3000 kr extra

När Miljonär innan 30 intervjuade mig fick jag frågan om vad jag skulle göra om jag fick ett extra tillskott på 3000 kr per månad som jag var tvungen att konsumera. Det är en svår fråga som kräver sin tid.

Det sades inte att att jag måste göra av med pengarna varje månad. Jag tror att jag gör det svårare för mig genom att tänka så. Ännu värre vore det att bränna 100 kr om dagen. På vadå? De flesta dagarna handlar jag ingenting alls. Att då springa ut och göra av med en hundring verkar bara bökigt.

3000 kr i månaden är lite lättare. Dyrare matinköp och lite kläder skulle absolut kunna ta åtminstone en av tusenlapparna. En restaurangmiddag kan ta en till. Eller två på ”rätt” ställe. Teknik! Jag är – som tydligt framgått – ingen tekniknörd, men en ny dator ibland piggar upp.

En liten hemdator...

Ännu enklare att tänka 36000 kr/år. För de pengarna skulle jag kunna åka på en rejäl resa av typen all inclusive i Karibien, eller en träningsresa i Sydeuropa med idoler som tränare. WSOP-poker i Las Vegas. Inget jag egentligen skulle lägga tiotusentals kronor på, men om pengarna annars skulle frysa inne kunde jag leva med det.

En nyare bil kunde också vara något, men jag skulle inte vilja ha ett billån eller leasingavtal som rullar på. Nej, inte ens om jag hypotetiskt fick pengar att täcka upp det. Självrespekt kan inte köpas. Inte min i alla fall.

Starbreeze – må ledningen brinna i Helvetet!

Vissa inlägg behöver knappt utvecklas. Rubriken säger kanske det mesta, men jag ska förklara lite hur jag tänker.

”All börshandel är förknippad med risker och det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet, så läs på innan”, som de säger i en populär ekonomipodd. Jag håller med om det, men resonemanget bygger rätt mycket på att man ska kunna lita på vd:n, styrelsen och andra personer i företagets ledning.

Se goddag då!

Som aktieägare eller potentiell aktieägare skulle jag naturligtvis önska att insiders vore helt transparenta, men det förstår jag är en omöjlighet. Det är för mycket begärt att de ska berätta allt som händer, men det de säger kan väl åtminstone vara sant?

Starbreeze-vd:n Bo Andersson Klant (förlåt, Klint ska det vara) sa i senaste kvartalsrapporten, för mindre än en månad sedan, att man hade för avsikt ”att etablera Starbreeze som ett stort, framgångsrikt och långsiktigt uthålligt spelbolag”. Jag vet inte var gränsen går för ”långsiktigt uthållig” men inte lät det där som ett företag som skulle ansöka om företagsrekonstruktion några veckor senare.

Tre vise män med guld och myrra

Ett positivt kassaflöde redan under innevarande kvartal känns inte heller helt rimligt nu när man flaggar för att det är slut på kontot redan i januari. Ärligt talat, med facit i hand känns det inte som att något Klant och hans kollegor sagt det senaste året stämde. Själv verkar han (till skillnad från mig) ha förlorat stort och fick dessutom sparken igår. Vackert så, bara några år för sent.

Bo Andersson Klint gjorde sin senaste konkurs 2009. Får se om nästa blir under 2019 (då är han knappast kvar i bolaget, men äras den som äras bör). En sak är säker, jag finns inte med som aktieägare i ett Andersson Klant-ägt bolag 2029.

Släpp sargen

Svenska folket har 100 miljarder på sina skattekonton, med nollränta. Jag vet inte hur mycket av detta som beror på att folk tror att det är ett bra ställe att spara pengar, och hur mycket det handlar om ränta på tidigare överbetalning eller annat, men det är rätt typiskt. Det fanns en tid då staten betalade bra ränta. Det gör den inte längre. Ändå lever myten.

Ett annat exempel är bolån. Det fanns en tid då det var bra att ha huset belånat för att få ner förmögenhetsskatten. Idag finns ingen förmögenhetsskatt. Ändå hör man, ofta lite äldre, människor säga att det är bra att ha lån på sin fastighet. Varför vet de inte (eftersom det inte längre är så), men det har de hört. Det är... sen gammalt.

Det är bra att ta lärdom av äldre tider, men man kan inte helt anamma gamla kunskaper och förutsätta att de alltid kommer att gälla. Det är lika hjärndött som att köpa aktier i Volvo för att man tyckte att Volvo Duett var en bra bil. Det var det ju, men det har väldigt lite med aktiekursen i dagens Volvo Lastvagnar att göra.

Sen gammalt...

Om oförmågan att byta fot beror på att vi som folk är stelbenta eller bekvämt oinformerade ska jag låta vara osagt. Jag är nämligen också en långsint och oflexibel människa, även om principfast och konservativ skulle låta mycket bättre.

Olika handlingsmönster

Såg att Fru Efficient Badass skrev om skillnaden när hon handlar och när hennes man gör det. Läs gärna hela inlägget, men sammanfattningsvis köpte maken första bästa (eller åtminstone dyraste) på dyraste butiken (alltså Ica) medan hon forskade fram bästa pris innan köpet.

Eftersom jag är ensamstående (tänkte skriva enastående, men kom fram till att det skulle verka för självgott) kan jag inte göra samma jämförelse i mitt hushåll, men jag är helt klart på hennes linje här. Vet inte om det betyder att jag handlar som en kärring, men jag letar systematiskt av marknaden, väger argument för och emot olika produkter, producenter och detaljister innan jag slår till.

Går jag till mina föräldrar kan det möjligen stämma att pappa var mer benägen att slå till snabbt, men det blev oftast billigare. Bägge använde inköpslista, men mamma kunde improvisera medan pappa följde listan slaviskt – det som inte stod blev inte köpt. Okej, det slaviska kunde gå till överdrift:

- Du måste väl fatta att jag menade paket?!
- Det stod ”En kartong jäst”, då köper jag en kartong jäst.

Själv försöker jag fånga det bästa av två världar. Billiga varor kan impulsköpas, men inte bara för att de är billiga. Det måste finnas ett behov också. Hurtbullar brukar säga att den bästa träningen är den träning som blir av. För konsumtion gäller det omvända – de billigaste köpen är de uteblivna.

Dags att äga värde?

Placera noterar att allt fler investerar i värdeaktier, som de definierar med återkommande intäkter, stabilt kassaflöde och starka balansräkningar. Detta tolkas som att marknaden blivit mer defensiv, rädd för att konjunkturen och vinsterna viker och att tillväxtbolag med höga multiplar därmed blivit farligare att äga.

Jag har inget skäl att misstro förklaringen, men tänker samtidigt att vi väl alltid borde fylla aktieportföljen med stabila bolag med stark balansräkning? Är det inte det börshandel går ut på, att köpa billigt och sälja dyrt? Om man inte går in för daytrading, handlar nyhetsbaserat och främst tittar på kurvor görs detta enklast genom att just köpa in sig i företag med lång historik av vinst och en aktiekurs som inte bygger på att denna vinst ska accelerera helt galet.

Därmed inte sagt att jag lever som jag lär, självklart inte! Jag har både ägt aktier med extremt höga P/E-tal och bolag som aldrig redovisat vinst utan hela tiden väntat på det stora genombrottet. Jag tycker inte ens att det är fel, men det ska vara strösslet på ytan, inte basen i portföljen. Om alla vore konsekventa i det skulle vi inte få helt nya handelsmönster när vi närmar oss lågkonjunkturer.

Det är väl bra att folk utvärderar sina innehav när det börjar brännas under fötterna. Ännu bättre vore att göra det regelbundet mest hela tiden. Det där att ”köpa aktier för att lägga i byrålådan” är ju något man bara säger. Det är en sak att äga långsiktigt, men att aktivt försöka glömma bort att man äger känns inte vettigt.

Vad är en liberal?

Jag har försökt låta bli att kommentera det svenska valet och regeringsmissbildandet. Dels för att debatten inte främst handlat om ekonomi, dels för att jag inte är särskilt intresserad. Tror att det skulle kunna ta någon dag från att vi har en ny regering tills att jag får reda på det.

Något som delvis förvånat mig är reaktionerna mot Annie Lööf och inte minst mot Jan Björklund för att de fällde Kristersson som regeringsbildare. Jag tycker att de varit tydliga med detta under hela valrörelsen, att de aldrig kan stödja en regering som kräver SD-stöd. Det är inga konstigheter.

Det konstiga är väl att 14 procent av väljarkåren valde att stödja två partier som säger sig vilja ha en alliansregering, när det för exakt alla (!) var klart på förhand att denna allians inte skulle kunna få egen majoritet utan måste ha stöd av antingen S eller SD. Att sedan Björklund öppnat dörren för att istället ingå i en S-ledd regering har gett ett ”näthat” (alltså det nya ordet för kritik) utan like.

”En begagnad bil sa du? Nej tack.”

Jag tror att problemet är ordet liberal. I Sverige har liberalism betytt någon slags odefinierad höger, aningen till vänster om konservatismen. Ordet liberal utgår från frihet och vem vill inte ha det? Det verkar alla vilja, för representanter för det traditionellt konservativa partiet M kallar sig också mycket hellre liberaler numera. I gruppen liberaler hittar man allt från Björklund som vill skapa Europas förenta stater till libertarianer/anarkokapitalister som helst vill avveckla staten och låta marknaden ta hand om allt. Eller ett spann mellan Hanif Bali och Bernie Sanders.

Ronny Eriksson skrev en låt som hette ”Innerst inne är vi alla folkpartister”. Ibland verkar det så, men tittar man på opinionsundersökningarna ser det snarare ut som att ingen längre är folkpartist. En av verserna stämmer i alla fall väldigt väl in på riksdagen 2018. Slutet är en perfekt beskrivning av våra åtta riksdagspartier:

”Sen så gjorde jag som jämt jag gjort förut,
körde till kiosken för att köpa mig Expressen.
Inget exemplar var kvar. Nej, det var slut
och hon i luckan, hon beklaga och var ledsen.
Men jag sa 'Jag kan väl ta ett Aftonblad'
för det spelar faktiskt inte någon roll
vad man än bestämmer sig att man ska ta,
för hur som helst så är det samma innehåll.”

USB-dumheter

Jag och andra bloggare har gjort sig lustiga över all dynga som säljs på Black Friday och andra ”oumbärliga” bemärkelsedagar som Alla hjärtans dag och Kanelbullens dag.

En trogen läsare hade samma idé och föreslog att jag skulle göra ett inlägg med idiotikonsumtionstema. Vet inte om han vill vara anonym, så jag låter honom vara det och så får han avslöja sig i kommentarsfältet om han vill. Hans eget exempel var denna musmatta/handske med inbyggd värme, som man kopplar in i datorns usb-ingång.

Det där måste sakna marknad, säger du kanske. Mitt svar är att det i så fall inte skulle finnas flera varianter. Och det gör det.

Det finns så mycket dumheter i världen, så jag tänkte begränsa det just till sånt man kopplar in i usb:n. Vi börjar med något som bara är halvidiotiskt, en lampa.

Det dummaste här är inte produkten utan säljtexten:

”Har du svårt för att se tangentbordet ordentligt när du sitter vid datorn i mörker? Då behöver du en lampa med ställbar arm som kopplas in i USB-porten!”

För det första: Datorer har funnits ett tag nu. Den som inte lärt sig var tangenterna sitter och fortfarande kör pekfingervalsen istället för att skriva med korrekt fingersättning – skärp dig! För det andra: Tangentbordet på en laptop sitter en centimeter från skärmen. När datorn är igång lyser skärmen upp tangenterna tillräckligt även om rummet är beckmörkt. Denna lampa är alltså en icke-lösning på ett icke-problem. Och åtminstone på bilden är den ju i vägen för skärmen.

Men som sagt, lär dig var tangenterna sitter istället. Och lär dig skriva snabbt. Varför det? Inte för att det spar tid utan för att ju snabbare du skriver, desto snabbare dansar denna pole dancer.

Raskt vidare till nästa. Här kommer ett usb-akvarium med LED-ljus (förklätt till duschslang).

Storleken är i runda slängar 20x15x10 cm. Borträknat pennfacket i bakkant med plats för minst fem års förbrukning av pennor rymmer väl akvariet två liter eller så, och två guppyer om de är små (vilket guppyer i och för sig tenderar att vara). Webbutiken hävdar att den är utsåld, vilket jag tolkar som att någon medarbetare av barmhärtighet med tvångsmässiga shopaholics gått in på lagret och slagit sönder samtliga tre exemplar.

Låt oss gå vidare till denna 10 cm höga plastgran som knappt ens påminner om en riktig gran. För att säkerställa att ingen i dess närhet ska kunna ignorera fanskapet skiftar den i tre färger.

Men givetvis stoppar inte idiotin där. Det finns fläktar som inte är i närheten så effektiva som att vifta med ett vanligt A4-papper, USB-minnen som ser ut som tamponger, kylskåp med plats för en enda läskburk, luftfuktare, smörgåsgrillar... Kort sagt, finns det en produkt du inte behöver kan du ge dig fan på att den finns i USB-version.

Låt höra, vad är det dummaste du någonsin sett pluggas in i USB-porten? Du får vara anonym.