Barnbidragens bidrag till ekonomin

I samband med regeringens vårbudget lobbar Socialdemokraterna för höjda barnbidrag, och som av en händelse gör SVT dagen därpå ett reportage om att barnbidragen täcker en lägre andel av barns basbehov än de gjort de senaste 50 åren.

Jag har ingen stark åsikt i frågan. Eftersom svenskarna föder allt färre barn kanske detta kan vara en parameter att skruva på för att bryta utvecklingen, men jag tycker att debatten blir lite ensidig och ytlig. Jag hade velat veta hur basbehoven har förändrats under dessa 50 år. Och hur är det med andra kostnader och bidrag? Var det fri tandvård i Sverige när barnbidraget infördes 1947? Kostnader för läkarbesök? Högkostnadsskydd för mediciner?

Inget av detta i SVT:s rapportering – enligt dem har det bara blivit sämre. En av papporna går så långt som till att kalla barnbidraget för ”en symbolisk summa, men den gör ingen större skillnad”. Tycker han att 1250 kr är symboliskt kan jag berätta att det med råge hade täckt hela min kostnad för mat och kläder, så kanske skulle detsamma kunna gälla för hans treåring.

Det är sant att barnbidragen inte är inflationsskyddade och att en del har det ekonomiskt tufft, men det gäller faktiskt inte bara barnfamiljer. Ingen av föräldrarna i SVT:s reportage framstår som en otacksam kravmaskin, men det blir ändå gnälligt. På slutet säger den enda svenska föräldern i inslaget något tänkvärt:

”Det var ju inte någon som tvingade mig att skaffa barn, så då får jag snällt ta hand om dem.”

Ärligt och befriande! Jättefint att hon vill skaffa barn, jag önskar dem all välgång, men det är som hon påpekar rimligt att ansvaret för barnens försörjning tillfaller föräldrarna. Ska jag komma med ett konkret förslag vore det att omedelbums ta bort flerbarnstillägget och fördela det jämnt över alla barnbidrag. Jag har aldrig förstått vitsen med att fler barn ska ge högre bidrag per barn och ju fler dess högre.