Kriminalvården – en myndighet med stora utmaningar. Bristen på könsneutrala omklädningsrum var inte en av dem. Åtminstone trodde jag det tills vi kunde läsa att den tillförordnade kriminalvårdschefen Sara Lusth är jättestolt över att personalutrymmena på häktet i Sollentuna utrustats med just ett könsneutralt omklädningsrum.
”Jag tycker att det ska finnas en möjlighet för alla att byta om där du känner dig bekväm, oavsett hur du identifierar dig och hur du känner dig i din kropp, säger Sara.”
Lägger man tid, energi och massor av pengar på detta måste det väl vara efterfrågat av personal som identifierar sig som vad man nu identifierar sig som om man behöver ett eget omklädningsrum, tänker du kanske. Nej då!
”Sara vet inte riktigt hur mycket omklädningsrummet nyttjats än.
– Det är så pass nytt så jag kan inte svara på det. Men jag tänker att om det bara är så att en människa använder det så gör det mig glad.”
What?! Vad har det här
godhetssignalerandet kostat? En miljon, kanske mer? Och alltihop för
att chefen eventuellt ska bli glad. Jag gissar att sannolikheten för
att alla kriminalvårdsanställda i Sollentuna vet vad de har för
kön och klarar av att byta ihop med andra av det könet är
överhängande och då var det pengar till ingen som helst nytta.
Jag har betat av några skolor och
arbetsplatser i mitt liv och det här har aldrig varit ett problem.
Toaletter har alltid ett lås och det går alldeles utmärkt att
märka dem med den könsneutrala beteckningen WC, så får den som är
nödig gå dit. Och även om ett rum innehåller en toalettstol går
det att byta om där. Om man inte vill använda det vanliga
omklädningsrummet, som jag tror att den övervägande majoriteten
inte har några som helst problem med, i alla fall så länge
personer som Sara Lusth inte lyckas göra det till ett problem.