En dag i Utopia?

Idag har jag egentligen bara en video och några reflektioner, men jag tycker att detta är så pass intressant att jag hoppas och tror att vi tillsammans kan göra något vettigt av detta i kommentarsfältet. Nu kör vi!

Jag har känt mig väldigt stressad i sommar. Jag visste att byggprojekten på gården och en utvidgning av biodlingen skulle ta mycket tid, men när jag nästan känt dåligt samvete för att jag gått och lagt mig efter arbetsdagar på 16-17 timmar är det något som är galet. Löpningen jag helst vill göra tre gånger i veckan strök jag nästan helt under juli och augusti. Ibland hade jag kompisar här för att hjälpa mig bygga och då är det liksom inte läge att säga att ”fortsätt på taket du, så går jag och springer ett par timmar”.

Jag tänkte plocka 35 liter blåbär i år, men efter 25 liter hann jag inte ut på flera veckor och när jag väl gjorde det var säsongen över. Förra sommaren hann jag inte bada en enda gång och bestämde mig för att ta mig tid till det i år. Det gjorde jag – en gång. Patetiskt.

Inte heller har jag några klockrena lösningar på hur det ska bli bättre, mer än att jag hoppas att byggprojekten ska avta, åtminstone de mest akuta, och att biodlingen ska börja kännas mer kontrollerad ju längre jag hållit på.

”Men sluta surra då!”

Och så kan man inspireras av andras sätt att undvika stress. För några år sedan nämnde jag Rob Greenfield, en sån där miljötok som tillverkar egen biogas av sitt bajs. Han lever definitivt inte mitt drömliv, men hans tolv minuter långa video om en dag i sitt liv gav mig perspektiv:

Jag hade inte känt mig avstressad av att bo i en hydda av plywood och upplever mig lite grann som besökare på en annan planet när han pratar om växter och insekter som sina släktingar. Kort sagt, det är lite för mycket flum för min smak, men att hålla sig nedkopplad utan telefon och internet fram till tio gör mig avundsjuk.

Hade jag gjort motsvarande video hade jag berättat att jag vanligtvis vaknar någonstans vid åttatiden, helst utan väckarklocka. Fem minuter senare har jag slagit igång dator och telefon och har jag otur har jag då fem uppgifter att ta tag i som jag inte hade en aning om strax innan. Kanske hinner jag inte äta frukost förrän vid 11, om jag inte glömmer bort det och går direkt på lunch.

När Greenfield lite senare i videon går till en källa för att hämta vatten och upptäcker att hans ”sinne saktar ner där”, undrar jag hur det är möjligt. Blir han lugnare än innan är han ju typ död! Som sagt, mycket yoga och märkligheter här, men efter att precis ha berättat hur jag har det fattar ni att jag inte precis är beredd att såga hans liv.

Och som så många gånger förr kan jag inte låta bli att tänka på att det finns människor, ganska många, som jobbar heltid. Som kanske har 40-60 timmar per vecka som de inte alls styr över. Jag har själv haft det, men jag fattar verkligen inte hur det är möjligt!

Dyrt projekt påverkar på marginalen

”När matpriserna stiger: Lokalt lyft för hemodlat i Vagnhärad”. Det låter ju bra. Inte att matpriserna stiger, men att fler vill odla.

Ibland önskar jag att jag skulle nöja mig med att läsa rubrikerna. Filmreportaget är trevligt, en kvinna berättar att hon i kolonilottsföreningens regi börjat odla, och det står tidigt klart att hon lyckats betydligt bättre än jag gjort i år. När hon berättar att det varit en utbildning kopplat till detta anar jag att det också finns en kostnad. Jodå, 1,8 miljoner. Dessa kommer från EU och staten, men det är ju ändå Vagnhäradsbornas pengar.

Vidare framgår att av 36 kolonilotter är bara 26 uthyrda, och då har projektet ändå ”gett ytterligare en skjuts åt intresset”. Då undrar vän av ordning hur intresset såg ut innan man plöjde ner nästan två miljoner.

Och vad är det som kostar? ”Fyra odlingscoacher finns tillgängliga”, men de jobbar väl knappast heltid. Jag har jobbat som kursledare på ett studieförbund och jag tjänade inte många kronor per kurstillfälle på det. Detta borde vara jämfört med odlingscoachernas arbete.

Min odlingscoach tar betalt i kattmat.

Nu blir jag så där negativ igen, men jag fattar inte varför en så här enkel grej – en koloniförening, odlingscoacher, några gruppträffar – ska kosta flera miljoner.

Inget kaffe i Finspång

Det glädjer mig att Finspång tar fram ett sparpaket för att råda bot på kommunens underskott, istället för att som Malmö shoppa som att kassan är outtömlig och låta andra täcka förlusten. Men att dra in kaffet till de anställda är bara så tramsigt!

”No coffee for you!”

Jag ska bara tala för mig själv, men jag gissar att många känner igen sig. På vissa arbetsplatser har jag känt chefens förtroende, vi har ställt upp för varandra. Jag har jobbat över någon gång när jag inte haft lust, med vetskapen om att jag får ledigt på kort varsel när jag behövt även om det skapat problem för arbetsgivaren.

På andra jobb har det varit tvärtom. Chefer har gnällt när jag varit två minuter sen, trots att de vetat att jag alltid jobbat igen det, aldrig gått på lunch i tid osv. Tar man två privata kopior och ett gem blir man tråkad och beskylld för företagets minskade vinst. Efter en tid på en sådan arbetsplats slutar man att ställa upp. Man släpper det man har i händerna på sekunden när arbetstiden är slut, även om det ger tio minuters merjobb dagen därpå, för det är ändå inte min tid, det är arbetsgivarens och den skiter man i.

Det går nog inte att räkna ut hur mycket den sortens illojalitet kostar, i minskad trivsel för alla inblandade, men också i rena kronor och ören. Om detta beror på att arbetsgivaren satt ner foten för ett fackligt krav på flextid, en stor löneförhöjning eller ett tjänstebilsavtal kan det kanske ändå vara värt det. Men inte för kaffe.

Jag har varit en stor kaffekonsument, nästan på missbruksnivå. På någon arbetsplats har jag säkert druckit åtta koppar per dag. Det blir ett par tusenlappar om året, men kom igen … Om min produktivitet sjunker med en procent pga att löneförmånen kaffe tas bort (och det hade den gjort även om jag överhuvudtaget inte druckit kaffe) är besparingen kontraproduktiv. Och för vissa är kaffet ännu viktigare:

Världens trögaste bransch?

De flesta av oss har varit med om det – långsam postgång i vården. Jag minns särskilt en gång när min vårdcentral skickade en remiss till ett sjukhus en knapp mil bort och bad mig samtidigt ligga på för att få fortsatt behandling (den är ju så nu, vården, att tjatar man sig inte blå behåller man i bästa fall sin plats i kön). Så jag frågade om jag kunde ringa så fort jag kom hem. Nej nej, svarade doktorn förvånat. Det tar minst en vecka innan de har remissen.

Detta för att de skulle skicka den med brev. Det kunde ta ett par dagar. Sedan ska brevet öppnas och hamna på rätt avdelning. Jag erbjöd mig att själv leverera pappret, jag kunde ju springa dit på trekvart. Men nej, det gick inte. Troligtvis var det sekretessen som ställde till det. Nu var jag inte en offentlig person som fått AIDS, jag hade rörelsebegränsningar i en axel. Vad mig anbelangade hade de kunnat skriva hela ärendet på ett vykort.

Eller mejla, men det gick inte heller. Vad jag vet är vården den enda branschen som fortfarande använder telefax (för er unga läsare kan jag berätta att det är en slags fjärrscanner som försvann från övriga samhället på nittonhundratalet). Ett krypterat mejl är tydligen inte sekretessäkert, till skillnad från en fax som kan ligga utskriven på ett obemannat kontor i flera timmar. Inte blir det bättre av att varenda jävla vårdinrättning tycks ha ett eget datasystem som inte är kompatibelt med någon annans.

Nu, 2023, har dock vården bestämt sig för att fasa ut faxen – grattis! Fast på svenskt manér räknar man med att projektet ska ta minst fem år. När jag fick vård i Danmark var det inga problem för mig att skicka PDF-utskrifter från min journal så att läkaren hade dem på några sekunder, så uppenbarligen går det.

Det är väl som vanligt, svensk vård anser sig vara världsledande och om de använder ett system är det därför per automatik bäst. Så kör man på, år ut och år in med regelbundna pauser för att klappa sig själv på axeln över hur genial man är.

Om de inte har ont i axeln alltså.

Men innan jag andas ut över att ha sluppit undan svensk vård med livet i behåll kan jag konstatera att det verkar vara lika illa i Norge:

”Pasienten eller pårørende kan ikke samtykke til at sensitive opplysninger sendes åpent med vanlig e-post. Lovens krav er uansett gjeldende.”

Bara lös detta! I såväl Sverige som Norge ligger patientjournaler på en webbtjänst man loggar in på med bank-ID. Då får väl banne mig alla sjukhus, vårdcentraler och husläkare inlemmas i samma system. Om de, likt sjuksköterskan i reportaget, tycker att det blir vemodigt att gå miste om telefaxen skiter jag högaktningsfullt i!

Bärplockning som affärsidé?

Jag fick ett förslag om att jag ska göra ett blogginlägg om att sälja bär och svamp. Är det lagligt? Hur funkar det med skatt? Går det att tjäna pengar på det? Det ska vi ta reda på nu.

Jodå, man får och det är relativt skattebefriat. Låt oss lyssna på Skatteverket:

”28 § Inkomster vid försäljning av vilt växande bär, svamp och kottar som den skattskyldige har plockat själv är skattefria till den del de under ett beskattningsår inte överstiger 12 500 kronor. Detta gäller inte om plockningsverksamheten i sig utgör näringsverksamhet eller ersättningen utgör lön eller liknande förmån i inkomstslaget tjänst.”

Jag skulle såklart inte drömma om att uppmana någon till att begå lagbrott, men summan gäller per person. Har du lust att sälja för exempelvis tre gånger så mycket, har flexibel moral och hittar två vänner som kan gå i god för att de plockat lika delar av skörden blir det i praktiken fortfarande skattefritt.

De flesta av oss kommer inte jobba heltid med detta i månader, så då kanske 12500 kr räcker. Men är det lönsamt? Kottar tror jag är svårsålda, men svamp och bär betingar ett värde. En snabbkoll på Blocket gav följande priser:

• Lingon 40-120 kr/kg (=dubbelt så många liter)
• Blåbär 50-120 kr/kg
• Hjortron 160-220 kr/kg
• Kantareller 150-250 kr/kg

De här priserna gäller rensat och färskt. De som också erbjuder orensat har lite lägre priser. Generellt är blåbär lite dyrare än lingon, men som synes är det stora variationer. En del erbjuder att skicka och har flera produkter och storlekar, en del publicerar en tidtabell över parkeringsplatser i länet där de kommer att leverera. Andra verkar mest ha plockat mer än de kommer att göra av med och säljer överskottet högst oorganiserat.

I år plockade jag kantareller, egentligen för första gången med framgång, men det enda jag har stor erfarenhet av är blåbär. Ett bra år plockar jag tre liter i timmen och rensar aningen snabbare. Räknar jag in transporten till skogen blir det, generöst räknat, en liter rensade blåbär per nedlagd timme, alltså ett halvt kilo, vilket baserat på min Blocketspaning ger en timlön på 25-60 kr. Säg 35 kr per timme – ett bra år. Ett dåligt år blir det kanske dubbla arbetstiden, men det är möjligt att marknaden anpassas så att bärpriset stiger då.

Ni märker vartåt det barkar. Jag tänker inte bli blåbärsplockare och uppmanar ingen annan till att bli det heller. Men med det sagt hade jag fått ihop betydligt mer på årets kantarellplock för det var nästan bara att ställa ut påsen i skogen. Hjortron har jag ingen aning om plocktiden på. Sprängticka kräver markägarens tillstånd, men har man det ligger priset på runt en femhundring per kilo.

Sedan tycker jag inte att man ska stirra sig blind på pengar. Jag mår bra av att plocka bär. Det är rogivande och nyttigt att gå ut i skogen. Med en intressant podd i öronen och en kaffepaus på en sten har jag svårt att se denna verksamhet som arbete. Investeringen/risken är dessutom nära noll, går det dåligt går man hem, lika fattig/rik som innan. Ett av mina bästa barndomsminnen var när halva släkten träffades varje år för att plocka nypon.

Ska man ändå försöka göra business på bärplock hade jag övervägt förädling. En liten, söt glasburk med sylt/marmelad av egenplockade blåbär, björnbär eller krusbär presentförpackat med ett litet sidenband tror jag kan ge helt andra kilopriser. Man får inte vara dum, som sagt.

Stockholm ute och cyklar

Stockholms stad med det miljöpartistiska trafikborgarrådet i spetsen upphandlar förmånscyklar för 45000 anställda. En del moderatpolitiker går i taket i hopp om att ingen ska komma ihåg att det här förslaget fanns på bordet redan innan valet, när det var de som styrde Stockholm ihop med MP.

Kostnaden uppskattas till 100 miljoner. Vi får väl se om det i vanlig ordning blir ännu dyrare. Det kan ju tyckas vara behjärtansvärt att få kommunanställda att börja cykla för både miljöns och hälsans skull, men det är väl ingen som hindrat dem? En begagnad cykel finns från några hundralappar och uppåt.

Jag har själv haft ett rätt ansträngt förhållande till motion och känner många som fortfarande har det. En sak har jag lärt mig, att det inte går att tvinga på någon ett intresse. Säkert blir förmånscykeln den avgörande knuffen för någon, men långt många fler kommer att skaffa denna cykel, inte för att de vill börja cykla till jobbet utan för att de gillar idén av att de skulle vilja cykla. Sedan kommer cykeln att stå i garaget och gnaga på det dåliga samvetet.

Det kanske den hade gjort även om cykeln hade köpts till fullt pris för egna pengar, men jag tror att risken varit mindre. Ibland blir det lite mer på allvar om man har gjort en egen investering, i tid, engagemang och/eller pengar.

En bild från verkligheten.

100 miljoner är väldigt mycket pengar som hade kunnat användas till något helt annat, men det handlar inte bara om det. Att uppfostra sina anställda att cykla ligger klart utanför Stockholms stads kärnverksamhet. Uppmuntra dem gärna genom att skriva i något nyhetsbrev att ”nu har vi byggt ännu fler cykelbanor, det är nyttigt att cykla och en begagnad cykel kostar mindre än ett månadskort hos Sakta Lunk (SL) eller en enda tankning”. Men låt det stanna vid det. Er personal är vuxna människor!

Årets sista biutrustning

Läsare som är gamla nog att minnas ”millenniebuggen” kommer kanske ihåg att världens datorer skulle sluta fungera vid millennieskiftet. Föredragshållare byggde hela karriärer på att åka runt och varna för det där, och när någon av oss oinsatta undrade varför detta skulle hända tittade de på oss som att vi var dumma i huvudet och suckade: ”Det blir för många nollor.” Varför pratar jag om detta nu då? Jo, för det är den nionde i nionde klockan nio. Klarar IT-samhället detta finns inga gränser.

Nu över till dagens ämne. Ännu mer utrustningsbyggnation till bigården, men för er som inte är stekelfantaster (jag erkänner, jag ville verkligen använda det ordet) tror jag att det kan ge något ändå. Låt mig få försöka.

Jag invintrar bisamhällena på tolv halvramar, två lådor med sex ramar i varje. Men eftersom lådorna är gjorda för tio ramar sätter jag en dubbel packvägg i varje ände. Det gjorde jag även förra året, men då hade jag bara fyra samhällen. Nu har jag sju och då räckte inte packväggarna jag hade.

Två lösningar. Dels hade jag packväggar för fullstora lådor och eftersom jag (till skillnad från förra året) nu bara använder halvlådor och halvramar kunde jag krympa ner dem. Insidan består av frigolit, så den skär man lätt med en mattkniv. Utsidan är plywood och genom att lossa dem försiktigt kunde jag såga och återanvända allt. Det enda som tillkom i materialväg var några små spikar.

Det räckte dock inte, jag behövde nitton packväggar till. De kostar 97 kr/styck, så här fanns pengar att tjäna. Jag hörde rykten om att en biodlare jag känner hade tillverkat egna, så jag frågade honom i avsikt att åka snålskjuts på hans erfarenheter. Och jodå, han hade lyckats hoppa över plywood, vilket inte minst sparar tid. Bin är galna i att äta upp frigolit, men genom att använda en tätare variant, styrofoam, och måla dem med tre lager våtrumsmembran, som närmast går att beskriva som penslingsbart gummi, hade de hållit.

Jag hittade styrofoamet hos en grossist i isoleringsbranschen. De andra som hämtade hade 24-meters långtradare, men jag ställde mig i kö med min Volvo 145:a och köpte ett paket på sex skivor. Membranet hade Biltema till rimligt pris och virke till listen högst upp fixade min vanliga trävarukran. Sedan var det bara att sätta igång.

Jag försökte använda sågklinga, men den högg sönder materialet, så det fick bli vanlig fogsvans. Snittet blev ändå ganska bra och gick att förbättra med sandpapper.

Trälisten klövs till exakt 70 mm bredd, samma som isoleringen, men lite längre så att den överskjutande delen kan hänga i överkant av lådan.

Tre lager ”färg” (eller vad det nu är). Direkt efter applicering av det andra lagret skruvade jag fast trälisten med gipsskruv, som man får vara försiktig med så att den inte skruvas för långt.

Egen till vänster, köpes till höger.

Kostnad c:a 20 kr/packvägg mot 97 kr för köpta, eller 388 kr per kupa. Nästa gång jag utvidgar biodlingen sparar jag ännu mer för nu har jag material för att göra ytterligare 30-40 stycken.

Och så en erfarenhet rikare. Världen är full av människor som har tänkt och som regel delar de med sig ifall man är trevlig och ödmjuk. Själv hade jag säkert testat en luftigare frigolit och billigare färg, och det hade tagit mig 2-3 år och en himla massa material att komma så här långt på egen hand.

Det här gäller det mesta. Webbsök ”DIY” eller ”göra själv” plus det du vill ha gjort och se om du får napp, och hittar du någon som gjort ungefär det du vill göra – var inte rädd för att skicka ett meddelande och be om råd. Resultatet kan mycket väl bli både bättre och billigare än att köpa färdiga lösningar. Och roligare, när jag får besök i biförrådet kommer jag vara stolt över att visa upp hemtillverkade grejer.

Kul eller spara?

Här är ett intressant ämne som SVT slarvar bort. 24-årige William vill bli ekonomiskt oberoende och försöker spara ihop 15 miljoner. Jag har massor av frågor. Hur går han tillväga? Hur fick han idén? Vad säger kompisarna? Istället för att belysa det ifrågasätter reportern hela upplägget:

”Det är många unga som kanske tänker tvärtom, att liksom nu när man är ung så ska man liksom ut och resa och liksom göra massa roliga saker.”

Det är den ständigt återkommande attityden i sådana här reportage, att man måste välja mellan ett sparsamt och ett roligt liv, som att de står i ett direkt motsatsförhållande. Samma känslor hittar jag i reaktionerna på artikeln i sociala medier. Ta t ex dessa två:

”FIRE-rörelsen. Jag säger det igen. Det är århundradets missräkning. När du är 20-35 år ska du ha kul, resa och upptäcka saker. Inte grotta ner dig i jobb och tacka nej till dina vänners roliga resor och fester för att du måste spara!”

”Tror att detta är genuint osunt beteende. Att spara är toppen. FIRE-konceptet, speciellt i ung ålder, riskerar i hög utsträckning att leda till stort bakslag senare.”

Vad är det som är så himla roligt med att bränna pengar och skapa sig ett otryggt liv där man är beroende av välvilja från samhället och/eller arbetsgivare? Det är en genuin fråga för jag har ingen aning. Jag har alltid, precis som William, försökt skaffa mig ett oberoende liv med mycket frihet.

Nästan ingen ifrågasätter människor som brinner för att köpa dyra bilar som de fyller med ljudanläggningar som kostar multum. Eller de som brinner för fest, eller en häst. För att inte tala om modekläder eller exklusiva utlandsresor. Det är respekterade fritidsintressen som ger ett innehållsrikt liv.

Men så fort någon på allvar reflekterar över sin plats i konsumtionssamhället ska den skuldbeläggas och fördömas. Det är ”osunt beteende” och ”århundradets missräkning”. Säger vem? Och varför? Folk får applådera någon ”Tutt-Lisa” på Tiktok för att hon har köpt en ”sjuuukt snygg tisha” om de vill, men jag tror att världen behöver fler som William.

Koranbrandskostnader

Att koranbränningarna i Stockholm har kostat 4,7 miljoner basuneras ut på nyhetsplats, och i sociala medier fördöms koranbrännarna, folk som inte tar avstånd från dem och politiker som inte vill förbjuda dem. Nu ska jag försöka ha två tankar i huvudet samtidigt och hoppas att fler hänger på.

Man kan ha roligare för 4,7 miljoner än att se en arab elda en bok medan hundra andra araber står och skriker ”horunge” åt honom, eller en dansk som blir stenad eftersom polisen inte tänkt på att motdemonstranterna kunde simma över ån tills de nådde ”kastavstånd”.

Journalistens agenda är glasklar i och med att man får läsa ganska långt ner i artikeln innan man ser att merkostnaden bara är drygt hälften, 2,4 Mkr. Resten är ordinarie polislöner och andra utgifter man har i vilket fall. Och summan gäller för totalt tretton allmänna sammankomster, alltså 184615 kr per bok. Fortfarande mycket pengar, men betydligt mindre än exempelvis ett fotbollsderby som kostar 1-2 miljoner.

Jag tycker att det är ganska ociviliserat att bränna böcker, men demonstrationsrätt och yttrandefrihet är, till skillnad från fotboll, centrala i en demokrati. Ska man sålla i demokratikostnader hade jag hellre minskat eller tagit bort de 167 miljoner riksdagspartierna får i statligt partistöd eller att gratis trycka upp valsedlar för desamma. Dessa borde för övrigt enkelt kunna ersättas med en enda valsedel med samtliga partier på samma sätt som i Danmark.

Vidare har jag aldrig hört en redovisning av kostnaderna för arbetarrörelsens demonstrationer på första maj eller något annat politiskt spektakel. Vad kostar säkerheten kring finansministerns årliga promenad med budgetpropositionen, som självfallet hade kunnat mejlas? Och hur många skattekronor kostar säkerheten kring Nobelprisutdelningen med tillhörande fest?

Så nej. Argumentera gärna för förbud av torgmöten med obekväma åsikter och handlingar, skyll på att Erdogan blir sur och hindrar Sverige att gå med i Nato, att invandrare som är motståndare till yttrandefrihet blir ledsna i ögat eller att invandrare inte borde ha samma rättigheter som infödda svenskar. Men ett par miljoner är ingen jättekostnad i sammanhanget.

Varannan svensk vet inte ett skit

Jag fick ett nyhetstips från Tobbe, om en Expressen-artikel som i sin tur pekar på en undersökning som visar att svenskars kunskaper om börsen och privatekonomi är skrämmande låga.

Det är dels kunskapsluckor ifråga om hur finanssektorn funkar, som att spridning i investeringarna sänker risknivån och att man får sämre köpkraft om räntan på sparkontot understiger inflationen. Men också grundläggande matematik. Lyssna på den här:

”Fem personer vinner på ett lotteri och ska dela lika på vinsten. Om vinsten de ska dela på är 2 miljoner kronor, hur mycket får var och en?

Är det 200 000, 400 000, eller 500 000 kronor?”

Det här är väl lågstadiematte, och om människor i allmänhet har svårt med så grundläggande räkneuppgifter har de såklart inte en susning om hur ränta-på-ränta funkar eller hur det kommer sig att någon tiondels procent i avgift på sikt kan resultera i tiotusentals kronor mindre sparkapital.

Jag vet att jag brukar gnälla på bankerna, deras avgifter och ointresse av att hjälpa vanligt folk, men om så bara en bråkdel av det som framkommer i denna artikel stämmer gör de, strikt företagsekonomiskt, helt rätt i att maximera sina avgifter medan ”Svenne Banan” grubblar på (eller rättare sagt inte grubblar på) hur mycket två procent av 100 är.

Göra själv eller köpa in?

Detta är en ständig fråga för många av oss. Ska man köpa färdigt eller göra själv. Det kan gälla mat, heminredning eller vad som helst. I biodlingen ställs jag ständigt inför frågan om jag ska köpa en färdig grej eller bygga den. Kan jag handla någon annanstans än på biodlingsbutiker vinner ofta det alternativet. T ex köper jag inte färdigblandad sockerlösning ”för rationell och snabb invintring” för flera hundralappar när jag kan köpa strösocker för 14 kr/kg som jag blandar ut i ljummet vatten med en borrmaskin.

Men ibland är det jag behöver lite för ”bispecifikt”. Det senaste exemplet var ventilation för transport av bikupor. Jag flyttade ju nyligen sex av mina kupor och att flytta bin är knepigt den här tiden på året. Med 60000 bin per samhälle alstras värme vid transporten eftersom jag stängt flygöppningen. Jag tror att de kan bli lite stressade av bilturen och det gör det antagligen ännu värre.

Lösningen heter ventilation. Kuporna har ett galler i botten, men under resa ska man ha ett på toppen också och det hade jag bara ett par stycken. På vägen till sensommarbostaden gjorde jag tillfälliga galler med hjälp av silvertejp och på ett par kupor tog jag bottnar som jag vände uppochned. Men så kan jag inte hålla på, jag ville ha riktiga ”vandregitter” (som med en rak översättning till svenska blir vandringsgaller, men så verkar de inte heta). De kostar 198 kr/st, vilket jag tyckte var i blodigaste laget.

Det här aluminiumgallret går att skrapa, så det håller säkert i hundra år, men eftersom det bara ska användas under en transport på en timme eller två ett par gånger om året blir det ändå inte mycket slitage. Jag hittade ett aluminiumnät som skulle räcka till 25 kupor och som kostade 418 kr. Det borde göra jobbet. Som ram använde jag läkt som blev över efter sommarens takbyggen. Och så lite spik, skruv och häftklamrar. Allt detta fanns hemma, men något värde betingar det ju ändå. Låt oss säga att jag får 25 nät för 500 kr, så blir det 20 kr/st, alltså en tiondel av den färdiga varianten. Sagt och gjort.

Det ska erkännas att det tog en stund (kanske anar ni att tempot på klippet var lite uppspeedat), men jag tycker ändå att det var värt priset. Man behöver som sagt var bara ett per kupa och även om jag i framtiden skulle vilja flytta 25 kupor krävs det en lastbil för att flytta alla på en gång, så jag leker med tanken på att sälja några stycken så att intäkten täcker materialkostnaden. Man får inte vara dum, då kan man bli som Hedlund:

Norrköping för kulturtjyven

Så sent som i juni kritiserade jag Norrköpings kommunalråd, så nu tänkte jag ta henne i försvar för att jämna ut det.

Bakgrunden är att Norrköpings kommun valt att lägga ner kulturförvaltningen. Det betyder inte att man lägger ner kulturpolitiken, bara att den behöver göras om. Huruvida den verkligen behöver det vet jag inget om, men med tanke på hur Kultursverige reagerat applåderar jag initiativet alldeles oavsett.

T ex har den kristne singer/zombiewritern Tomas Andersson Wij uppmanat till en ”kulturbojkott” av Norrköping eftersom han menar att politikerna där bara låter ”omedelbart lönsam kultur” finnas kvar. Den bojkotten lär i så fall inte kosta honom något eftersom han knappast någonsin producerat något ”omedelbart lönsamt”. Tomas Andersson Wij är faktiskt en så genuint blek artist att han borde byta namn till Tomas Andersson Vem.

En Norrköpingsbo säger i SR:s reportage att politikerna inte ska lägga sig i kulturen. Det håller jag i princip med om. Men så menar antagligen inte han och definitivt inte Andersson Wij. De menar istället att politikerna ska distribuera skattepengar till kultur som inte bär sina egna kostnader (och ofta inte ens försöker), samtidigt som de inte ska ha åsikter om vad skattebetalarna får för pengarna.

Min grundinställning är att kulturarbetare antingen bör hitta publik som vill betala för den kultur de skapar, eller också finansiera den själva genom att tjäna ihop sitt levebröd på något annat. Det kan finnas undantag där tillfällig skattefinansiering kan vara rimlig, men det är ingen mänsklig rättighet att måla tavlor, skriva dikter eller åka runt och spela musik på heltid. Hitta marknaden, så ska ni se att politikerna (och jag) låter bli att håna er konst, oavsett verkshöjd.

Riktigt studentsparande

Efter att flera gånger uppmärksammat gnälliga, slösaktiga och rentav dumma studenter gör SVT för en gångs skull det motsatta och pratar med tänkande studenter. Eftersom jag hängt på ”dreven” (även om media förmodligen aldrig förstått hur deras alster om gnälliga studenter som gör dumma saker kommer att tas emot) tänkte jag hänga på åt andra hållet nu.

Nittonårige Faridjon är långt ifrån en extremsparare. Han lägger t ex nästan en tusenlapp i månaden på rena nöjen som restaurang- och biobesök. Men han tänker till när han köper mat, han promenerar istället för att åka taxi och buss och han följer en budget som gör att han sparar ”runt 9750 kronor per månad”.

Faridjon får 3000 kr/månad av sina föräldrar och det är det nog inte många som får, särskilt om de hade klarat sig utan. Så den som vill kan naturligtvis underkänna hela reportaget och konceptet sparande av den anledningen. Eller också kan man hacka i sig att alla har olika utgångsläge.

Det är ju samtidigt det som är kul med privatekonomi och sparande, att alla kan vara med. Man varken behöver ha massor av pengar eller höga inkomster. Alla som har pengar (eller möjligheter att skaffa) har något att jobba med.

Oönskat lagarbete

Man skulle kunna tro att kriminella är de polisen tycker allra sämst om, men jag får en känsla av att svensk polis har mycket lättare att stå ut med bovar än medborgargarden, eller överhuvudtaget vanliga människor som vill ha ordning och reda där de bor. Tänk om polisen vore lika engagerade i att jaga tjuvar som att jaga dem som jagar tjuvar när polisen inte har tid/lust/resurser att göra det!

Det senaste exemplet är hämtat från Norberg. Där bor Jennifer och Conny som ledsnade på stölder och inbrott. De och andra upplever att polisen inte gör något (låt det bekant?) och ringer man polisen får man till svar att de ”inte har någon bil just nu eller att det kan ta två timmar innan de kommer”.

Detta hindrar dock inte polisen från att bli irriterade när andra gör polisens jobb och håller koll på stan. Någon har till och med filmat stölder och lagt ut på nätet och då vaknar polisen. Inte för att ta fast tjuvarna utan för att fördöma dem som vill ha sina grejer ifred. Från reportaget:

- Polisen tycker ju inte att ni egentligen ska göra det här. Det är ju deras jobb. Vad tänker du om det?
- Då tycker jag de kan göra deras jobb och vara här.

Så klart! Jag vet inte om polisen låtsas att de inte förstår logiken eller om de på riktigt inte begriper. Jag har aldrig hört någon säga att de tycker att det är kul att åka runt och hålla koll på nätterna. Allra helst när de redan betalar skatt för att polisen ska göra det jobbet. Alla laglydiga hade föredragit om polisen upprätthåller lag och ordning, men gör de inte det har man att välja på att göra det själv eller överlåta samhället till tjuvar och banditer.

Tillgång och efterfrågan gäller inte bara rörmokare och risgrynsgröt, det gäller grundläggande samhällsfunktioner också. Privat sjukvård finns för att offentlig sjukvård inte räcker till och detsamma gäller på polisens område. Med risk för att låta som Leif GW Persson: Gör ert jobb, annars gör någon annan det, och kanske inte på det sätt ni helst hade önskat.

Sommarsummering

Första september idag och därmed är sommaren officiellt slut (även om den rent meteorologiskt slutade ungefär vid midsommar denna gång). Alltså hög tid att summera sin sommar. Har man vänner och/eller ett normalt bekräftelsebehov kan man göra det offline, men jag gör det här.

Många andra redovisar sina börsresultat. Jag är jättenöjd med min utveckling där under hela året, men jag är ganska säker på att de flesta av er är lika ointresserade av att höra om det som jag är att berätta om det, så jag spolar vidare till det riktiga livet.

I maj gick jag igenom de sex byggprojekt jag ville hinna genomföra under sommaren. Faktum är att bara två är helt klara, garaget är helt färdigt och funktionellt, och vedboden har fått nytt tak.

Eller ja, nytt och nytt...

Jag är rätt nöjd ändå. Stabburet/härbret har jag också lagt om taket på och det var det viktigaste för i år. Invändigt kan jag jobba med det i höst och vinter om jag får tid, men det springer inte bort. Att fixa till gårdsplanen tror jag mig fixa i höst och tak på carporten hade jag egentligen inte räknat med att hinna i år. Då återstår bara ladumålning som jag totalbommat. Jag skulle kunna skylla på vädret. Det är svårt att måla utomhus när det var hot om regn i stort sett alla dagar då det inte regnade.

Men det är ärligare att säga att livet kom emellan. Jag fick en chans att åka med bina på ljungdrag och det ångrar jag inte även om skörden inte blir den jag hoppats på (bin gillar inte heller dagliga regnskurar). Och så har bilarna krånglat så mycket att jag får ta det i egna inlägg. När man bor ute på landet med en mil till närmaste butik hamnar en trasig bil snabbt överst på prioriteringslistan.

”Ursäkta, vilken dag går bussen?”

Och så övervärderar jag gärna min förmåga. Inte i jobbsammanhang, men på bygg och renovering. Allt vill gärna ta dubbelt så lång tid som det längsta jag hade kunnat tänka mig. Det är nog bra, hade jag på förhand vetat hur mycket jobb det vore hade jag aldrig börjat. Nu hoppas jag på en fin höst där Gud har slut på tårar. Då ska jag nog få till en del av det andra också. Annars är det ju betryggande att veta att jag knappast blir sysslolös nästa år heller.

September innebär också att sommartiden får vara över på bloggen. Varannandagsbloggande är inte så dåligt i jämförelse, men från och med idag blir det återigen dagliga inlägg. Den som inte har lust att kommentera dagens inlägg får alltså en ny chans i morgon.

Vad är en övervinst?

Vänsterpartiet vill beskatta bankernas”övervinster”. Klart att de vill! De vill beskatta alla så hårt som möjligt – företag, hushåll, kapital ...

De kallar det för en oligopolskatt och då tänker jag att det vore bättre att försöka bryta oligopolet än att beskatta det, men Vänsterpartiet har alltid valt skatt framför att göra något åt befintliga problem. Mitt hjärta blöder inte för bankerna. Jag tycker tvärtom att de förtjänar skit eftersom samhället garanterar en stor del av bankkundernas sparkapital och förväntas rädda bankerna när det går dåligt.

Problemet är att retoriken är densamma för alla företag. Ta friskolorna t ex. Går de dåligt får de klara sig själva, går de bra vill Nooshi Dadgostar ha en del av kakan. Och innan Ingvar Kamprad ens hade kallnat fastslog Ung Vänster att ”arbetarna” (bl a en Ung Vänster-broiler som visst hade sommarjobbat på Ikea) borde ärva eftersom Kamprad ”byggt sin förmögenhet på att utnyttja människor”.

Ingvar Kamprad, artist.

Ska de ta övervinster borde de även dela underförluster. Ibland går det bra för företagare som tar ekonomiska risker, satsar decennier av sitt liv, jobbar alla storhelger och hela sommaren, offrar familjelivet och intecknar sitt hus, men väldigt ofta gör det inte det. Politiker som står först i kön för att skörda när det gått bra borde också ställa upp när det gått dåligt. Annars kan de med fördel dra åt helvete.

Arga snattaren?

Jag är inget fan av självscanning. Det verkar krångligt och jag ser inte nyttan. Och så verkar det obehagligt ofta hamna i i domstol. Sedan jag skrev om en snattande politiker har jag tipsats om att ta upp Anders Öfvergårds (”Arga snickarens”) snatteri.

Jag har lyssnat på rättegången och är fortfarande osäker på vad jag ska tycka, så jag tänkte att jag skriver ändå. Det är ju så många andra som skriver om saker de inte fattar, så varför ska jag vara sämre?

Nu är ju Öfvergård dömd och har det hänt flera gånger är det säkert rimligt, men det är en del jag inte får ihop. Väktaren säger att butikschefen kom fram och sa att den här kunden länge ”gäckat oss”. Nu har jag inte träffat Ica-handlaren, han kanske pratar som Sickan i Jönssonligan.

När det gäller trovärdighet tyckte jag Öfvergårds historia var betydligt mer logisk än väktarens, och det här att kunden borde ha reagerat på den låga summan bygger ju på att han kollade på kvittot och inte bara drog sitt kort. Om han tar till sig mina råd på bloggen borde han ha kollat kvittot, men bevisligen är det många som inte gör det.

Och visst är det konstigt att en man med 45 miljoners förmögenhet och ett anseende att förlora skulle snatta för hundralappar, men i fallet med den norske politikern jag skrev om senast är jag övertygad. Här vet jag inte. Vad säger folkdomstolen – har Arga snickaren ingen plan, eller var det just det han hade?

Att tacka nej till 88 miljoner

Det är häftigt med folk som inte låter sig köpas, inte för några pengar i världen vad det verkar. Oliver Anthony är en countrysnubbe som började skriva låtar som terapi för att komma ur alkoholmissbruk och psykiska problem. Han åkte runt i Virginia med omnejd och spelade. Inget speciellt med det förrän en countrykanal la upp låten ”Rich men north of Richmond” som handlar om vanligt folks kamp mot politiker och rika människor som skor sig på andra.

Pang! Två veckor senare har låten nästan 40 miljoner visningar. Plötsligt spelar han i en annan liga. Till ett gig på en bondgård där det förra gången dök upp tjugo pers kom det nu tolvtusen! Och efter giget säger han att han tänker stanna och prata med folk så länge de vill. Jag tror att det tog en stund.

Nu är inte Oliver Anthony den första artisten att slå igenom stort, men det är rätt mycket som skiljer ut honom. Han kan t ex dra upp bibeln och idka högläsning – och komma undan med det. Konservativa politiker försöker surfa på vågen, för här kommer något så ovanligt som en artist som inte är uttalat vänster. Inte höger heller vad jag sett, men jag kan ana att han inte röstade på Joe Biden.

Det är kanske anledningen till att svensk media knappt skrivit två stavelser om Oliver Anthony, till skillnad från amerikanska, oavsett politisk inriktning. Även skivbolagen står i kö. Ett sägs ha erbjudit honom åtta miljoner dollar – och han tackade nej:

”I don't want 6 tour buses, 15 tractor trailers and a jet. I don't want to play stadium shows, I don't want to be in the spotlight. I wrote the music I wrote because I was suffering with mental health and depression. These songs have connected with millions of people on such a deep level because they're being sung by someone feeling the words in the very moment they were being sung. No editing, no agent, no bullshit. Just some idiot and his guitar.”

Jag vet inte vart det här tar vägen. Oliver Anthony kanske kommer ut som kannibal eller djävulsdyrkare, men alla som tackar nej till nästan hundra miljoner för att fortsätta göra det man gör, bara för att slippa kompromissa, har min odelade uppmärksamhet. 

Dyrare mat till lägre pris??!

Konkurrensverket konstaterar att potatisbönder får sämre betalt trots att priset i butik stiger. Ny granskning, gammalt resultat, och jag är rätt säker på att det inte bara gäller potatis. I reportaget sägs att bonden dragit nitlotten, men konsumenten sitter inte heller med jackpot.

Vems är felet då? Giriga Icahandlare, elaka grossister ...? Nej, vårt! Varje gång vi går in i en matbutik och köper livsmedel till överpris accepterar vi den nuvarande ordningen. Jag är den förste att fördöma Icahandlare, men de gör bara vad de kan för att tjäna så mycket pengar som möjligt och det är deras jobb.

Vad gör vi åt det? Handlar direkt av bönder. Det är lite bökigt att knacka på dörren på en bondgård och fråga om man får handla av dem, men det går. Utanför gårdsbruk är det inte helt ovanligt med skyltar av typen: ”Ägg & potatis säljes!” Vidare finns ”Bondens egen marknad”, diverse REKO-ringar, Facebookgrupper, hemsidor och annonser där man skalar bort mellanhänder.

Storpack!

Jag köper mjölk och ägg av mina grannar till lägre pris än om jag gått till mataffären. Trots att de tar halva priset för mjölken tjänar de antagligen inte sämre på det än på mjölken de levererar till mejeriet. Och jag säljer själv honung direkt till konsument på marknader och till bekantas bekanta. Om fler handlade sin honung på det sättet hade asiatisk skithonung aldrig nått Europa. Så nästa gång du tycker att priserna är höga i matbutiken, fundera över vad du kan göra för att hitta sätt att skippa mellanleden. Inte vad samhället eller släkten kan göra – utan just du! På en eller ett par matvaror, eller på alla.

Sälj en moraluppsättning av två?

Jag återkommer ofta till vikten av att leva som man lär, och till skräckexemplen som verkligen inte gör det. Egentligen blir man väl inte en bättre människa av att peka finger åt andra, men man ska heller inte underskatta nyttan av att ha lite kul.

Dagens exempel är hämtat från Twitter och en sammanfattning i Nyheteridag. Anders Wijkman, expolitiker i M och KD och numera klimatalarmist på heltid, klagar på andras ”överkonsumtion” varpå någon påpekar att Wijkman och hans fru bor på 222 kvm på Östermalm i Stockholm.

Det är tydligen fruns fel. Svårt att övertala henne, lättare att ge sig på alla andra? Folk får säga vad de vill om mig, men jag uppmanar åtminstone ingen annan att dra ned mer på sin konsumtion än jag själv gör.

Verkar ju kul...

För i sak tycker jag att Wijkman har en poäng om överkonsumtion, även om det inte handlar om klimat för mig. Många köper mycket mer än de behöver, kläder används bara några gånger innan de kastas, ton på ton av livsmedel ruttnar i kylen, kök och badrum i gott skick renoveras av ren slentrian osv.

Och med det sagt bor jag större än Anders Wijkman. Det bara blev så.

Koka soppa på en spik

När jag berättar vad något byggprojekt kostat ifrågasätts jag ibland. Det beror antagligen på att jag alltid försöker hålla kostnaderna nere. Det slog mig när jag tittade ner i min låda med krokig spik.

Antagligen är det inte alla som sparar på begagnad spik, men jag är uppväxt i ett hem där det var självklart att ta hand om gammal spik. Min pappa byggde ett helt hus av gammalt spillvirke, och på kvällarna rätade han ut krokig spik för morgondagens snickrande. Lyckas man bara få ner spiken på plats fungerar den precis lika bra som en ny, rät spik. Jag bara vet att jag kommer få användning för mycket av spiken i lådan.

När jag nu lägger ”nya” tak på ett par hus är det lika självklart att jag återanvänder gamla taktegelstenar. Sannolikt var många av dem återanvända redan när de kom upp på husen första gången. Den slutsatsen drar jag av att det är flera olika sorter. Inte så stora skillnader att det syns från marken när den sitter uppe, men måtten diffar med några millimeter eller någon centimeter både här och där.

I biodlingen försöker jag tänka kreativt kring alla kostnader för där finns mycket att spara. Frigolitlådorna jag använder till mina bikupor håller mycket bättre om de är målade. De går att köpa färdigmålade, men dessa kostar ungefär en hundring mer. Grejen är att man kan använda nästan vilken färg som helst.

Bin är lite färgblinda och bryr sig för övrigt inte, så här kan man blanda hur man vill. För detta (och andra) ändamål sparar jag färgslattar. Räcker det till en låda sparar jag hundra kronor (minus arbetsinsatsen) jämfört med att köpa målat.

Det här går att använda på många områden. Mat: Använd blast och matrester, koka buljong på stjälkar eller ben. Papper: Skriv på baksidan, använd gamla kuvert som kladdpapper, torka svamp eller fönster med tidningspapper och starta brasan i öppna spisen med pappret när du är helt klar med det.

Det går såklart att gå för långt. Det är kanske mitt problem, men de allra flesta har ett större problem med att det är för mycket månad kvar i slutet av lönen, och tro mig – det hänger ihop.

Yes, we can!

De flesta av oss har tusen ursäkter till att just vi inte kan göra ditten och datten. Det gör mig extra motiverad att titta på dem som verkligen skulle komma undan med dylika ursäkter, men som inte har dem. Några exempel:

Här är en gubbe som vid 91 års ålder inte bara sprang ultramaraton utan även odlade tio tunnland, själv:

Jag har fyra odlingslådor på totalt tjugo kvadratmeter och tycker mig inte hinna rensa ogräs i dem, för när jag jobbat en hel dag med annat är jag för trött. Det håller helt enkelt inte.

Som biodlare har jag lyckligtvis goda vänner med mer erfarenhet som kan hjälpa till, men jag försöker göra så mycket jag kan själv, både av arbetsmoment i bigården och att tillverka utrustning. Ibland är det lätt hänt att tänka att jag är för klumpig och fumlig för att t ex märka bidrottningar med en lackprick på bakhuvudet, men då brukar jag tänka på den här killen:

Han inte bara märker drottningar med en hand. Han flyttar ramar och lådor, snickrar och målar med en hand och en stump, så då har jag banne mig ingen anledning att stå över ett enda moment i biodlingen. I alla fall inte av den orsaken.

Och när det handlar om fysiska handikapp är det svårt att komma förbi Mikael Andersson:

Se gärna hela dokumentären på runt en timme, där han är mer rörlig och självgående än de flesta av oss. Han driver ett företag, uppfostrar sina barn och utför hushållsarbete utan armar och utan ben! När jag bröt armen körde jag med papptallrikar i tre veckor eftersom jag såg det som omöjligt att diska med bara en hand, Mikael Andersson gör det utan händer genom att hålla diskborsten i munnen.

Slutsats: De flesta av oss har inte mycket att gnälla över, på riktigt. Och vill vi inte odla, snickra, laga mat och allt annat som det går att spara pengar på, så beror det sällan eller aldrig på att vi inte kan eller kan lära oss.

Svarta rubriker rasistiska?

Kanske var det bara en tidsfråga, men det senaste som hänt på temat ”förbjudna ord” är att en brittisk finanslobbygrupp uppmanar omvärlden att inte använda begreppet ”svart marknad” eftersom det är rasistiskt mot färgade (eller vilken term det är som gäller just idag).

Det är helt korrekt att svarta marknader, svarta pengar och svartjobb sällan används positivt, men jag har aldrig kopplat det till människors hudfärg, lika lite som jag gör det beträffande svartsoppa eller svartsjuka. Hjälp mig med argument, Erik Vilde!

Men om man nu lyckas ”utrota” svarta marknader är det väl dags att ge sig på svarta svanar, det som på börsen avser en osannolik händelse som får skiten att träffa fläkten och därmed världens börser att krisa? Det kan vara krig, sjukdomar eller terror som 11 september-attackerna. Några förslag – färgade eller rasifierade svanar? Eller vad sägs om ickebinära?

Kanske borde jag bli kränkt över uttrycket ”vit fläck”. Jag menar, om kunskapsbrister benämns med min hudfärg kan jag dra slutsatsen att jag och mina rasfränder anses okunniga eller dumma för att vi ser ut som vi gör.

White as fuck.

Eller också kan vi fortsätta att använda färg fristående från hudfärg. Svartjobb kan utföras av icke-afrikaner, rött kort kan ges till asiater, gult till indianer (eller vad de nu får kallas i den skitnödigaste av alla tidsepoker) och anemiska irländare kan vara svartsjuka. Om svarta marknader vore den värsta formen av rasism mot svarta hade problemen inte varit särskilt stora.

Jag är inte den som prompt måste säga negerboll och jag kan gott bita mig i tungan för att inte reta upp någon i onödan, men ibland blir det bara för tramsigt. För att ändå göra något vettigt av denna text kastar jag in ett färgat filmtips, Hassel – Svarta banken. Den är helt orasistisk, men passa på att se den innan censuren puttat ner den i ett sva... färgat hål.