vår miljö.” Vad märkligt... Nu gick min bullshitometer upp på rött.
När jag jobbar vill jag vara
förberedd. Det är inte alltid resultatet blir det önskade, men det
ska inte bero på slapphänta förberedelser från min sida. Idag ska
jag för första gången knäcka extra som mäklare när jag visar
min mammas lägenhet för eventuella spekulanter. Det är inte min
profession, men jobb är det definitivt.
Under de åtta veckor
som gått sedan jag hastigt och olustigt blev lägenhetsförsäljare har jag
rensat, sålt, slängt och packat min mammas ägodelar, målat och
utfört lättare renoveringar. Men också fixat fram alla papper som
behövs när man ska sälja en bostad, som föreningsstadgar, årsredovisningar och energideklaration.
I den sista fasen iordningställdes lägenheten för fotografering. Några möbler slängdes ut, andra hämtades upp från källaren och ett par flyttades dit från mig. Fönster putsades, kakelplattor polerades och golv bonades. Jag inser att jag låter som en Pripps-reklam nu.
Och så är det själva mäklarjobbet.
Eftersom lägenheten säljs med Hemverket sköter säljaren visningarna. Jag välkomnar det, av det jag sett av
fastighetsmäklare (och de är många!) tror jag mig kunna
kompensera min oerfarenhet med engagemang.
Men jobb är det!
Jag vet nu vad jag ska trycka på, vad jag tycker är lägenhetens
fördelar, hur långt det är till närmaste skola och förskola, men
också vilka andra lägenheter som är till salu i föreningen och
vilka tider de har visningar. Jag vet på vilka strategiska platser
jag ska sätta ut skyltarna som visar spekulanterna till mina
visningar och mycket, mycket annat.
Jag har ingen aning om vad
lägenheten kommer att säljas för, men jag vet att jag gjort allt
som står i min makt för att maximera intresset. Håll tummarna!
Kanske svårt för unga människor att
tro på, men det fanns faktiskt en tid då Sverige ansågs vara
nästan helt förskonat från korruption. Även om det nog ligger i
människans natur att bry sig mer om sina egna pengar än om
skattebetalarnas höll sig tjänstemännen till lagar och regler.
Den tiden är borta sedan länge och
särskilt tydligt är det i Göteborg, som inte längre är känt för
att alla där heter Glenn, spelar fotboll och snickrar till
ordvitsar, jobbar på varvet och är ”goa gubbar” i största
allmänhet. Nu är det istället Sveriges korruptionshuvudstad med
öknamnet Muteborg.
Det senaste exemplet är det kommunala
parkeringsbolagets vd Maria Stenström som anlitat en gammal kompis som konsult enligt ett avtal hon knappt kan redogöra för eftersom hon har en
muntlig uppgörelse bakom den skrivna.
Att man inte kan jobba med muntliga
avtal när det handlar om miljonbelopp av andras pengar borde stå
klart för vem som helst. Maria Stenström var dessutom inblandad i
en liknande skandal 2012. Men
hon fick väl inget straff då utan kunde fortsätta som tidigare.
Det får hon såklart inte den här
gången heller. Hon är ”arbetsbefriad året ut”, vilket betyder
att Stenström kan kvittera ut sin jättelön i två månader
utan att göra ett skit. Sedan har troligen hennes politikervänner
plockat fram ett nytt toppjobb i något kommunalt bolag, det femte i
ordningen sedan hon började som marknadschef på Göteborg Energi i
slutet av 1900-talet.
Det är ju det som skiljer dem från
oss. Att om vi gör något liknande får vi sparken, böter och
möjligen fängelse. De gör avbön, säger ”Oj, vad tokigt det
blev”och så är allt bra.
Det har gått en dryg månad sedan jag
berättade om kriget med mina chiliplantor.
Bladlössen invaderade och den här gången räckte det inte att
duscha bort dem med vatten. Inte såpvatten heller.
Det här hade räckt.
Ibland gör man rätt tipsade i kommentarsfältet om att
spruta såpsprit på dem. Först tyckte jag att det verkade fungera,
men efter någon vecka kom de tillbaka. Jag sprutade igen och de höll
sig undan ett tag. Så höll det på tills jag slaktade de värst drabbade plantorna, gned in resten med
blandningen, blad för blad, hela stammarna och avslutningsvis hällde
jag spriten i jorden.
Efter det idkade jag nolltolerans. Så
fort jag såg spår efter bladlöss kastade jag ut hela plantan. Till
slut hade jag bara sex plantor kvar och då slutade bladlössen
trakassera dem. Tills igår. Då fick jag nog, skördade den återstående
frukten och skickade ut plantorna i skogen.
Från början tyckte jag kriget var
lite kul. Bladlössen gjorde ju inget annat än att ge sig på de
växter jag ändå inte betalat för. Jag ville se om det gick att
nöta ut dessa små onda djävlar. Men det blev för jobbigt när jag
har två lägenheter jag förtvivlat försöker hålla ordning i.
Chilifrukterna får torkas och användas under en annars chililös vinter.
Ni som följt min blogg länge vet
säkert att jag alltid varit skeptisk till ett organiserat
pensionssparande. Klart att man ska spara pengar till ålderdomen,
men jag har nogsamt undvikit att låsa in pengarna i en renodlad
pensionslösning.
Men folk sitter trots mitt gapande med
ett privat pensionssparande. Eller tjänstepension, det verkar svårt att undvika numera. Med tanke på att de flesta inte ens orkar
sprätta upp det brandgula pensionskuvertet en gång om året är det
antagligen många som inte har en aning om var de har sina
pensionspengar sparande, och än mindre ifall de sitter bra där de
sitter.
Inte minst är det avgiften
som saboterar en bra avkastning. För pengar som sparas i decennier
gör en tiondels procent i avgift skillnad, och i värsta fall
handlar det om flera procent i årlig avgift. Där kommer Fundler in med pensionsförvaltning. Avgiften är så pass låg som 0,74
% plus fondavgifter på c:a 0,2 %, så totalt under 1 %. Ett annat problem med pensionssparande jämfört med
en aktiv fond- eller aktieportfölj är att det med fördel ska vara stor
skillnad på placeringarna om man har 3 eller 30 år kvar till pensionering.
Risknivån bör vara väsentligt högre om man är ung, men i bägge fallen är det viktigt
att tänka på procenten.
Det Fundler gör är att analysera dina
pensionsförsäkringar, försäkring för försäkring, identifiera
förbättringsmöjligheter och hjälpa dig att genomföra
förändringarna. I desktopmiljö (men den där flugan med att surfa på
mobilen är väl ändå över snart). Det här kommer ta dig max en
kvart, så det krävs inga stora vinster för att det ska vara väl
investerad tid.
Låt Fundler göra en pensionsanalys om
du är det minsta nyfiken. Du fyller i en fullmakt och låter dem
kolla och visa dig vilka förbättringsmöjligheter som finns bland
36000 fonder. Du binder dig inte och kan förkasta alla förslag om
de känns fel, men det kan ju inte vara fel att ta reda på vad som
går att göra. Att inte göra något alls är en av de största
riskerna med pensionen, en risk förvånansvärt många tar varenda
dag.
OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete
med Fundler, men åsikterna är mina. Dock inte denna:
Riskinformation: Historisk utveckling
är ingen garanti för framtida avkastning. En investering i
värdepapper/fonder kan både öka och minska i värde och det är
inte säkert att du får tillbaka det investerade kapitalet. Hos
Fundler investeras dina pengar i fonder som är utvalda med omsorg
för att du ska få så hög avkastning som möjligt utan att ta
onödiga risker. Om investeringen sker i värdepapper som handlas i
annan valuta än svenska kronor tillkommer en valutarisk.