En bostad mindre

Efter sju resor och ungefär lika många månader har jag äntligen sålt mammas lägenhet! Jag kommer nog ägna ett antal blogginlägg åt det. Här kommer det första, om själva försäljningsprocessen och mina erfarenheter av att sälja med Hemverket.

Förutom att jag tidigare sålt ett hus genom mäklare har jag varit på massor av lägenhets- och husvisningar. Det gemensamma för nästan alla mäklare har varit ett talande ointresse. Nästan vad man än frågar blir svaret: ”Jag vet inte.” Inte följt av ”men det ska jag ta reda på”, de bara vet inte. I tv-serien Mäklarna ondgjorde sig Kjell Bergkvist över att han bara skulle tjäna 60-70 tusen på ett par timmars arbete och tillade: ”Det är bara att konstatera att det är kundens marknad.”

Jag har alltid tänkt att när jag ska sälja vill jag göra jobbet själv. Det var förresten vad jag fick göra när jag sålde huset. Mäklaren var så upptagen att jag fick visa det själv för kunden som till slut köpte det. Annonsen fick jag också skriva, när jag tröttnat på mäklarens torftiga försök. Men gissa om han drog av en enda krona på sin faktura...

Nu när mammas lägenhet skulle säljas hade jag därför bestämt mig för att använda Hemverket. De kör ett fast, lågt arvode trots att de lägger upp annonsen på Hemnet och Facebook, ordnar med kontrakt och fotografering precis som de mäklare som är flera gånger dyrare. Skillnaden är att man får visa bostaden själv, men det såg jag alltså som en fördel.

Mäklar-Micke

Om jag gjorde det bättre än riktiga mäklare är omöjligt att veta. Det tog sin tid, men det kom en pandemi som var lite svår att förutse. Det jag gjorde som ingen mäklare hade gjort var att bjuda på kaffe och nybakta bullar på samtliga visningar, en dator visade ett bildspel på allt utanför lägenheten (förråd, tvättstuga, föreningslokaler, omgivningar...) och varje konkurrents visning matchades. Hade Mäklarmicklarna visning 13.00-13.30 och Centrummäkleriet 13.30-14.00 körde jag visning 12.30-14.30. Dessutom ställde jag upp för privata visningar närhelst någon ville. En mäklare med tjugo objekt har såklart inte en chans att lägga den tiden.

Dock förstår jag de säljare som inte heller vill eller kan göra det. Jag jobbar hemifrån och bor tre minuter från mitt försäljningsobjekt. Jag kunde göra en enskild visning och vara tillbaka vid datorn en halvtimme senare. För att vara en introvert människohatare är jag dessutom bra med folk och hade inga problem att presentera bostaden på engelska, även om det tar ett tag innan man hittar lämpliga översättningar på bostadsrättsförening och stambyte. Får man panik över situationen ska man kanske lägga de extra pengarna för att slippa.

Jag ska försöka speca upp för- och nackdelar med att visa själv. Vi börjar med fördelarna:

• Mäklararvodet. En annan mäklare hade antagligen kostat 40000 kr mer. Även om det är avdragsgillt är det en himla massa pengar.
• Min enda tidigare erfarenhet av att sälja med mäklare var en lat klantskalle. Genom att själv visa lägenheten visste jag att ingen spekulant skulle skrämmas bort av mäklarens ointresse.
• Säljaren kan bostaden, vet var busshållplatsen och närmaste förskola ligger. Inte ens en engagerad mäklare kan läsa in sig på mer än en bråkdel av vad spekulanterna vill veta.

Nackdelar:

• Det är mycket att tänka på. Vare sig man själv är mitt i en flyttprocess eller som jag ska tömma ett dödsbo och ordna med pappersarbetet samtidigt som man planerar begravning och bearbetar sin sorg kan det vara skönt att få lämna bort försäljningen till någon som sköter allt.
• Kontrollfreaks-Micke hade aldrig vågat lägga ut allt på entreprenad, men jag hade gärna diskuterat homestyling med en mäklare. ”Ska man måla allt vitt? Borde jag kasta ut bokhyllan? Lönar det sig att slipa golvet?” Mycket kan göras på distans, men det finns begränsningar. Det går att hyra in en homestyling-konsult, men de kostar.
• En del spekulanter (lyckligtvis få) kände sig lite obekväma med att gå runt i lägenheten med säljaren och tycktes känna att alla frågor kunde tas som kritik trots att jag betonade att de gärna fick kritisera precis allting.
• På Hemverket tilldelas man inte en specifik kontaktperson. Den som stod som ansvarig mäklare pratade jag aldrig med och efter ett tag blev jag osäker på vem jag sagt vad till. Fast det är inte helt rätt att sätta upp detta som en nackdel, att den som hade tid kunde hugga tag i mitt ärende gjorde också att jag fick mejlsvar kl. 20.32 en fredagskväll, vilket näppeligen händer hos konkurrenterna.

Så det är ris och ros. Med facit i hand är jag nöjd med priset, väldigt nöjd med mäklararvodet och kände mig trygg och omhändertagen under hela processen, och mer kan man knappast önska av en bostadsförsäljning. Pengar rullar in som de ska, det går bra nu.

Ren skit med ren skit

En del grejer som säljs borde nästan alla köpa medan annat har en mycket liten marknad. Och så finns de där produkterna som inte en enda människa behöver, men som säljer ändå. Jag hittade en hemsida med så mycket meningslösheter att jag inte vill återge deras webbadress för att inte ha på mitt samvete att leda trafik dit, men nu ska jag ändå berätta om skiten.

Först har vi en rengöringsborste för ansiktet som drivs med batteri och ”förhindrar hudföroreningar och trötta ansikten”. Nej, det gör den inte. Mitt ansikte blev mycket trött av att titta på bilden och konstatera att det finns människor som betalar 122 kr för denna produkt.

Nästa vara är en tandkrämsdoserare. Vad fanken är det, kanske du undrar och nu ska du få veta det du inte trodde att du ville veta, men som du snart vet att du inte ville. En tandkramsdoserare möjliggör för dig att sätta tandkräm med den ena handen medan du använder den andra till att exempelvis prata i telefon. Med denna mackapär på väggen behöver du nämligen inte skruva av korken och trycka på tandkrämstuben. ”Sätt bara in tandkrämstuben och tryck till på den inre spaken med borsten.”

Jag har levt ett halvt liv utan vara sig den ena eller den andre prylen och kan inte för mitt liv kom på varför jag skulle köpa dem. Om jag skulle komma hem till någon med en tandkrämsdoserare på badrumsväggen hade jag troligen bara gått därifrån. ”Hej då! Vi ses aldrig!”

Jag är i allmänhet motståndare till förbud och vore jag diktator skulle jag inte heller förbjuda helt onödig plastskit, men ingen som bryr sig det minsta om miljön eller sin egen ekonomi kan köpa dessa varor utan att framstå som en fullständig jubelidiot. Inte ens enarmade behöver tandkrämsdoseraren, så den funkar inte ens som handikapphjälpmedel. Möjligen för förståndshandikappade.

Ekonomisk skadeglädje

Det sägs att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig, men det ligger något i det och det gäller i högsta grad ekonomi.

Och så en p-bot på det...

Jag känner empati med människor som drabbats orättmätigt, men blir också uppiggad av att titta på de som aldrig har några pengar när det helt och hållet beror på att de bränner sin lön på skit. Jag har inte bestämt mig för om känslan gör mig till ett as eller om det är mänskligt, kanske både och.

Andras tillkortakommanden blir ju också ett kvitto på att man själv gjort något bra, åtminstone relativt omvärlden, och vem vill inte få den bekräftelsen? Skadeglädje kan också vara en bra drivkraft. Varje gång jag hör talas om någon som pga slarv, dumhet eller ren slöhet drabbats av rättmätigt elände blir jag varm i bröstet. Lite som Olyckan:

Tänk att engelskan inte har något ord för skadeglädje, vilket fattigt språk! De har tvingats låna tyskans schadenfreude, som ligger ungefär lika bra i munnen på en amerikan som när denne beställer en öl på Mallorca genom att säga ”Oona sörwejsa grande, pörr fawåår!”.

Det är min övertygelse att ekonomisk skadeglädje inte bara är en av mina främsta drivkrafter utan är själva grunden till det mesta vi människor gör.

”Jag är politiker – alltså ljuger jag”

Man kanske inte ska förvänta sig hederlig debatt av en person som kallar hög arbetslöshet för ”stort arbetskraftsutbud” och tycker att det är positivt, men när finansminister Andersson säger att Sveriges kapitalskatter är ”oerhört låga i internationell jämförelse” förvånas jag över att journalisterna inte ställer följdfrågor, för det är helt enkelt inte sant. Så här ser ordinarie skatt på aktieutdelning ut i en europeisk jämförelse.

2-3 länder ligger högre, ytterligare några ligger på svensk nivå medan ungefär hälften ligger klart lägre, ända ner till baltstaterna som har skattefri utdelning. Men som minister kan man tydligen säga vad som helst.

För övrigt stinker hela intervjun av förmögenhetsförakt. ”Nu handlar det om att stimulera ekonomin så att hjulen sätter fart igen innan det är dags att öka skatteintäkterna.” Så mer konstgjord andning innan man ska höja skattetrycket – allt för att hindra folk från att tjäna pengar.

”Kapitalinkomsterna kommer att minska, men det drabbar ingen fattig.” Hur hon kan veta att alla som deklarerar inkomst av kapital har god ekonomi framgår inte. Vidare öppnar hon upp för att återinföra värnskatten, så man kan väl vända på det och säga att alla som vill kunna investera sina egna pengar utan att skattas till döds bör undvika en röst på skattehöjarpartiet socialdemokraterna.

Ska man försöka göra en välvillig tolkning av uttalandet om låg kapitalskatt i internationella jämförelser kan man säga att skatten på kapital är låg i Sverige jämfört med skatten på arbete. Fast det beror inte på höga kapitalskatter i andra länder utan på Sveriges extremt höga inkomstskatt. Svårigheten att bli rik på att arbeta i Sverige vill Magdalena Andersson alltså ”råda bot på” genom att göra det ännu svårare att bli rik på investeringar. Härliga tider?

Rabarberpaj

Jag har inte haft egen rabarber sedan mina föräldrar sålde sin villa 1987, men ingen som odlar rabarber tycks göra av med den för rabarber växer som ogräs och till skillnad från t ex äpplen och krusbär kräver rabarber tillagning. Och det är ju nästan ingen som orkar tillreda mat längre, de orkar ju knappt åka och handla själva.

Därför är tillgången till gratis rabarber närmast oändlig, så min frys är laddad och nu tänkte jag göra nytta av det i form av en snabbtillagad paj. Detta behövs:

pajdeg

vetemjöl, 5 dl

strösocker, ½ msk

bakpulver, 1 tsk

margarin/smör, 125 gram

fyllning

rabarber, 500 gram

strösocker, 1,5 dl

majsstärkelse/potatismjöl, 2 msk

Sätt ugnen på 200 grader. Häll samtliga ingredienser i degen i en bunke. Ta fram ett halvt kilo rabarber, färsk eller fryst, skuren i små bitar. Tjocka stjälkar delas med fördel mitt itu.

Bearbeta degen med degkrokar. Detta är en smulpaj, så degen kommer inte tas ihop utan ska vara smulig.

Smörj en form, häll ner rabarberna och strö över blandningen av socker och majsstärkelse eller potatismjöl (det sistnämnda för att det inte ska bli för blött).

Häll över smuldegen.

In i ugnen tills pajen börjar få färg för då kommer rabarberbitarna ha mjuknat. Det tar runt 20 minuter.

Servera med vaniljsås.

Den här pajen klarar alla att göra. Arbetsinsatsen är minimal och under förutsättning att man kommer ihåg att ta ut den ur ugnen i tid är det svårt att misslyckas.

En dokusåpahoras bekännelse

En fredagskväll för ett par veckor sedan hade Mariette hälsat på en väninna och tog bussen hem på nattkröken, somnade och missade sin hållplats, vilket resulterade i en taxiresa för 1400 kr. I hennes situation hade jag också önskat att busschauffören gjort henne uppmärksam på att bussen nått ändhållplatsen, men jag hade aldrig krävt pengar av transportbolaget och aldrig, aldrig, aldrig gråtit ut hos tidningen.

Eller hade jag det? Nu när det är lika mycket nyhetstorka på bloggen som hos kvällstidningarna tänkte jag avslöja att jag en gång ringt en skvallerredaktion för att tala ut om min kränkning. Häng med!

Han sa alltid så, Aschberg, på den tiden han inte var gammal och patetisk. Och han är faktiskt lite inblandad eftersom han var programledare för dokusåpan Baren i TV3 år 2001. Ett tiotal självupptagna människor drev en bar och röstade ut varandra längs vägen. För att något skulle hända bokade de artister till baren. Någon kom på att ta dit en ståuppkomiker och det blev tyvärr jag.

Jag hade bara varit professionell artist i några månader och tv är ju alltid tv, men det här var ett skitgig, det fattade jag. Enda anledningen att jag inte sa tvärnej var för att förfrågan kom från en förmedling jag ville ha andra, bättre uppdrag från.

Ersättningen var baserad ”på dörren”. Jag tror att jag skulle få fakturera 60-70 procent av entrékassan och eftersom marknadsföringen var obefintlig och detta var mitt i veckan på en ocharmig, avsides pub förstod jag att det skulle bli ett ekonomiskt bottennapp för en troligen rätt plågsam upplevelse.

Och så rätt jag fick! Publiken var liten. Längst fram satt deltagarna själva och de var som dokusåpadeltagare brukar vara – blasé, självupptagna, ointresserade. Då var ändå pajasen och nuvarande Expressenjournalisten Jens Liljestrand (trea från vänster i övre raden) utröstad efter att veckan innan ha kallat en överviktig kollega (längst ner till vänster) för ”ditt feta jävla äckel”.

Två av de deltagare som var kvar såg jag aldrig eftersom de hade valt att tillbringa kvällen på kontoret idkandes könsumgänge varför avsnittet sedan i stort sett handlade om detta och om när den kvinnliga deltagaren ringer sin pojkvän för att förvarna om att ”de antagligen klippt programmet så att det verkar som att jag och en kille hade ...”.

Det som däremot förvånade mig var efterspelet. Inte efterspelet till deras uppträdande alltså, utan mitt. När jag skulle gå var inte kassan färdigräknad, så vi skulle höras om ersättningen dagen därpå, men det var inte klart då heller. Några dagar senare röstades den ansvariga deltagaren ut och sedan visste ingen någonting. Det handlade om en dryg tusenlapp, så kanske en femhundring efter skatt och när jag ringt fem gånger började jag bli rätt sur på att inte ens få betalt för skiten.

Jag hade fyllt mitt ansvar gentemot bokaren och gjort jobbet, så nu fick jag den briljanta idén att jag kanske kunde få betalt i form av publicitet eller åtminstone glädjen av att få kasta skit. Aftonbladet hade en hel dokusåparedaktion, så jag ringde dit och förklarade läget. Att inte veta hur många som uppehåller sig i en bar bryter rimligen mot brandskyddsreglerna och hur konstigt det än låter idag var deltagare även i mindre dokusåpor medialt intressanta på den tiden.

Men nej, de nappade inte så jag slapp bli ”Artisten som inte fick betalt av Baren-stjärnorna”. Efter att ha rundat deltagarna och tagit kontakt med restaurangchefen på Gamla Stans Bryggerier fick jag betalt och ett par år senare gick de i konkurs. Slutet gott, allting gott.

Är gratis alltid gott?

Jag tycker mig vara en människa som uppskattar livets små glädjeämnen, jag gillar det som är gratis och ogillar slöseri. Men det finns gränser även för mig. När jag såg nedanstående bortskänkes-annons började jag titta mig runt i rummet efter dolda kameror.

En keps alltså. Inga måttangivelser och en rätt grynig bild. Gratis förvisso, men hur ser marknaden ut? Även om jag hade haft gångavstånd till Vendelsömalmsskolan hade jag inte övervägt att ta kontakt med annonsören. Vad är värdet på en begagnad keps liksom? Jag skulle gissa att 0 kr är ganska nära sanningen.

Gratis mat gillar jag om möjligt ännu mer än annat gratis. Jag plockar bär och har till och med bloggat om när jag plockat nässlor och maskrosor som väl får betraktas som rent ogräs. Men även här har jag en gräns, och detta hamnar nedanför den.

En påse pulverbearnaise och en skvätt torkad lök. Och så en portion müsli – ”någon jävla kråkmat från utlandet”, som Stefan Sauk uttryckt det.

Vem vaknar upp en morgon och kommer på att hon ska skänka bort sina matvaror (där minst två av tre är sånt jag antagligen inte hade tagit emot om jag så fått det gratis i affären? Att ringa en person på Södermalm (ja, jag var tvungen att kolla) och säga ”Hej, jag heter Micke och skulle gärna ta emot din pulverbea och torkade lök mixad med klumpförebyggande konserveringsmedel” är inte aktuellt. Varken idag eller andra dagar.

Imorgon är en annan dag (hette en riktigt kass låt), närmare bestämt midsommarafton. Vid denna tid på året brukar jag halvera bloggtakten. Så även i år. Nästa inlägg kommer på lördag, sedan siktar jag på måndag osv.