Bollen är rund och huvudet tomt

Tänk vad människor kan krångla till saker. Jag läser om ytterligare en idrottsstjärna som vänt mångmiljonförmögenhet till personlig konkurs med jätteskuld.

”Jag är ingen skattesmitare, men jag har varit väldigt naiv och kronofogden har förföljt mig för obetald skatt under en tid. Allt jag haft har tagits ifrån mig. Om du får fel personer att ge dig råd kan det minska snabbt.”

Men vem är ansvarig för ditt liv – du eller de rådgivare som råkar komma i din väg? Craig Bellamy tycks osäker. Kanske är det en automatisk försvarsmekanism för att inte gå under, men det gör det inte mer korrekt.

Själv skulle jag vilja hävda att råd 1A när det gäller ekonomi är att köpa något du begriper. Uppenbarligen var inte fastigheter och vinrestauranger Bellamys kompetensområde. Det märks inte bara på det han själv säger om ”fel personer att ge råd” utan också på att det gick åt helvete.

Jag har full förståelse för att gamla elitidrottare inte alltid är bra på eller intresserade av ekonomi. Men så köp ett par indexfonder då istället för att försöka bli affärsman! Det är ingen skam och behöver inte gå sämre (så mycket sämre än detta hade ändå varit omöjligt). Eller läs på, ägna tid åt pengarna. Vad du än gör, spring inte iväg och tro att du förstår dig på pengar bara för att du har bra syreupptagning och bollsinne.

”Den tragiska FIRE-rörelsen”

Jag har inte tänkt recensera alla John Skogmans Affärsvärlden-krönikor, men i februari tog jag upp hans uppmaning att sluta spara till barn och nu har han haft fel igen. Denna gång när han dömer ut hela FIRE-rörelsen som självgoda grötätare.

Han har rätt till sin åsikt (även om jag tycker att just John Skogman ska vara försiktig med att kalla andra självgoda). Jag vill ändå rätta honom på några punkter. Men först, frukost:

Med egenplockade bär.

”Ledighet i all ära, men hur lediga är FIRE-människorna? Ängsligheten gör att de i princip tittar till sin portfölj lika ofta som en tonårskille kollar i sin första porrtidning.”

Jag vill inte veta något om John Skogmans förhållande till porr som tonåring, men jag känner inte igen bilden av FIRE-människors portföljkontroll. Jag undrar vem han pratar om.

”Kanske är det bara jag, men är slutmålet med livet att bli en bag in box-pimplande förtidspensionär som lever så snålt som möjligt och gör så lite som möjligt? Jag förstår absolut charmen i att vara ledig och fri från andras måsten. Men är inte ledigheten bara härlig när det finns något att vara ledig från?”

Att inte ha en fast anställning eller ett liv fullt av måsten är inte detsamma som att vara en bag-in-box-pimplande förtidspensionär. Jag känner ingen med FIRE-ambitioner som vill vara ledig på heltid, även om jag inte ser felet med det. Inte heller tror jag alkoholmissbruket är mer utbrett bland ekonomiskt oberoende. Eller missade jag poängen nu, var det specifikt kartongvin som inte var fint nog åt von Skogman?

”Vad är det då de har lyckats med? Vad är det hemliga receptet som de nu kan dela med sig av? Jo, de har rätt och slätt levt snålt som satan under en lång tid. Svårare än så är det inte.”

Helt riktigt! Låga utgifter ger ett mindre behov av inkomster och detta ger mer frihet. Jag skulle inte kalla det ett hemligt recept, men håll med om att det verkar vara rätt många som är oförstående inför detta samband och särskilt vilken kraft det ger.

”FIRE-gänget kallar det dock inte snålhet. Nej, de lever efter livsvärderingen enkelhet. De är en lite bättre sorts människa, enkel och ödmjuk.”

Jag kallar mig gärna snål, men jag har aldrig någonsin påstått att det gör mig till en bättre människa. Inte ödmjuk heller, även om jag såklart är det i jämförelse med Skogman, Finanstwitters egen Napoleon.

En eftersträvansvärd Skogman – en riktig klippare.

”Det märkliga är också att denna livsstil bara fortsätter. Under parollen att de kan pensionera sig tidigare om de kan få pengarna att räcka längre, fortsätter snålandet på precis samma sätt. Med den missionen framför ögonen rättfärdigar de sin tradiga livsstil för andra.”

Till slut kom John Skogman väldigt nära en insikt, men så slog fördomarna den ur händerna på honom. Nyss störde han sig på att det går att se snålande som eftersträvansvärt under namnet enkelhet. Många som lever sparsamt upptäcker fördelarna med låg konsumtion. Hur enkelt det är, om man så vill. Om man säger sig vilja ha det så, men ändrar sig när förmögenheten stiger är det hycklerivarning, men om man istället fortsätter att leva ekonomiskt är man väl äkta vara? Varför förtjänar man ändå Skogmans förakt?

Eller gör man det? Kanske kom deadline bara obehagligt nära och skribenten bestämde sig för att skriva om ett ämne där han inte tänkt klart, eller inte är tillräckligt intresserad av för att gräva mer? Han insåg säkert att det skulle bli en snackis med hjälp av några provokativa formuleringar. Kanske var inte ambitionerna högre den här gången. Trist, tycker jag, för ämnet förtjänar mer, och det gör faktiskt John Skogman också.

En intervju

Jag har blivit intervjuad, denna gång för Spiltans nygamla sajt Sparklubben. Jag blir alltid lika konfunderad när jag får en intervjuförfrågan. Markus Torgeby skrev i sin utmärkta bok Löparens hjärta (som jag rekommenderar alla att läsa, oavsett om ni är löpare eller inte) att han inte kunde begripa varför folk ville intervjua honom. Allt han gjorde var ju att sova, springa och käka havregrynsgröt, ”Jag gör ju inget!”. Min gissning är att det kan ha haft att göra med att han bodde året runt i en lappkåta han byggt själv.

Jag bor i hus, äger en Volvo och två katter (eller om det är de som äger mig, det är lite oklart). Jag är en aningens bättre sparare än löpare, men jag ser inte riktigt vad jag ska tillföra på det området heller. Jag har inget emot att folk kallar mig supersparare eller extremsparare, men jag reagerar ändå. Jag känner mig inte ett dugg extrem, men jag fattar att jag av många upplevs som konstig i mina val.

Så varför låter jag mig intervjuas? Det handlar inte bara om ett behov av att bli bekräftad, för det börjar faktiskt försvinna. Här kommer en lång förklaring som först inte tycks ha ett skit med saken att göra, men håll ut.

Jag började med ståuppkomik 1999 och innan mitt första uppträdande fick jag tipset att ta kontakt med en ung komiker på uppgång som hette Thomas Järvheden. Så på en klubb han drev tillsammans med Magnus Betnér och Måns Möller under det gemensamma artistnamnet ”Bröderna Graaf” fick jag ställa mig på ett kontor och dra mina skämt inför en grymtande Järvheden som enda publik. Sedan gick han igenom mitt material och skrev tips av typen ”Snabbare punch!” i mitt manus.

”Avslappat och naturligt? Inga problem!”

Jag är osäker på om jag någonsin använde ett enda skämt från det kontoret, men efter lite mejlande fram och tillbaka hade han hjälpt igång mig till en karriär som varade i över tio år. Vid två tillfällen fick jag själv samma fråga från nya komiker, om jag kunde titta på deras material och ge dem lite tips. Det gjorde jag, för det tyckte jag mig vara skyldig efter att själv ha fått samma hjälp.

Jag har lärt mig mycket om sparande av Spiltans Per H Börjesson, men även av andra, så om någon kan inspireras av min resa är det inte mer än rätt att jag pratar om den. Och som jag sa till reportern Helena Svensson, att så mycket pengar som jag tjänat på Spiltans investmentbolagsfonder är det klart jag ställer upp när de frågar.

Fler speltorsk på börsen

Spelberoende fascinerar mig. Jag har spelat på det mesta, till och med på tips och trav trots att mitt intresse för dessa verksamheter är noll. Men jag har aldrig känt att jag varit i närheten av att drabbas av speldjävulen. Tjänar jag inte pengar är det inget kul och då slutar jag. Ett tag spelade jag ganska mycket nätpoker, men i takt med att speltorskarna blev färre blev vinsten lägre och då fasade jag ut.

Och jag var ännu sämre som dealer.

Andra drabbas och eftersom jag inte fattar hur de tänker har jag svårt att sätta mig in i hur det funkar, men jag fattar att det är ett helvete så inga pekpinnar från min sida. Enligt Spelberoendes förening är allt fler av speltorskarna på senare tid misslyckade daytraders.

Jag är helt med på att det inte är lätt att tjäna pengar på korta börsaffärer, men att det är lockande att försöka. Men samma sak där, går det dåligt slutar man med fördel så fort som möjligt, och definitivt långt innan man börjat spela kvitt eller dubbelt om hyrespengarna.

Är det så enkelt som att man kollar på andras vinstkurvor och tänker att kan de så kan jag? Fast ser jag Armand Duplantis hoppa sex meter i stav tänker ju inte jag att ”hur svårt kan det där vara?”, lika lite som att jag tror mig kunna knäcka extra som plattsättare eller hjärnkirurg. Hjälp mig förstå, den som kan.

Läge för valutaspek?

Jag har aldrig spekulerat i valutakurser, men jag blev lite inspirerad efter att ha haft lite tur med växlingen från SEK till NOK. Lyssna på detta.

Jag har en global indexfond, KLP AksjeGlobal Indeks P. Den är upp tio procent sedan årsskiftet och det klagar jag inte på. Globala indexfonder kan låta som en säck aktier från hela världen, men de är alltid väldigt USA-tunga. Den här har 67 procent i USA. Därför har den såklart fått extra skjuts av att dollarn är mer värd än på mycket länge.

Och grejen är att denna fond finns i två varianter, den jag har och en valutasäkrad som alltså ser till att man varken tjänar eller förlorar på valutarörelserna. Fram till nu har jag tjänat mycket på att inte valutasäkra (övre kurvan här, att jämföra med den nedre, valutasäkrade).

Inga träd växer till himlen, sägs det, och jag tror inte att den amerikanska dollarn är något undantag. Med ett pågående krig i Ukraina och en dement president finns det orosmoln, och historiskt ligger dollarn ungefär en krona högre än ”normalt”. Kliver jag över till den valutasäkrade fonden och stannar där tills USD/NOK-kursen når normalen skulle jag tjäna nästan tio procent på det, utöver vad den icke-valutasäkrade skulle ge.

I den andra vågskålen ligger en höjd fondavgift, från 0,28 till 0,30 procent, och mitt anseende som investerare. Alltså inga större värden. Så vad kan gå fel? Borde jag ta steget eller borde jag fortsätta att hålla mig borta från valutaspekulationer?

Staten vill ha allt!

Vägen till ekonomisk diktatur är kantad av dåliga ursäkter. Det senaste exemplet på det är Finansdepartementetsutredningen om att SCB ska få samla in data över medborgares skulder och tillgångar.

Det är ett gammalt S-förslag som ligger till grund, men flera partier hängde på och jag skulle känna mig bättre till mods om moderatministrarna i finansdepartementet kastat förslaget i soptunnan och det har de åtminstone inte gjort än. Mina egna invändningar sammanfattas till stor del av Nordnets Frida Bratt i DI.

Snart i din bostad.

Jag tror inte ett dugg på att politikerna vill ha statistik för att hjälpa människor, de vill som vanligt styra människor. Sverige har ingen förmögenhetsskatt (än!) och då har politikerna faktiskt inte med att göra hur mycket pengar någon har, såvida man inte ansökt om bidrag för att man har svårt att få det att gå ihop såklart.

Förresten tycker jag att Ingela Nylund Watz (s) försäger sig i interpellationsdebatten med finansmarknadsminister Niklas Wykman (m), att skulderna har man bra koll på, men det är värre med tillgångarna:

”Vi har god kännedom om hushållens skuldsättning och det är väldigt bra, men vi vet alldeles, alldeles för lite om hushållens tillgångar, och det är mindre bra eftersom det innebär att vi i politiken och de myndigheter som är ansvariga för att värna den finansiella stabiliteten i Sverige inte har en heltäckande bild över läget.”

Bröderna Wykman.

Så vad ska hon med den kunskapen till? Tror ni på A: hjälpa människor som har det svårt? Eller B: beskatta dem och alla andra ännu hårdare? Är du anhängare av teori A får du gärna förklara på vilket sätt staten skulle få nytta av att veta att du äger några aktier eller bitcoins.

Om Nylund Watz vill ha större kunskaper om svenska folket tycker jag att hon skulle börja med att ta reda på hur många som bor i Sverige, men det vill socialdemokraterna med näbbar och klor slippa få reda på. Varje folkräkning eller utredning om hur många människor som uppehåller sig i landet illegalt eller med multipla identiteter motarbetas till max. Det var viktigare att räkna och registrera alla katter!

Alla katter ska kattskrivas!

Om jag bott i Sverige hade jag nu mejlat min lokala politiker och förklarat att om ditt parti inte genast slutar att kontrollera mig ännu hårdare än vad ni redan gör kommer jag att bekämpa er så hårt jag kan med alla medel. Det kommer garanterat ingenting gott ur detta förslag, såvida du inte är en klåfingrig politiker med dålig känsla för mitt och ditt.

Sämst tillväxt av ingen orsak alls?

Enligt EU-kommissionen förväntas Sverige i år få sämst tillväxt av samtliga 27 EU-länder. Faktiskt det enda landet med negativ tillväxt och det med hela -0,8 procent, mot +0,8 som snitt i hela EU. Trea är Rumänien med +2,5 procent, så möter du en tiggare utanför ICA kan det vara värt att fundera över om du inte borde sträcka fram en egen mugg mot honom/henne.

SVT har letat upp en professor i nationalekonomi som menar att Sveriges bottenplacering ”huvudsakligen är en tillfällighet”, är ”till stor del bara tillfällig tajming” och ”isolerat säger siffran inte jättemycket”.

När jag misslyckas med något brukar jag fråga mig varför. Man får ändå betala för sina misstag, så då kan man åtminstone försöka lära sig något av dem. Gör jag en dålig investering beroende på fakta jag inte visste är det ett mindre problem, särskilt om jag inte brukar gå i den fällan. Går träningen dåligt och jag får feber dagen därpå kan jag vifta bort ett dåligt resultat med att jag antagligen hade ett virus i kroppen. I andra fall krävs självrannsakan.

Nu vet jag inte om professor Alexius är del av en större ”allt beror på slumpen”-rörelse, men jag hade uppskattat ett mer kritiskt öga som försöker se varför Sverige sticker ut på ett så extremt sätt, om det verkligen helt saknar orsaker.

Bloggaren Aktiepappa frågade mig påTwitter om jag tänkt investera i Thule och jag svarade att jag undviker aktier och fonder som handlas i skräpvalutor. Det var inte helt seriöst menat, men inte heller helt grundlöst. För en månad sedan konstaterade jag att en stark ledning ger en stark valuta till skillnad från Sveriges. Vad orsakar då en svag tillväxt? Slumpen tydligen, inget annat.

Föräldrastöd måste inte klema bort

Igår publicerade Affärsvärlden en krönika av Börspoddens John Skogman titulerad ”Sluta spara till era barn”. Läs gärna hela, den är både underhållande och tänkvärd. I stora drag handlar den om att barn förr eller senare måste lära sig att tjäna pengar och ta hand om sin ekonomi, och genom att föräldrarna sparar till deras första lägenhet, körkort etc, skjuter man upp det egna ansvaret.

Det är inte helt galet tänkt. Det finns absolut en risk i att lära sina barn att pengar är något som kommer lättvindigt. Bättre att de i tidig ålder får lära sig att pengar måste förtjänas än att de curlas tills de är 25. Men det ena måste inte utesluta det andra. Det finns fler sätt än att ösa pengar över barnen alternativt kasta ut dem på artonårsdagen (jag har för övrigt sett bägge exemplen i min bekantskapskrets).

Barn behöver gränser, det gäller även pengar. Undersökning på undersökning visar att det är bättre att ge sina barn en månadspeng att hushålla med än att ge dem pengar vid behov eller när de tjatar. Och sämst är såklart kombinationen, att ge dem ett ”fast” belopp och sedan ändå fylla på när pengarna är slut. Är de slut så är de slut till nästa förutbestämda utbetalningsdatum, det är ju inte så att de svälter utan att käka hamburgare med kompisarna eller fryser ihjäl utan vinterjackan de skulle köpt för studiebidraget.

Inte heller måste man visa ”att det ligger nära en halv miljon kronor på kontot och väntar” eller tillåta att det sparade kapitalet går till ”två veckor på Kos, följt av Roskildefestivalen och herpes”. Så länge pengarna är dina kan du öronmärka dem till kontantinsats, körkort eller bil, och anser du inte att ungen är mogen ansvaret vid 18 kan du pytsa ut dem under decennier.

Är du förälder - var förälder!

Dessutom har du väl något eget ansvar för att ungen blir en ansvarstagande vuxen? Det är ditt livs viktigaste uppgift och du har arton år på dig! Jag är själv precis en sån unge som Skogman pratar om, som fick hjälp till körkortet och en klumpsumma på kontot innan jag blev vuxen.

Men jag fick också lära mig pengars värde genom att jobba för pengar hemma, och gjorde jag slut på vecko-/månadspengen fick jag ingen krockkudde i form av ett extra bidrag. Jag hade sommarjobb, som jag dessutom fick skaffa mig själv. Jag har gjort dåliga investeringar, eller rättare sagt köpt skit, men när jag var arton var jag ändå vuxen ansvaret att ta hand om mina pengar och det blev varken Kos, Roskilde eller herpes för dem. Om John Skogmans barn inte klarar det vill jag – med risk för att låta som Joakim Lamotte – fråga: Var är föräldraansvaret?

Hederlige Harrys investeringsakut

Vad är det första du tänker på när jag säger bilhandlare? Är det trovärdig, pålitlig, håller alltid vad de lovar? Troligen inte. Av världens handelsmän är det väl bara hästhandlare och möjligen knarklangare som har ett sämre rykte.

Det hindrar emellertid inte över 40 smålänningar från att investera hundratusentals kronor var hos en bilhandlare i Värnamo. Det hela gick ut på att man skickade in minst 300000 kr som sedan skulle användas för import av bilar. Inom bara några månader skulle man få en avkastning på 50000 kr.

”Joråsörru, det här är riskfritt!”

Ett par gick bokstavligen all-in. De tog ett lån på 900000 kr, men nöjde sig inte med det utan sålde sin lägenhet med planen att kunna köpa ett hus för vinsten. Oavsett om ni klickade på länken ovan har ni vid det här laget säkert räknat ut att det inte blev någon vinst, eller ens några pengar tillbaka.

Varför det? För om affären var så säker som bilhandlarna lovade, varför i all världens skulle de dela med sig till vilt främmande människor som skulle få runt 50 procent i årsavkastning? En vanlig bank hade gladeligen lånat ut pengarna till betydligt lägre ränta.

Mannen som satsade både lån och lägenhet i projektet förklarar sin aningslöshet med att det ju inte var ”en 'prins' från Kongo” som hört av sig. Företaget hade en hemsida och hade möjligen gått med vinst föregående år. Ja, men då så? Bilhandlare, riskfri investering, megahög avkastning – vad kan gå fel?

Allt såklart! Det finns en anledning till fyraprocentsregeln, att man inte ska räkna med mer än fyra procents långsiktig årsavkastning på sina börsinvesteringar. Så fort någon erbjuder dig mångdubbelt mer med tillägget att investeringen är riskfri så vet du att personen snackar skit och sannolikheten är stor att den kommer träffa fläkten.

Antingen är det inte riskfritt (kanske inte ens lagligt) eller också kan du glömma 30, 40, 50 procents årsavkastning. Den principen kan du lita på vare sig förslaget kommer från en Facebookgrupp, en bilhandlare i Småland eller för den delen en kongolesisk prins. 

Norge vs Sverige

Del 3 i min utlandsflyttsserie. Del 1 hittar du här och del 2 här.

Jag flyttade till Norge i september 2021, men fick inte personnummer förrän 2022 och först då kunde jag skaffa ID-kort, starta företag och bli så norsk jag kan utan medborgarskap. Det här inlägget kommer att handla om fortsättningen.

Vad skiljer Sverige från Norge, förutom uppenbara skillnader som att Sveriges 63 dödsskjutningar under förra året motsvaras av Norges fyra? Norge är ett mycket rikare land. BNP per capita är dubbelt så hög och trots att skattetrycket är nästan lika högt här skulle jag säga att det gnälls mindre över höga skatter, troligen för att folk känner att de får mer för dem.

Norge är inte felfritt och norska politiker har t ex fått gott om skit för våra höga elpriser. Inte minst eftersom vi inte är med i EU och då är det synd att man ändå tecknat avtal som gett Norge en stor del av EU:s nackdelar. Samtidigt har vi fått elsubventioner i ett år nu, och betydligt högre än de den svenska regeringen lovat, men ännu inte infört. Så när norrmännen demonstrerar mot statsminister Støre och kräver lägre elpriser med småfyndiga ”Støre, nå må du høre, maks 50 øre” är de nog ändå medvetna om att det hade kunnat vara värre.

Förmögenhetsskatt är inte heller något som FIRE-folk brukar flytta till, men Norge är ett av de sju länder i världen som har det. Allt man äger till ett värde över 1,7 miljoner beskattas. Dock räknas varken hus eller aktier till sitt fulla värde.

Aktier ja. Jag kontaktade norska Nordnet så fort jag flyttat hit för att kolla om jag kunde skaffa en norsk Nordnetdepå. Innan jag hade norskt personnummer var det en krånglig process att starta, men jag var ju redan Nordnetkund i Sverige. Jag tänkte att det skulle underlätta, men det var snarare tvärtom.

När jag väl hade personnummer kunde jag dock få en depå, men jag kunde inte logga in med bank-ID eftersom jag hade en svensk Nordnet-depå och tydligen kan man inte ha bägge med bank-ID-inloggning. Eftersom norskt och svenskt bank-ID inte har ett dugg med varandra att göra förstod jag inte varför, men så var det. Och är fortfarande, jag har sedan 13 december tjatat på svenska Nordnet  att de ska stänga min depå, men än har de inte hittat knappen.

Beskattning av värdepapper är också helt olika. Här finns varken kapitalförsäkringar eller investeringssparkonton. Det mest fördelaktiga sättet att investera på börsen heter istället aksjesparekonto, ASK.

Där beskattas vinster med 35,2 procent, vilket kan tyckas rent svinaktigt, men på plussidan drabbas man inte av skatt förrän man tar ut pengar ur systemet, eller rättare sagt mer pengar än man satt in. Sätter du in en miljon i en ASK som stiger till två miljoner kan du ta ut en miljon och låta den andra miljonen jobba vidare, helt skattefritt tills du tar ut mer pengar. Hur det står sig mot det svenska systemet med omsättningsskatt i ISK och KF från dag 1 beror på hur och när man tar ut pengar till konsumtion, men det norska upplägget känns renhårigare.

Det gör däremot inte diverse småavgifter som plattformavgift på Nordnetdepån och en avgift på 2-3 kr hos de flesta banker när man gör ett bankomatuttag eller betalar en räkning. Det kan tyckas futtigt att störa sig på, men jag kan inte låta bli att reta mig på att banker ska ha betalt snudd på hela tiden och för allting.

Och myndigheterna vill inte vara bättre. När man köper en bil får man betala en omregistreringsavgift på upp till 6868 kr, det gäller alltså även begagnade bilar. Veteranbilar är undantagna och bilar som är minst tolv år gamla kostar max 1777 kr. Ingen jättekostnad för de flesta av oss för man byter ju inte bil så ofta, men nog så irriterande för jag hittar ingen logisk förklaring till att ägarbytet ska kosta staten mer än några tior.

Bilbesiktning sker vartannat år och kostar en dryg tusenlapp, så den kostnaden är ungefär som i Sverige. Skatt och försäkring på bilen är däremot dyrare i Norge. Den bil jag fick med huset var från 2001. Alldeles för ny för mig, men också alldeles för dyr att äga.

För huset betalar jag en kommunal avgift på ungefär en tusenlapp i månaden. För de pengarna får jag sophämtning och slamtömning, men inte så mycket mer.

Inkomstskatten är däremot lägre i Norge. En genomsnittlig inkomsttagare betalar 43 procent i Sverige, 36 procent i Norge. Tjänar du mindre pengar lönar sig Norge ännu mer eftersom man ger rätt stora möjligheter att tjäna pengar skattefritt. Dels har man ett fribelopp som just nu ligger på 65000 kr. Allt under det i årsinkomst går rätt ner i fickan. Vidare kan du jobba extra upp till 6000 kr hos upp till tio privatpersoner, skattefritt. Men då ska det verkligen vara ett extrajobb, är du snickare kan du inte ”jobba extra” med att bygga badrum hos grannarna. Är du däremot hjärnkirurg kan du snickra eller måla staket som skattefri sidoinkomst. Sätter man detta i system kan man alltså tjäna 10x6000 kr och tillsamman med fribeloppet på 65000 kr komma upp i 125000 kr skattefritt.

Den norska snittlönen för en anställning är drygt 50000 kr i månaden. Det gör alltså 600000 kr/år och många tjänar betydligt mer än så. Du behöver inte vara politiker (som i demokratins namn sätter sin egen lön) för att kunna kvittera ut en årslön över miljonen, så då kanske man kan leva med en och annan avgift längs vägen.

Och alla andra kostnader. Enligt sajten Expatistan.com är det 20 procent dyrare att bo i Oslo än i Stockholm, maten är 33 procent dyrare och kläder 8 procent.

Det må så vara, men matpriset dras bl a upp av att ett norskt restaurangbesök är mycket dyrare än ett svenskt. För mig kostar bägge noll eftersom jag har egen spis. Skämt åsido, jag hör ofta svenskar (i Sverige) beklaga sig över dyra priser i Norge. Deras erfarenheter baseras nästan alltid på att de åkt till Oslo (Norges dyraste plats), gått på krogen, käkat pizza och druckit öl. Och ja, det är dyrt.

Köper man råvaror i matbutiker, använder sig av kundrabatter och emellanåt åker på ”Harrytur” till Sverige behöver det inte vara dyrare här än där. Eller så här, jag slår vad om att mina matkostnader fortfarande är lägre än alla svenska läsares.

Andra grejer har jag förvånansvärt ofta köpt i Norge. Det kan vara byggmaterial, färg, elektronik, bildelar och allt möjligt annat. Ibland är det billigare i Sverige, ibland i Norge, men ofta ingen större skillnad.

Slutsatsen blir att Norge är fel land att välja om pengar betyder allt för dig. Om det lönar sig att bo kvar i Sverige är tveksamt, men vill du pensionera dig tidigt och är avhängig av låga omkostnader för att göra det finns säkert hundra lämpligare länder. Vill du bo i världens bästa land och gå på tur med världens vänligaste folk i världens vackraste natur är du däremot välkommen till Norge. Tills jag fått med mig norrmännen på att bygga en mur mot svenska gränsen, sedan är det stopp ;-)

Därmed är denna serie om min flytt från Sverige till Norge över (även om jag säkert återkommer till ämnet). Hoppas att den gett hugade resenärer något att tänka på. Ställ frågor i kommentarsfältet om det är något ni undrar över. Det är ett omvälvande steg att byta land, men vare sig man flyttar till grannlandet eller till andra sidan jorden är det möjligt.

Läs Vilhelm Mobergs utvandrarserie så inser du snabbt att det är väldigt mycket som är lättare nu än på 1840-talet, men som med alla resor, inre eller fysiska, tar man ett steg i taget. Paradoxalt nog är det sällan de synliga stegen som är svårast utan de första, trevande stegen på planeringsstadiet.

En kvart om dagen

Kroppsbyggaren Arne Tammer (1913-2002) hade ett motto: ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!”

Poängen var att femton minuters daglig styrketräning skulle räcka för att förvandla soffpotatisar till hurtbullar. Detta med hjälp av Tammers träningsprogram som varken krävde gymkort eller redskap och kunde utföras i hemmet.

Jag gissar att han med denna marknadsföring försökte sänka tröskeln för den stressade nutidsmänniskan att komma igång med träning. Det är svårt för många att börja träna, och inte blir det lättare om det dessutom kräver ett stort engagemang i form av tid och pengar.

Det gäller det mesta. Vi vill ha mesta möjliga resultat med minsta möjliga ansträngning, och faktum är att man kommer långt på en kvart, bara man gör det varje dag. Det är en timme och 45 minuter i veckan eller drygt nittio timmar om året.

Träna armhävningar, lär dig ett språk, spela piano, försök förbättra din privatekonomi, lär dig allt du kan om börshandel, starta näringsverksamhet … Om du inte vet vad du vill – lägg exakt femton minuter per dag på att systematiskt och koncentrerat ta reda på det. När du vet, växlar du över kvarten dit. Minst en kvart – med fullt fokus varenda dag – på en specifik aktivitet, så kommer det att hända grejer.

Men då får du inte fuska och så småningom vara nere i tio minuter för att till slut börja hitta skäl att hoppa över en dag (”Just nu är det så stressigt...”). Jag har träffat så många människor som hävdar att de inte har en kvart eller ens fem minuter varenda dag. Kanske tror de till och med på vad de säger, men troligtvis är de bara lata eller rädda.

För det är bekvämt att sitta still och intala sig själv att det är ett naturligt tillstånd. Jaja, gör det då. Men då är det viktigt att du verkligen intalar dig själv att det är oföränderligt, annars kommer du förr eller senare börja hata dig själv och lägga en kvart om dagen på det istället.

Bra timing

Det sägs att det inte går att tajma börsen. Jag är inte säker på det, men jag håller med om att det är svårt. Det hindrar inte att man kan ha lite hederlig bondflax ibland. Jag köpte hus i Norge hösten 2021 och behövde sälja av många börsinnehav för att ha råd med det. Detta gjordes för övrigt ”on the road” på ett hyfsat spektakulärt sätt.

Sedan avvecklade jag resten av innehaven för jag skulle ju flytta över hela min ekonomi till det nya landet. Men så bar det sig inte bättre än att jag gick och var lite sur över den växlingskurs jag hade fått när jag ganska panikartat flyttat pengar till mäklarnas konto. Nu hade jag inte längre lika bråttom och började växla SEK till NOK med privatpersoner. Norska Nordnet var inte jättesugna på att ge mig en depå innan jag hade ett norskt personnummer och jag hade ändå ingen brådska att få in pengarna på börsen så sur som den var.

Så det hela drog ut på tiden. Vilket visade sig vara av godo eftersom börserna backade och jag stod still. Sverige och världen backade 13-14 procent under 2022, det gjorde inte jag. Innan årsskiftet 22/23 var jag dock tvungen att investera pengarna för att få ner förmögenhetsskatten. 19 december skickade jag över en redig klumpsumma. Växlingskursen den dagen:

Om det där med börsen ändå hängde lite på att jag insåg vart den var på väg var det givetvis ren röta att jag lyckades pricka botten på valutakurvan. Som synes hade det kunnat bli både en och två procent sämre. Men så kom pengarna in runt jul och jag köpte globala indexfonder för att inte krångla till det. Och vart stod börsen i mellandagarna?

Ett par veckor in i det nya året är jag runt fem procent upp. Även om det är min förtjänst ska jag inte påstå att det är välförtjänt. Jag kan bara konstatera att det här hade aldrig Hedlund grejat:

Stark ledning ger stark valuta

Igår efterlyste jag ämnen att blogga om och signaturen Lasse skrev följande i kommentarsfältet:

”Ett inlägg om varför en Schweizer franc kostar nästan 12 kr idag när den kostade 1 kr på 1970-talet vore intressant - varför är det så, vad innebär det och vem ansvarar för det?!”

Det hade ju varit kul att låtsas som att jag nu suttit uppe halva natten för att skriva detta inlägg, men det var redan under uppbyggnad. Det handlar hur som helst om ovanligt öppenhjärtig rapportering från statstelevisionen. Schweiz har Europas lägsta inflation medan Sverige gått åt motsatt håll, och det låter som att även SVT inser att det finns politiska orsaker till detta.

Priset på en valuta är ju till viss del kopplad till förtroendet för landet. Inte minst när man som Sverige lever på lånade pengar, och då blir det knappast bättre av att landet lämnat över mycket av den politiska makten till andra, som Riksbanken, EU och snart också Nato. Glädjande att se att detta faktum för en gångs skull åtminstone inte mörkas av SVT. Men så faller även deras expert i woke-fällan:

”När det gäller energiförsörjningen så det nog många som vill göra som Schweiz nu och ha mer egen energiförsörjning, men det har kanske mer med Rysslands krig i Ukraina att göra.”

Har det faktum att strömpriserna var rekordhöga redan innan Rysslands invasion gått henne förbi? Mycket kan och bör man beskylla Putin för, men det var knappast han som la ner svensk och tysk kärnkraft eller började plöja ner miljarder i vindkraftverk.

Nu är det ju inte så enkelt heller, men på samma sätt som att banken ger olika räntor till bolånetagare beroende på kundens historik gäller det även när länder knackar på dörren. Jag gissar att den svenska kronan inte hoppar upp i världstoppen ens om kriget tar slut, men vad vet jag?

Det jag däremot vet är att jag har ett par aktiefonder på önskelistan som jag låtit bli att köpa in enkom pga att de handlas i SEK. Även om den svenska kronan är snudd på rekordlåg vet alla investerare att det alltid kan bli sämre.

Ekonomisk stiltje

2019 ärvde jag min mamma, 2020 sålde jag hennes bostad, 2021 min egen, köpte en ny i Norge och flyttade. Nästan hela 2022 gick åt till den omställningen, att fixa med nya huset eller åtminstone konstatera någon slags status på det och till slut föra över mina tillgångar.

Det är inga fantastiska summor eller saker, men stort för mig. Mina bankkonton och aktiedepåer stängdes ner och nya öppnades. Pengar växlades till en ny valuta och fördes över. Det tog sin tid och en del av dessa processer borde jag nog ha jobbat lite hårdare med eftersom det är så sjukt skönt att ha det gjort.

Men nu då? Jag räknar inte med att få in några stora pengar under 2023. Jag gör skrivjobb som ger intäkter, men eftersom jag varken har järnkoll på skatter eller andra utgifter räknar jag inte med att plocka ut några större summor. Samma med biodlingen. Ger den överhuvudtaget någon vinst kommer den läggas på nya investeringar i verksamheten – utbildning, fler bikupor, ny och bättre utrustning.

Så vad tusan ska jag blogga om då? Detta är ju trots allt en ekonomiblogg. De pengar jag har på börsen ligger i supertråkiga fonder och även om jag kommer att skruva lite med dem kommer det nog att vara lika fantasilöst även framöver. Dessutom är jag försiktig med att blogga om innehav eftersom jag inte vill få det att framstå som att jag är i stånd till att ge börsrekar.

Jag gör det enkelt för mig och ställer frågan till er. Vad borde jag blogga om? Nyheter med ekonomi- och finanstema, spartips, byggprojekt på gården, matrecept eller något helt annat? Mitt enda absoluta krav är att bloggen ska handla om ekonomi och att det jag skriver ska kunna ha ett slags allmänintresse.

Därmed inte sagt att allt är intressant för alla, men jag tänker inte bli en navelskådande egobloggare som skvallrar om detaljer i mitt eget liv som inte ens nära vänner skulle orka lyssna på. Den typen av självfixerade avstjälpningsplatser finns det nog av på internet utan att jag ska bidra. Annars har jag inga gränser. Tror jag.

Summering

Ännu ett år är över. Jag är antagligen inte den enda som har en retlig förmåga att fokusera på det som sprack, misslyckades eller bara inte blev av. I mitt fall ett par jobbgrejer och ett par byggprojekt. Men dessa ska jag inte fördjupa mig i för de kan ännu bli verklighet. Byggprojekten måste bli det under 2023.

Som sagt...

Och lite hann jag med. I januari blev jag folkbokförd i Norge. Visserligen retroaktivt från september -21, men det går inte att fira retroaktivt. Med personnumret i handen kunde jag starta ett norskt företag och efter det lägga ner mitt svenska företag. Under våren bytte jag ut mitt svenska körkort mot ett norskt. Något av en milstolpe, men ingen praktisk betydelse mer än att jag då fick ett ID-kort med personnummer, istället för att alltid behöva visa upp svenskt pass i kombination med ett papper från staten.

I våras startade jag en biodling med fyra samhällen. Dessa har överraskat både positivt och negativt under året. Det blev mer jobb och mer utgifter än jag förutsett, men också mer honung än jag vågat hoppas på. Under november och december har jag sålt merparten av skörden på julmarknader, men också till bekantas bekanta i ett kontaktnät som i stort sett var obefintligt förra nyåret.

”Okej, låt oss ta med den där dåren med flaggorna.”

Några byggprojekt hänger som sagt var i luften, men en del fick jag gjorda. Bl a ett isolerat garage med betonggolv integrerat i ladan där jag också bytt ut halva golvet i bottenvåningen och byggt en lokal till biodlingen. I boningshuset blev det två nya ytterdörrar och en ny kamin.

Avslutningsvis flyttade jag pengar från Sverige till Norge för att hinna köpa in mig i marknaden innan årsskiftet och på så vis få ner förmögenhetsskatten. Sista avslutet gjordes igår, på årets sista börsdag. Man får inte extrapoäng för marginaler, men mina stresshormoner låter hälsa att de inte skulle ha något emot en lugnare start på det nya året än avslutningen av detta.

Gott nytt år, gott folk!

Kris!!!

En enda dag återstår av året och det enda vi med säkerhet vet om 2023 är att det är krisrubrikernas år, åtminstone innan det börjat.

Jag tänker inte låtsas som att el-, mat och drivmedelspriserna är historiskt normala eller att vi inte är på väg in i en global lågkonjunktur, men det känns också som att det blir något självuppfyllande med alla dessa domedagsprofetior.

Rubrikerna ovan är verkligen bara ett axplock. Jag hade med säkerhet kunnat fylla en kvadratmeter med feta krisvarningar, men till vilken nytta? Ja, det kan bli kärvt framöver, men de flesta kommer att leva oss igenom det här året också. Tittar man tillräckligt noga kan man hitta spår av glädje överallt.

Själv mår jag ganska bra och har en massa idéer om sånt jag vill göra under det kommande året. Jag är övertygad om att det mesta (precis som vanligt) kommer att spricka medan annat går oväntat lätt, man kan inte mer än försöka. Det jag menar är att den som säger sig kunna göra något har en god chans att lyckas. Den som säger motsatsen, att det kommer att gå åt skogen, får nästan garanterat rätt.

Det betyder inte att vi kan tänka bort den ekonomiska krisen, men just nu vet vi t ex inte att börsen kommer att backa eller arbetslösheten stiga 2023, men genom att tjata om hur himla tufft det kommer att bli lär vi förstärka krisen. Livet är fullt av möjligheter, kan vi inte fokusera lite på dem istället?

Disclaimer: I morgon kommer säkert ett lika bittert och gnälligt blogginlägg som vanligt. Just nu blev jag bara så less, och inte på inflationskrisen utan på krisinflationen.

Årsskiftespanik

Jag har flera gånger här på bloggen skrivit om vikten att städa sin privatekonomi inför årsskiftet. Ibland är jag duktig på att leva som jag lär, men i år blev det onödigt stressigt.

Eftersom börsen varit som den varit och jag ändå skulle tömma och stänga mina svenska aktiedepåer och flytta pengarna till Norge har jag sålt mina värdepapper och legat likvid. Jag har i lugn och ro växlat pengar och långsamt fört över dem till mitt nya hemland. Jag har inte haft bråttom varken med att starta eller avsluta konton.

Men så kom jag på att jag bör försöka trolla bort lite förmögenhet innan årsskiftet för att minimera min förmögenhetsskatt. I Norge är allt över 1,7 Mkr skattepliktigt, men det finns kryphål. Fastigheter är ett. Ens bostad värderas bara till 25 procent, så köper man en bostad för fyra miljoner slipper man skatta för tre av dem.

Släng dig i väggen, Labero!

Men man kan bara bo på ett ställe i taget. Bara det räknas som primärbostad, för sommarstugor och uthyrningslägenheter är det helt andra siffror som gäller. Hur som helst har jag bara ett hus. Men värdepapper kan jag köpa. Dessa räknas till 75 procent, så då försvinner en fjärdedel. Alltid något.

Alltså behövde mina svenska pengar växlas, pengarna flyttas till min norska bank, en värdepappersdepå upprättas, pengarna flyttas dit, aktier eller fonder inhandlas och bokföras på kontot innan årsskiftet, så slipper jag undan lite skatt. Varje steg tar någon eller några dagar. Särskilt om bankerna vill ha in kompletterande dokumentation (mer om det i ett senare blogginlägg), så det hinner bli mellandagar innan allt är klart.

Återstår att se vad jag gör efter årsskiftet. Jag har svårt att tro att börsen nått botten än och även om jag fått en behagligare börsresa under 2022 än många andra vill jag inte börja 2023 med en stoppsmäll. Nåväl, det året, den sorgen.

Så kallad journalistik

Elsa Alm är tydligen ett nytt stjärnskott på Aftonbladets ledarredaktion. Tidigare har hon bl a jobbat på LO:s tankesmedja Tiden och andra organisationer finansierade av tvångsindrivet kapital. Det kan vara viktigt att ha med sig när hon nu i en ledare försöka sätta klorna i Nordnets sparekonom Frida Bratt.

Frida Bratt

Alm är sur på Bratt för att hon startade en kampanj mot den dåvarande S-regeringens planer på att höja ISK-skatten. Det är tillåtet och det hade jag säkert också varit om jag vore sosse in i märgen. Men ska man kritisera ska man göra det med ärliga medel. Hör t ex på detta:

”Den så kallade sparekonomen Frida Bratt (Nordnet) startade en namninsamling där man menade att det här skulle sända signaler om att sparande är fel.”

Vadå ”den så kallade sparekonomen”? Bratts titel är sparekonom. Denna formulering är ett försök att ifrågasätta detta, som att det skulle finnas mygel i botten. På samma sätt skulle jag kunna skriva ”den så kallade människan Elsa Alm”. Sakligt korrekt måhända, men inte särskilt trevligt.

Också människa.

Det faktum att regeringen ville beskatta sparande hårdare medan man fortfarande subventionerar lån, hur ska man kunna tolka det på annat sätt än att det signalerar att sparande är fel? Det är knappast deras avsikt, på samma sätt som man säkert inte vill sända signaler om att Sverige har ett av världens allra högsta skattetryck. Fast det har Sverige även om Elsa Alm kallar Sverige för ett skatteparadis. Som medborgare måste vi ta fasta på vad politiker gör, inte vad de säger. För det har ju många gånger (i alla partier!) visat sig vara helt olika saker.

På slutet av denna partipolitiska partsinlaga till ledartext kommer skribentens egen syn på privat ägande fram:

”Trots att det bästa för nästan alla hushåll i Sverige hade varit en bättre omfördelning av våra gemensamma resurser.”

”Hon har helt rätt!”

Det Elsa Alm kallar ”våra gemensamma resurser” avser pengar politikerna med våld tagit från folket. Eller egentligen pengar politikerna ännu inte hunnit ta eftersom de sitter kvar på folks investeringssparkonton.

Att det bästa för de flesta skulle vara att de som skapar förmögenheter blir av med ännu mer pengar är långt ifrån hugget i sten. För då kanske de lämnar landet med resultatet att det varken finns pengar eller arbetstillfällen att ”omfördela”. För att parafrasera Olof Palme: Strunt är strunt och socialism är socialism, om än i snusförnuftiga ledartexter.

Kanske inte sant, men bra ändå...

Jag har inte gjort lumpen, men har förstått att alla som gjorde det sprang milen på under 40 minuter (med eller utan full stridsmundering), många närmare halvtimmen. Jag såg en underhållande tråd om detta på ett löparforum, så det är inte bara jag som gjort iakttagelsen.

Gissningsvis var de där lumpenmilarna inte så noga uppmätta. Om sträckan vore åtta kilometer blir tiderna inte alls lika imponerande. Och så kanske minnet sviker också. Fortsätter man inte med löpning är det naturligt att man inte minns siffran i decennier. Lite på samma sätt som att Lars Ohly antagligen trodde sig ha spelat fotboll ihop med ”Nacka” Skoglund ända tills någon kollade upp att det inte hänt.

Den senaste historien på temat är börsbolaget K-Fastigheters VD och grundare Jacob Karlsson som säger sig ha sprungit 10 km på 28.50 i sin ungdom. Nu snackar vi om en riktigt snabb tid. Så snabb att Affärsvärlden börjat nysta lite i det.

Statistiknördar har ingen uppgift om Karlssons miltid, varken 28.50 eller sämre. Samtida löpare minns honom inte, men konstaterar att om han sprungit på runt halvtimmen hade de känt till honom, även om det varit så mycket som 33 minuter, vilket är väldigt mycket långsammare än 28.50, närmare bestämt 25 sekunder långsammare per kilometer – en oändlighet i sammanhanget.

Här hade historien kunnat vara slut med att Karlsson säger att han väl minns fel då, men han står på sig. 28.50 skulle ha skett på träning, han är osäker på vad han gjort på tävling, men säger sig ha tävlat vid ett tjugotal tillfällen. Hade han gjort något i närheten av träningstiden på tävling (vilket såklart är det vanliga) hade det blivit en skräll i Löparsverige. Så det har han inte gjort. Detta kan tyckas som en larvig grej att hänga upp sig på, men jag skulle inte våga investera i ett företag vars högsta chef vägrar att erkänna att han tagit fel ens i struntfrågor från ungdomstiden.

En snabb kille?

Och med det sagt har jag själv aldrig tävlat på milen, mitt bästa träningsresultat är exakt 46.30 och med den tiden hade jag fått stryk av de allra bästa från 10 år upp till 80 år (samt kvinnor upp till 70 år). Idag är jag osäker på om jag skulle kunna pressa mig under 50 minuter, så då hade jag fått stryk av de bästa 85-åringarna också. Men 90-åriga löpare skulle inte ha en chans, jag lovar.