Visst låter det bra med ett
slagkraftigt ord – frilansparadox. Lite vetenskapligt, ungefär som
att begreppet är vedertaget. Det är det inte, jag hittade på det
nu. Men jag tänker så här. Många, mig själv inkluderat, som
börjar frilansa suktar efter friheten att få styra sin tid själv.
Men har man inte fasta kunder slutar det lätt med att man känner
sig tvungen att ta alla jobberbjudanden man får, så då blir
resultatet mindre frihet.
På ett fast jobb kan du för det mesta
i alla fall säga nej till övertid, men som frilans kan du jobba
dygnet runt för att du vill vara kunderna till lags så att de inte
ska tycka att det där var en krånglig fan att jobba med.
Jag hörde en intervju med
skådespelaren Michael Nyqvist innan han dog (ja, det hade väl varit
konstigt annars) där han berättade att han trots guldbaggar och
internationella succéer blev rädd så fort telefonen tystnade och
tänkte att han kanske aldrig skulle få fler roller.
Så fenomenet tycks utbrett. Ändå
verkar ytterst få planera för det. Flera exempel på det har jag tagit upp
här i bloggen. Det senaste var Regina Lund,
innan dess Ola Rapace. Ingen av dem hade nog velat sluta
jobba, men det kan ju vara en tillräcklig tragedi att telefonen
slutar ringa utan att man ska få försörjningsproblem också.
Så hur gör man då? Man sparar. Det är det enkla svaret till både talang och avdankad Wallander-polis. Spara så mycket lön att du till slut inte behöver få någon, utifall att det blir så.