Som frilans får jag ofta höra av
andra att de inte skulle få dagarna att gå utan att ha en
stämpelklocka och en chef över sig som talar om vad som ska göras.
Upplevelserna verkar vara desamma för andra som av olika skäl valt
att kliva av sin anställning. Människor säger inte rakt ut att de
vid varje givet tillfälle skulle välja att ligga i soffan och kolla
på film, men det är andemeningen.
Jag fattar inte riktigt det. Visst kan
man vara slö ibland, men åtminstone som vuxen förstår väl alla
att ett helt liv framför tv:n ätandes chips och praliner skulle bli rätt enformigt i längden. Även om försörjningen är
tryggad vill man ju ha innehåll och mening, vilket betyder att
man måste ta tag i saker och ting. Ibland aktiviteter som definitivt
inte kan betecknas som roliga, men vi gör dem ändå som
ansvarstagande vuxna.
Så hur kommer det sig att människor
som säger sig vilja sluta jobba i förtid (om man utgår ifrån
65 år som det normala) inte i första hand får frågor om hur
det ska gå till utan: ”Vad ska du göra istället?” Arbetslöshet
är jobbig när den inte är självvald, men
fritidslösheten är inte heller ett problem som ska negligeras. Ett
bra sparande är viktigt, men man får inte glömma bort att fylla
livet med något vettigt vid sidan av att inte konsumera.
Även för de som följer mallen och pensionerar sig runt 65 syns problemet. Många
människor trillar av pinn strax efter pensionering. Kanske särskilt
män vars fru fortfarande jobbar. I brist på egna aktiviteter hälsar
de på sina jobbarkompisar på den gamla arbetsplatsen flera gånger
i veckan och går i övrigt mest runt och väntar på döden. Den
tillvaron är varken att rekommendera vid 65 eller vid 35.