600 miljoner i fallskärm

Jag är en varm förespråkare av höga löner. Jag tycker alltid det är tramsigt när journalister jämför vd:ns lön med hur många industriarbetare man hade fått för samma pengar. Det är inte jämförbart. Vd:n kanske har grundat företaget och tagit stora privatekonomiska risker, dessutom jobbat nästan jämt i decennier och på det sättet vigt sitt liv åt företaget. Vad det är värt jämfört med anställda som jobbar 40 timmar i veckan så länge de vill är omöjligt att avgöra.

Men det är så länge de jobbar, varför de ska få betalt för att sluta har jag aldrig förstått. Visst, de kan få sparken på dagen utan större anledning än att styrelsen vill byta inriktning på ledarskapet, men de har ju för tusan en lön som borde räcka för en buffert och är de bra får de ett nytt jobb. Var de inte bra ska de inte få betalt som att de var det.

Boeings vd Dennis Muilenburg fick sparken i december och fick då 600 Mkr som tack för... vadå? Han hade då innehaft vd-posten i fyra år och tjänat drygt 20 miljoner dollar per år, inklusive bonus. Jag kan inte för mitt liv begripa varför han ska få nästan lika mycket i fallskärm som han totalt tjänat på att jobba i fyra år.

Svaret är, som vanligt, att det står i kontraktet, men styrelsen har ju godkänt det. Visserligen när de anställde Muilenburg och trodde att han skulle bli en bra vd, inte att företaget skulle gå åt skogen. Men oavsett det vore det väl bättre att ge nästa vd en bra lön och en bra bonus om det går bra istället för en smärre statsbudget den dag han eller hon får sparken?

Vad är så bra med trådlöst?

Apple Airpods måste man tydligen ha nuförtiden. Jag vet inte hur det gick till när alla unisont förstod att hörlurar måste vara trådlösa. Jag använder själv hörlurar. Ofta i rörelse, men i alla lägen har jag ljudkällan med mig, så jag blir inte direkt låst av ett par decimeter långa sladdar.

”De sa att dessa är hitech.”

Okej, stoppar jag sladdarna i fickan tenderar de att trassla ihop sig, men det finns värre exempel. Som trådlös mus till datorn. Jag hade det ett tag pga ungdomligt oförstånd, men efter att ha förlorat en pokerhand när batterierna gav upp gick jag tillbaka till sladd. Och varför inte, musen, skrivbordet och datorn är ju ändå på samma plats. Nyttan av trådlöst tangentbord tänker jag inte ens kommentera.

Trådlöst nätverk är en annan sak. Mitt eget nätverksuttag sitter i hallen och det är fult och opraktiskt med nätverkskabel genom hela lägenheten. Trådlösa borrmaskiner och sticksågar förstår jag också. Med kort sladd är man helt beroende av eluttag och skarvsladdar, med lång sladd riskerar man att såga av den.

Men hörlurar... Tillhör du dem som fått ditt liv revolutionerat av att slippa sladdar från öronen? Eller tillhör du gruppen som bara blivit 1500-3000 kr fattigare utan större nytta? Berätta oavsett, jag vill verkligen veta om jag missat något stort.

Kunskapsförakt

StockholmDirekt gör en uppmärksammad artikelserie om kulturkrockar där den här texten diskuterats friskt.

Det handlar alltså om ett syskonpar som mobbades på högstadiet för att de brydde sig, ställde frågor till lärare eller ”googlade på något akademiskt”. Johan anser att mobbingen var rasistisk, att den berodde på att de är svenskar. Jag kan såklart inte avgöra om Johans klasskamrater var rasister, men trots att jag gick i en ganska pluggig klass på högstadiet, med få invandrare, fanns sådana tendenser även då, för 30 år sedan.

Jag gillade inte högstadiet något vidare, men såg ingen poäng i att sitta av tiden utan försökte maximera mitt betyg och kunskapsintag. Jag blev inte mobbad för det, men de av oss som likt Johan ”ställde en intresserad fråga på lektionen” fick definitivt höra hur fånigt det var att bry sig.

Varför anses det föraktligt att vilja komma någonvart och varför tar inte skolan tag i det? Rektorn i det här fallet verkar mest rädd för att hamna utanför åsiktskorridoren. Det är nolltolerans och värdegrund likt en papegoja, men en stor del av undervisningen blir ju meningslös om den gängse uppfattningen är att det är häftigt att undvika kunskaper.

Det vore illa nog om detta bara gällde skolan, men visst har det väl läckt över till vuxenvärlden? Ord som pretentiös, ambitiös och seriös har en negativ klang. Det är sånt som karriärister och strebers håller på med, två andra negg-ord. Kanske inte konstigt i ett samhälle med rektorer som likt denna eftersträvar ”en tydligare handlingsplan på politisk nivå för hur vi ska få ett solidariskt samhälle som står upp för alla människors lika värde” istället för att faktiskt göra sitt jobb och se till att hennes elever inte får stryk om de försöker lära sig något.

1. Minimera 2. Flytta

Jag såg ett tv-inslag om ett äldre par som kämpat med att bli av med grejer i samband med sin flytt till ett mindre boende.

Jag känner igen mig, förutom att jag inte har några barn och barnbarn som kan ta över släktklenoderna. Det är svårt att sälja möbler och saker som genererat minnen och ännu svårare att kasta bort dem. Jag har de senaste månaderna skickat iväg saker som känts som att pissa på förfädernas gravar. Ingen bra känsla, men jag varken kan eller vill spara allt.

Samtidigt tycker jag inte att det är schysst att pracka på andra ett halvt bohag bara för att man själv vill bo mer minimalistiskt. Företaget som nämns i videon, som hjälper pensionärer att flytta, ger följande tips till de vuxna barnen:

”Your parents may want to give you items, including some you may not be happy to receive. Take them anyway. Store the items in your basement if you must, but accept them graciously. Knowing that cherished objects are with family can bring comfort and peace of mind to your parents.”

Bara nej! Ska barnen fylla sina förråd med sånt de inte vill ha, flytta med dem ett par gånger för att till slut tvinga sina egna barn att ta emot dem? Det tar ju aldrig slut! Folk måste lära sig att ta hand om sin egen skit. För det är heller inte vettigt att som paret i filmen efter flytten ha kvar ett helt rum med flyttkartonger. Min gissning är att lådorna förutom att fylla återstoden av deras liv med onödigheter kommer att finnas kvar till barnen och barnbarnen.

Jag har flyttat sju gånger i mitt liv och lärt mig att en flytt är ett utmärkt tillfälle att göra sig av med saker som inte längre skänker glädje. Blir de med till det nya hemmet är risken stor att de överlever ett varv till. Jag vill därför bryta den kedjan innan jag packar och sakerna letat sig ner i flyttkartonger. NU!

Krig=investeringsstopp?

Ett Facebookinlägg skärmdumpades på Twitter och skapade en Twitterstorm. Själv fattar jag som vanligt ingenting, så jag börjar babbla i hopp om att någon kan förklara för mig.

Jag vet inte om det finns något sammanhang i detta jag missat (jag är inte med i gruppen Kvinnor som gillar aktier och privatekonomi, bl a av biologiska skäl), men jag utgår ifrån att de som diskuterat inlägget på Twitter inte heller vet det. Här är i alla fall några av reaktionerna:

”Sjukt och smaklöst vara så fokuserad på att tjäna på en konflikt. Liksom implicit hoppas situationen blir värre så ens investeringar går upp?”

”Skrek rakt ut, vad i helvete”

”Kapitalism när den är som ärligast. Pengar framför ALLT.”

”Sjukaste ja läst”

Jag börjar undra om vi läste samma text. På min skärm stod det inte: ”Äntligen krig, våld och elände! Jag vill tjäna pengar på att folk dör. Finns det något sätt jag kan hjälpa till att orsaka mer lidande i världen?”

Det finns mycket ondska i världen och det är jättetråkigt, men det blir faktiskt inte ett dugg bättre av att Hanna förlorar sina pengar. På samma sätt blir det inte värre för att hon investerar i Rysslandsfonder eller i ädelmetaller. För mig är det är fullt möjligt att hålla två parallella tankar i huvudet, men kanske har Lyxfällandeltagare egentligen inte gjort korkade ekonomiska val utan istället medvetet misshandlat sin egen ekonomi för att hedra världens svält- och krigsoffer? Är det så upprördheten ska tolkas?

För övrigt tror jag inte att världen är ett dugg närmare världskrig nu än för en vecka sedan, men alldeles oavsett vill jag ha god privatekonomi även i morgon.

Politisk solskenshistoria

Inte många politiker förtjänar att äras, men när det händer vill jag passa på. Från början var politiker inte ett jobb utan ett hedersuppdrag, något man gjorde för samhället, ofta efter decennier med vanligt jobb. Det känns avlägset idag när människor som Carl Bildt går igenom ett helt liv utan en enda arbetsdag i ett hederligt yrke.

Har de en gång kommit fram till köttgrytorna är det snudd på omöjligt att få dem därifrån. När Lars Ohly fick spark... valde att lämna politiken gick han arbetslös i flera år. Efter tre år hade han bara sökt femton jobb. Att gå tillbaka till det jobb han varit tjänstledig ifrån i c:a 120 år, tågkonduktör, valde han snabbt bort till förmån för bidragsberoende.

Det var först när nationalekonomen Tino Sanandaji erbjöd Ohly jobb som ljudboksinläsare av hans bok Massutmaningen som Ohly kändes sig nödd och tvungen att hitta ett annat ”jobb”, som styrelseordförande i en skattefinansierad organisation. Och han är långt ifrån värst, det finns politiker som levt på ”inkomstgaranti” i decennier!

Därför känns det extra behjärtansvärt att lyfta fram dem som inte gör det. Ann-Sofie Hermansson har jag uppfattat som något så ovanligt som en sansad sosse som kan tänka själv och inte gift sig med partiet. Kanske var det just därför hon blev petad som kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Nu har hon hur som helst tagit lastbilskort och börjat jobba som ”sopgubbe”. All heder!

Och till alla andra föredettingpolitiker, från höger till vänster och tillbaka, vill jag citera radioprogrammet Studio Korrekt (alla mina populärkulturella referenser är från 80-talet, deal with it!): ”Lyssna! Lär! Lyd!”

Back to work

Det här året (eller förra nu då) blev det extra många röda dagar och ytterst få klämdagar behövde

klämmas bort med semester eller komptid. Det gjorde att många fick ledigt från jobbet 2-2,5 veckor. Men ”nu är det roliga slut” och idag är det för många svenskar åter dags att ställa väckarklockan för att i morgon bitti släpa sig iväg till bussen, stämpla in och må dåligt i 8-10 timmar per dag fram till påsken?

Åtminstone låter det som att detta ska hända om man läser kvällspressen, eller för den delen en och annan löntagare i sociala medier. Livet kan inte vara kul jämt, men om man känner en klump i magen av att behöva gå till jobbet man tillbringar merparten av sin vakna tid fem dagar i veckan är det dags att göra något åt saken.

Det kan vara att upprätta en konkret plan för en ny tillvaro, oavsett om det gäller en ny anställning, en företagsidé, påskyndad pensionering eller ”bara” att få det bättre på det nuvarande jobbet. Ända sedan jag startade mitt eget arbetsliv, 1990, eller på sommarjobben på 80-talet, har jag slagits av hur rädda människor inte vågar ta strid på jobbet.

Chefen kommer inte fråga dig om det är något han/hon kan göra för att dina arbetsdagar ska bli bättre för dig. Okej, att du vill ha högre lön är ganska givet, det vill alla. Men att du vill bli befordrad, få ett eget kontor, underställda (eller slippa de du har), jobba hemifrån en dag i veckan eller en bättre kaffemaskin i fikarummet måste du berätta. Eller känner du att just din chef är jättebra på att känna av vad personalen tänker? Mina chefer har aldrig varit tankeläsare.

Använd eventuell jobbångest som drivkraft. Ett arbete som gör dig ledsen eller illa till mods av vantrivsel, är det så farligt att riskera det? Dessutom behöver du inte ställa ultimatum. Önska, be och kräv!

Får du igenom allt kommer du troligen att trivas. Får du igenom något kan du utvärdera. Får du kalla handen hamnar ännu mer i minusskålen, men det är bättre att få det svart på vitt än att tassa på tå i förhoppningen om att ett mirakel ska förvandla jobbångesten till ett drömjobb. Säger du inget lär det ändå aldrig hända.