Kallt klimat och varma handlingar

Jag bor i en stor bostadsrättsförening med flera hundra lägenheter och tiotals lägenheter per uppgång. Jag vet vad grannarna heter i efternamn för det står på brevlådorna, men där slutar kunskaperna. Jag har inga större problem med det. Jag skulle inte vilja bo i ett hus där man lämnar dörrarna olåsta och springer in till varandra och lånar socker.

Men det är intressant att se vad som händer när när tillvaron skakar till. Häromdagen fick vi ett par decimeter snö på ett dygn. Plogbilarna syntes inte till på hela dagen och trottoarerna var snöfyllda över ett dygn. De var faktiskt värre utsatta än om vägarna inte plogats för det finns ingen plats för den plogade snön. Enda sättet är att skopa upp snön i lastbilar och köra bort den.

Dagen därpå blev det drygt tio grader kallt, vilket definitivt slog ut den kollektivtrafik som inte fått nog av snön. Både snön och kylan låter säkert futtig för någon som bor lite högre upp, men Stockholm blir lamslaget.

Och då inträffar något intressant. Folk lånar ut snöskyfflar, hjälper andra att skotta och knuffa bilar. Men fenomenet gäller inte bara i det akuta trafikkaoset. Vi börjar prata med okända, fråga grannarna i trapphuset om de behöver hjälp med att handla eller utföra andra ärenden.

Snart är snön borta, värmen återvänder och vi slutar att hjälpa grannar med annat än att på sin höjd hålla upp porten eller fråga om de ska åka med i hissen. På ett sätt kan jag tycka att det är synd, att det både skulle vara lite mer ekonomiskt och medmänskligt om vi hjälpte varandra med det vi är bra på, lånade ut saker vi ändå har och höll lite allmän koll. Grannsamverkan alltså.

Välja vänner efter plånbok

Marcus Dunberg är rik. Hans PR-byrå med två anställda på Östermalm i Stockholm omsätter sex miljoner. Däremot tror jag inte att han har så många vänner, åtminstone inte efter den här krönikan om hur svårt det är att umgås med folk som inte har hans ekonomi.

Det börjar med en skidresa i vänkretsen där alla har ”olika storlekar på plånböckerna”, men sedan drar han slutsatsen att det är bäst att undvika fattiglappar på hemmaplan med. ”De här människorna har jag inte lust att bjuda på Alba-tryffel och barolo” för ”de kommer dessutom bara att bli stressade och uppleva att de hamnar i skuldläge”.

Dunberg må vara rik, men vilket fattigt känsloliv han måste ha om allt som betyder något i umgänget med sina vänner är yta och konsumtion. För om vänskapen vore djupare än att bräcka varandra varvat med tacksamhetsskuld vore det väl inte så himla svårt att välja ett resmål alla vännerna har råd med? Ni behöver inte äta samma rätter eller dricka samma vin under hela resan om ni har olika budget. Någon gång kanske Dunberg och andra knösar kan sänka sin standard på hotell, restauranger eller flygbiljetter.

Sedan tänker jag att han kanske har rätt? De flesta av mina vänner kommer från ungefär samma bakgrund som jag. Deras föräldrar var ungefär lika rika som mina föräldrar. Men nej, jag känner både mångmiljonärer och ”fattiglappar”, och vi har inga större problem att resa ihop eller bjuda varandra på middag. Ingen av oss har tagit fram miniräknaren efter maten för att ta reda på om vänskapen är en bra eller dålig affär.

Fotnot: Albatryffel är tydligen en särskilt exklusiv tryffelsvamp som plockas i Italien, och Barolo ett italienskt rödtjut som går loss på 279 kr flaskan på Systembolaget. Att Dunberg i citatet ovan kastar in ett obefogat bindestreck på den ena högstatusmarkören och skriver den andra med liten begynnelsebokstav trots egennamn skulle kunna bero på att han är en obildad tölp, men det är en ren spekulation från min sida.

När bilden överträffar verkligheten

En kompis la ut en bild på Twitter som fick mig att tänka på börsintroduktioner. Ni vet, alla nya företag och affärsidéer låter så himla bra tills det kommer verklighet i vägen. Här är bilden:

Jag har aldrig träffat Leif Mannerström, men om hans utveckling följer pajens är han kanske en smal kille med BMI 21 och trist utseende. (Vänta nu, det där låter ju som jag.) För det var en bra sorglig paj! Lite som att den blivit berövad på alla riktiga råvaror och därefter överkörd av en ångvält. Så här säger Livsmedelsverket om bilder på matförpackningar:

”Bilder och illustrationer på förpackningar ska ge ett rättvisande intryck av innehållet.

Bilder har en stark effekt i märkningen.

Bilderna ska vara rättvisande om till exempel

• mängd, den får inte överdrivas
• proportioner av olika ingredienser, de får inte återges felaktigt
• beredningsgrad, man ska se om maten är ätklar eller om den måste tillagas
• ingående ingredienser, bara sådana ingredienser och tillbehör som finns i förpackningen får avbildas. Finns annat med på bilden, till exempel sådant som tillverkaren tänkt att man kan äta till, ska det stå 'serveringsförslag' eller liknande”

Om vi börjar med mängden är ju pajen på bilden minst fyra gånger så hög som i verkligheten. Där har pajskalet väggar medan den i verkligheten snarast ser ut som en pizza (i dubbel bemärkelse...).

Proportioner av olika ingredienser ”får inte återges felaktigt”. Vad hände i så fall med dillen på bilden, kördes den i mixer eller tog man bort den? Här känns det snarare som att man brutit mot att ”bara sådana ingredienser och tillbehör som finns i förpackningen får avbildas”. Förresten, de där räkorna i bildens vänsterkant, varför är de med på bilden? De kanske kom in i fotostudion för att säga hej till Mannerström för inte verkar de ha fastnat i pajen. Om de inte åkte ner i mixern tillsammans med de vackra dillbuketterna.

Nu kan man i och för sig invända att den som köper en färdigrätt från Dafgårds till det facila priset av tre portioner riktig mat har bett om att bli blåst. Färdigfel borde det heta.

Pay it forward

Pengar för egen vinning är ju aldrig fel, men en god gärning kan man också leva på ett tag. En del kommer kanske ihåg filmen Pay it forward, som gick ut på att goda gärningar ger ringar på vattnet och skapar en bättre värld. Se det som ett filmtips, den är faktiskt helt okej.

Det närmaste välgörenhet jag kommit i bloggen är en berättelse om när jag gav bort några böcker, men nyligen skrev jag om ”Aktiestinsen” som donerade 110 miljoner. Jag tror knappast att jag hinner ikapp även om jag som honom skulle bli över hundra år.

Men att jag började prata om Pay it forward är för att det är titeln på en Youtubefilm jag sett. Kanske såg ni texten jag skrev om antikhandlaren som köpte ett hus som ägts av en hoarder som bokstavligt talat fyllt det med gamla grejer. Samma kille gjorde en bra affär till.

Kort resumé för er som inte orkar, kan eller vill se filmen: En uteliggare hade hittat en Disneybild föreställande Bambi och frågade om antikhandlaren ville köpa den. Han fick 20 dollar, men bilden visade sig vara värd betydligt mer. Antikhandlaren sålde den på Ebay för runt 3500 dollar och istället för att bara konstatera att han gjort en bra affär letar han upp uteliggaren och ger honom hälften av nettovinsten, 1600 dollar. För resten av pengarna fick han mat, kläder, en hotellnatt och en biljett hem till familjen.

I slutet av filmen berättar antikhandlaren om en crowdfundingkampanj som drog in ytterligare 18000 dollar. Nu snackar vi totalt 178000 kr, som är pengar som skulle göra stor skillnad i många människors liv. Särskilt om livet inte innefattar ett hem.

Och i en senare film får vi veta att uteliggaren Adam nu är på väg tillbaka mot ett ”normalt” liv. Hoppas det.

Inkassobolagen gör vinst, vilka svin!

Aftonbladet går från klarhet till klarhet, senast med avslöjandet att det finns företag som tjänar pengar.

Jag undviker denna publikation för det mesta, men fick ett tips från @JakobInvest på Twitter och så principfast är jag inte. Ska vi nyansera det så handlar det specifikt om skulder till kommuner och landsting. När deras räkningar för slamtömningar och hemtjänst inte betalas i tid går de som alla andra till inkassoföretag för att driva in skulden och oftare än tidigare går räkningen sedan vidare till Kronofogden.

Men det där blir ju bara en kort notis, så för att smycka ut texten riktar man in sig på det här sensationella att inkassoföretagen, i detta fall Intrum som de har ett avtal med, jobbar för pengar. En person på Sveriges kommuner och landsting, SKL, tycker att ”incitament i affärsmodellen” kan leda fel. För honom och andra som inte begriper hur ett samhälle fungerar tänkte jag nu ta en snabb genomgång.

Alla räkningar betalas. Antingen av den som köpt en vara eller tjänst, eller av den som tillhandahållit den och blivit blåst på betalningen. När den lurade leverantören är en kommun eller ett landsting betyder det att räkningen betalas av oss skattebetalare, eller av dem som utnyttjar tjänsterna i form av en canceroperation eller så.

Det är liksom inte så att förfallna räkningar komposteras och försvinner helt obemärkt om inte ”ondsinta indrivare” ser till att folk gör rätt för sig. Sedan tvivlar jag inte på att det finns gott om sorgliga levnadsöden bland de skyldiga. Artikeln nämner dementa gamlingar och dessa känner man såklart för om man inte har ett hjärta av sten. Men kan vi inte enas om att inkassoföretag behövs och att de har rätt att få betalt när de jobbar?

Recension: Ut ur ekorrhjulet

Alltid lite jobbigt att recensera ett verk där man känner upphovsmannen. Å ena sidan vill man inte kritisera för hårt. Å andra sidan vill man inte heller skriva en oreserverad hyllningstext för även om man är genuint positiv är det då ingen som skulle köpa objektiviteten.

När det gäller Ut ur ekorrhjulet av Oskar ”Farbror Fri” Lindberg och Maribel Leander Lindberg kommer jag undan för den får både ris och ros. Här följer således en extremt objektiv och nyanserad recension.

Låt mig börja med lite ris. Den här boken har layouten från Helvetet. Omslaget för tankarna till barnböcker, boken har ett märkligt format i närheten av storpocket, men bara nästan, och blekgula rubriker som vore svårlästa mot vit bakgrund även i ett vettigt typsnitt.

Allt detta kan viftas bort som personlig smak (möjligen med undantag för formatet, som jag på allvar tror kan bli hämmande för distributionsmöjligheterna), men en del val är bara fel, som centrerade citat över flera rader.

Vänsterställ, för böveln!

Så låt oss gå över till innehållet. Det här är nämligen en trevlig bok som redan från start lockar läsaren att tänka i nya banor, särskilt en läsare som inte redan stött och blött ämnet ekonomisk frihet. Den ger konkreta räkneexempel, både piska och morot och utmanande tankenötter. Exempel på det sistnämnda:

”'Finns det inte några få exempel i historien där fyraprocentsregeln inte fungerar...? Kanske bäst att jobba längre för att klara sig på tre eller kanske två procent?'. Problemet med det här är att ingen nivå på besparingar är hundraprocentigt säker och med denna tankemodell kan man köra på i ekorrhjulet för evigt.”

Och vem kan motstå de små inspirationsrutorna från kända sparprofiler?

Vilken jävla tomte!

”Den svenska bloggaren Micke Larsson (Sparo) löptränar mycket. Genom att laga vegetarisk mat från grunden lyckas han hålla sin matbudget på under 700 kronor i månaden för en varierad och hälsosam vegetarisk kost.”

Kan man bortse från färgval och typsnitt är det alltså en bra bok, men den hade kunnat vara ännu bättre. Jag är inte målgruppen, men om jag vore förläggare hade jag antingen föreslagit ett längre manus eller mer fokus, för även om den är full av bra idéer är den också lite spretig.

Jag hade velat tona ner lite av familjens filosofiska idéer (och ordet ”frilosofi”... skjut mig!) till förmån för mer handfasta tips om hur man sparar och investerar. Samtidigt hade jag gärna läst mer personliga erfarenheter. Vad har de haft för tvivel och motgångar längs vägen, hur upplever barnen att mamma och pappa sitter på Aftonbladets löpsedel...? Lite sånt.

Dagens tips: sola aldrig med glasögon.

Nu skriver de istället om hur vanlig familjen är och hur vanliga andra sparare och inspirationskällor är under ytan. Ja, jag tror att ni är ganska vanliga, men detta lockar inte till läsning. Den som vill kliva utanför ekorrhjulet (oavsett hur lite eller mycket) vill antagligen veta vad de kommer att upptäcka där som skiljer sig från det liv de redan har.

Men som sagt, Ut ur ekorrhjulet är en pedagogisk skrift som kommer att bidra till personlig utveckling för alla läsare som är öppna för det. De flesta kommer inte själva välja att sluta jobba ”i förtid”, men det behöver heller inte vara målet. På en femgradig skala (så var det när jag gick i skolan) får boken en klar fyra. Hoppas att inte omslaget skrämmer många potentiella läsare från att upptäcka innehållet.

Linsgryta

Linsgryta är kanske den mest politiskt laddade maträtten med undantag för gåslever. Det luktar 1968, FNL, ”USA ut ur Indokina” och socialistiska kampanjmöten. Men framförallt billigt, gott och nyttigt. Skulle tro att det kan ge Instagram-likes också för det verkar så himla ambitiöst att dra igång ett storkok av den här typen.

Men det är det inte. Den är nästan omöjligt att misslyckas med, kräver inte särskilt mycket arbete och inga udda, svårhittade ingredienser. I den här varianten har jag:

   röda linser, 800 gram
   krossade tomater, 400 gram
   buljongtärningar, 2 st
   gul lök
   morötter
   rödbetor
   vitkål
   brysselkål
   broccoli
   stjälkselleri
   chili

Att jag inte rabblar upp mängden/vikten på grönsakerna är för att det inte är hugget i sten. Heller inte att det blir just de grönsakerna. Jag hade skrivit ”Det går lika bra med selleri” om jag inte redan hade haft med det, men ni fattar. Spenat, majrova, paprika... Eller byt ut färgerna – gröna linser, rödlök, gulbetor...

Nu kör vi! Börja med att skölja linserna noggrant. Slå på vatten och slå av det igen. Det du häller av första gången ser ut som diskmedel.

Efter tio sköljningar börjar det se okej ut. Då slår man på 2-3 gånger mer vatten än linser. Det går alltid att slå på mer sedan om det blir för tjockt, så hellre för lite än för mycket i det här skedet. Koka upp det och dra sedan ner temperaturen lite.

Under tiden hackar vi de andra ingredienserna. Börja med de som kräver mest koktid för att bli mjuka, I mitt fall rödbetan och morötterna, som hälls ned i de kokande linserna tillsammans med de krossade tomaterna.

Sedan lök och selleri. Själv har jag svårt för kål utan tuggmotstånd, så brysselkål, vitkål och broccoli väntar jag med tills linserna kokat i en halvtimme.

När det gått ungefär 45 minuter från att linserna börjat koka är anrättningen färdig och då har du lämpligen också kryddat med sånt du tycker om. För mig blev det salt, peppar och dragon. Förutom chilin som gör det tillräckligt starkt för mig som är en mes när det kommer till kryddning.

Anledningen till linsgrytans storhet i studentkretsar på 70-talet skulle jag gissa är att den är lätt att göra. Billig även i stor kvantitet och praktisk när folk dräller in vid olika tidpunkter. Den kan stå där på spisen och puttra en stund. Dessutom är den vegansk och inte många av de ingredienser jag använde är folk allergiska emot.

En klick crème fraîche hade funkat.

Så jag skulle lätt kunna bjuda på linsgryta även på 2010-talet. Inte på dejt eller med gäster som väntar sig en trerätters med finlir. Mer en ”nu när vi flyttat/snickrat/städat/jobbat i några timmar skulle det vara gott med något i magen”-happening. Med två sorters vin och lite gott bröd duger det som bjudmat, men vanligtvis fryser jag in i mindre burkar och njuter av att ha frysen laddad med billiga proteiner som jag sedan snaskar i mig själv.