Full fart mot ättestupan

Jag har tidigare reagerat när nyblivna pensionärer får en chock över att de får så låg pension, men här är ett exempel som är ännu mer obegripligt. (Tack till "Newman" i kommentarsfältet för spaningstipset.)

Ann-Christin, 40, har jobbat deltid, pluggat och varit arbetslös, så hon räknar med en låg pension när den dagen kommer. Inte helt ovanligt. Det som gör henne intressant är att hon trots att hon har ett heltidsjobb nu och minst 25 år till folkpensionen konstaterar:

”Jag räknar med att leva på knäckebröd.”

Ann-Christin, visionär

Vad hon säger är i princip: ”Även om jag får ha hälsan och kan jobba heltid i 25 år kommer jag inte att kunna spara en enda krona under hela den tiden.” Eller hur ska det annars tolkas? Jag förstår att offerkoftan stramar, men räknar hon med att leva på knäckebröd under hela sin ålderdom kanske hon kunde testa att handla lite ekonomiskt redan nu.

Och det är nästa invändning. I dagens värde räknar hon med 12000 kr brutto i pension. Vad gör det efter skatt, 9000? Min mamma har lägre pension än så och hon lever definitivt inte på knäckebröd! Om Ann-Christin på allvar tror att en pension långt över existensminimum bara räcker till hårt bröd undrar jag om hon någonsin lagat mat, gjort en budget eller reflekterat över matpriser.

Men okej, du ”vet” att pensionen blir låg om 25 år. Nu jobbar du heltid och bör med rimliga utgifter ha råd att avsätta två tusenlappar i månaden i en sparbuffert eftersom du garanterat tjänar ganska många tusen mer än när du gick arbetslös eller var timvikarie i hemtjänsten. Placera dem på börsen med 5 procents nettoavkastning och du har en dryg miljon när du fyller 65. 1,15 miljoner faktiskt, men vi avrundar nedåt eftersom marginaler inte verkar vara din grej.

Behåll miljonen på börsen och du kommer att kunna ta ut 4000 kr i månaden i extra pension utan att ens nagga på kapitalet. Det räcker till åtta kilo knäckebröd om dagen, så mitt tips är att du varierar kosten lite så ska du nog se att det räcker både till att äta dig mätt och lite guldkant till helgen.

Och då räknar jag ytterst försiktigt på precis allt. Spara 3000 kr i månaden och höj avkastningen till 7 procent, så kan du dubbla uttaget till 8000 kr/månad. Och istället för att knapra på sexton kilo knäckebröd per dag kan du kanske knapra lite på kapitalet vid sidan av räntan. Då har du råd med en ny offerkofta också. Den gamla verkar sliten.

Sämre avtal för rökare

Jag är väldigt mycket ickerökare och skulle glatt argumentera ämnet med en rökare i timtal om jag trodde att det fanns chans att det skulle få personen att sluta. Men jag är också motståndare till att försöka straffa och hota rökare att fimpa. Jag tror många gånger att det ger motsatt effekt. När myndigheter och stora företag försökt hindra sina anställda från att röka eller snusa till och med på fritiden tycker jag förmyndarsamhället gått för långt.

Men det här då? Ett företag i Japan belönar ickerökare med extra semester, är det okej? Ja, jag tycker att företaget ska ha rätt att göra så, men jag skulle vara tveksam till att jobba där trots att jag inte röker.

Jag ska villigt erkänna att jag inte kan särskilt mycket om japansk arbetskultur, så låt oss dra exemplet till svenska förhållanden. Här har vi allt färre löpande-band-jobb. Jobbar man som busschaufför är det svårt att improvisera genom att ta en annan väg eller ett spontant toabesök, men för de flesta gäller frihet under ansvar.

Därför kan man springa ut och röka på eget initiativ under arbetstid, men på samma sätt kan man ringa ett privat samtal, gå och hämta kaffe, snacka skit med kollegorna, slösurfa och vara allmänt oproduktiv. Dessutom kan jag av egen erfarenhet säga att de fem minuterna de tog att dra ner gift i lungorna gick utmärkt att kombinera med jobbsamtal och arbetsrelaterad planering.

Ser jag tillbaka på min egen tid i kontorslandskapen var det inte rökarna som jobbade sämst utan medarbetare oförmögna att prata och jobba samtidigt, och de som saknade pliktkänsla eller förmågan att inse när det var dags att borra ner huvudet och ta i.

Statistik går att tolka och använda lite hur man vill. För tjugo år sedan kom en undersökning som visade att rökare arbetar hårdare än ickerökare. En rökande arbetskamrat berättade med glimten i ögat att han minsann skulle räkna ut hur mycket företaget var skyldig honom för alla de år han jobbat där och samtidigt varit rökare. Jag tror inte att han någon gång lämnade in den där uträkningen, men i så fall är jag säker på att han gjorde den på fritiden.

”Vi köper aktier, inte bolag”

Albert Haeggström på Ålandsbanken har nämnts tidigare i den här bloggen eftersom han är en fiffig kille som säger kloka saker, och i veckans Sparpodden var det dags igen när han pratade om att verkstad är högt värderad på Stockholmsbörsen just nu.

”Alla springer omkring och säger att det är så fina bolag, och jag brukar skämta och säga att 'det är jättefina bolag, men det syns nog i aktiekurserna'. Vi investerar i aktier, inte i bolag.”

Okej, om det är hans definition på skämt tror jag att det är tur att han inte gett sig på standup (även om han både låter och ser ut som komikern André Wikström), men han har rätt i sak. Få bolag ökar vinsten så mycket att vi som aktieägare kan leva på avkastningen av vår andel. Särskilt om vi köper aktierna när de är högt värderade för då kommer vi inte ens att få hela den andelen.

Vinster på börsen gör man istället genom att köpa aktier som är för lågt värderade. Givetvis i bra bolag, men det är i sig inte nog. Så här såg Ålandsbankens investeringsfilosofi ut när de förklarade den på ett seminarium på Nordnet Live:

Tänk er att man äger aktier över de mörkare delarna av kurvan. Troligen prickar man varken botten eller toppen, men lyckas man så väl som diagrammet visar är det bra nog.

Apropå verkstad sa Haeggström (ja, han stavar så) något annat som få aktienördar vill höra eftersom årtalen han nämner främst är kända för inledningen av större ras:

”Det finns exempel på när en bransch har varit mer än 30 procent av svenska börsen. -89 fastigheter, -99-2000 tech och nu är faktiskt verkstadssektorn mer än 30 procent av index igen.”

Även detta väl värt att reflektera över.

Uppsök service

När jag säljer saker på Tradera anlitar jag ofta Schenker för leveransen. I min kommun har de sju ombud där man kan lämna in sina paket. Den närmaste ligger 500 meter härifrån, den näst närmaste 2,5 kilometer bort. Känns som ett enkelt val, men till saken hör att det närmaste ombudet är en tobaksaffär med ointresserad och ganska otrevlig personal.

Alla kan ha en dålig dag, men för några år sedan förstod jag att här handlar det snarare om dåliga liv – de är alltid sura. Och det är som sagt en tobaksaffär, som alltså säljer tobak, spel, godis, dyra lågprisleksaker och klockor. Kort sagt, de säljer skit och försvann butiken skulle jag inte sakna den.

Butiken som ligger ytterligare två kilometer bort är en helt vanlig Hemköp med korrekt personal och sällan några längre köer. Jag behöver inte den heller, men många närboende skulle sakna affären om de tvingades slå igen.

Därför gör jag mig omaket att varje gång jag bokar frakt välja bort det förvalda, närmaste alternativet och sedan ta extrapromenaden. Vid det här laget har jag nog gjort det 50 gånger, vilket innebär att jag gått/sprungit 20 mil extra för att gynna en bra butik framför en dålig. För egentligen kostar det mig ingenting. Jag behöver motionen och omvägen har gett mig chansen att lyssna på runt 30 timmar av intressant poddradio.

Och – inte minst viktigt – jag mår bra mentalt av att ta ”krånglet”. Det ger mig rätt att vid behov klaga eller ställa krav på leverantörer jag handlar av. För nöjer man sig med företag som man vet ger sämre service eller har sämre produkter än konkurrenterna frånsäger man sig ju faktiskt den rätten eftersom man då genom sina handlingar visar att man nöjer sig med skit.

Hängslen och livrem före frihet?

Jag var inblandad i en diskussion på bloggen Vardagsekonomi. Min vana trogen snöade jag inte in på den huvudsakliga frågeställningen utan på en liten detalj som skulle kunna formuleras: Hur stora säkerhetsmarginaler behöver man ha för att sluta jobba?

När jag startade eget år 2000 hade jag inte de ekonomiska marginalerna som krävdes för detta. Jag kan nästan säga att jag visste att jag inte skulle tjäna nog i firman från start för att finansiera mitt liv, men hade buffert för att inte krascha i första taget. Dessutom räknade jag med aktieintäkter, men den som vet hur börsen gick 2000-2001 anar det resultatet.

Att jag trots allt tog steget berodde på en rad orsaker. Jag var less på mitt jobb, jag var hjärtligt less på min chef och jag behövde flytta för att få fart på min nya karriär. Det faktum att jag har låga omkostnader och kunde pressa dem ytterligare underlättade. Med barn och familj hade läget antagligen varit ett annat.

Men så tror jag också att det har med inställning att göra. En del människor tvekar inte att hoppa bungyjump med en hallonrem runt foten, andra kommer inte våga ta steget nästan oavsett hur mycket säkerhet och buffert de har.

Vad jag och Vardagsekonomen kom ihop oss om var att han bortsåg ifrån värdestegringen på börsen och bara (som så många ekonomibloggare tenderar att göra) såg till aktieutdelning. På det sättet krävde han en förmögenhet stor nog för att kunna leva på tre procent. Hans behov av 20000 kr/månad innebär att han behöver åtta miljoner.

Själv tycker jag att fyraprocentsregeln är fullt tillräcklig, som enkelt uttryckt innebär att med en förmögenhet på 25 (100/4) gånger nettoårsbehovet kommer man att kunna leva på avkastningen långsiktigt. Då skulle de åtta miljonerna sjunka till sex. Själv gör jag inte ens av med 5000 kr/månad, så då minskar behovet till en och en halv miljon. Jag fattar att jag inte får så många svenskar med mig på den tanken.

Men den här då? Om skiten träffar fläkten, börsen rasar, bilen går sönder, tandläkarräkningarna mångdubblas och huset brinner ner – då går det ju faktiskt att tänka om, att backa ett steg och skruva antingen på utgifter eller inkomster. Ingen av oss vet ändå exakt hur stora utgifter vi kommer ha om 10-20 år. Man måste ju inte elda upp sin A- eller F-skattsedel under rituella former när man slutar jobba. Det är tillåtet att t ex ta ett tillfälligt extrajobb. Den bakdörren från total frihet är bättre än att aldrig våga ta klivet.

Priset är inte allt

Efter mitt senaste blogginlägg om matkostnader piskade Farbror Fri upp ett Twitterdrev mot mig. Nu var jag lite ironisk, jag gillar diskussioner. Den mynnade ut i en intressant invändning följt av ett sakligt samtal.

Jag har ingen aning om den genomsnittliga matkostnaden i Sudan och tror inte att inlägget ska tolkas bokstavligt, men ofta hamnar ”matkrig” på Twitter där. Antingen äter man dyrt, gott och nyttigt, eller också billigt, äckligt skräp. Jag tycker verkligen inte att det är där striden står, snarare mellan pengar och tid. Ingen kan påstå att hembakt bröd sänker livskvaliteten trots att det är billigare än Pågens konserveringsmedelslimpa, men den tar längre tid att baka än att lägga en påse i matkorgen.

Ibland får man mer och bättre ju mer man betalar, som bilar och vissa teknikprylar. För att inte tala om arbetskraft. Men inte när det kommer till mat. Den dyraste maten är långt ifrån alltid godast, och i princip aldrig nyttigast. Sedan fattar jag att många tycker att min kosthållning inte är optimal. Särskilt inte köttätare som snudd på automatiskt hamnar på en högre kostnad än jag förutsatt att de inte lever på roadkills.

Mat är inte en konsensusgrej. Vi måste inte bli överens, det är okej att gilla olika. Samtidigt vill jag gärna ha nya influenser. Det ökar ju mina chanser att plocka åt mig mat från ”fyndlådan” med utgående varor. Det är så nära roadkills jag kommer som vegetarian.

Annonsblock

God medial information är värd att betala för på ena eller andra sättet. Det billigaste sättet att betala på internet är att utsätta sig för reklam. Det gör jag med glädje på en del sidor. På andra inte. De som redan läst vad jag tycker om svenska affärstidningar anar vart jag är på väg.

När skvallertidningen Dagens Industri ber mig plocka bort min annonsblockering för att ta del av deras produktplaceringskavalkad blir jag nästan full i skratt. Trots att de redan tar betalt för en stor del av artiklarna tar de alltså illa upp när någon vill läsa det lilla material som återstår utan att förutom buggar och usel webbdesign också överösas med reklambanners. Om de inte spärrade så mycket av sitt material skulle jag ibland länka till dem både här och på Twitter, vilket skulle ge dem fler läsare, med och utan annonsblockeringar.

Men priset för vanvettigast självbild går som vanligt till Dagens Nyheter (eller Dagens Dumheter, som den kallades redan innan chefredaktör Wolodarski var påtänkt) när de av någon anledning skickar in ett popupfönster där de pladdrar på om ”bra journalistik” och ”nyheter baserade på fakta”. Som om dessa begrepp skulle ha någonting med DN att göra.

Att regelmässigt blockera reklam känns fullkomligt självklart och jag kan varmt rekommendera Adblock Plus. Det förbättrar min upplevelse av internet. Om det helt skulle hindra mig från att surfa svensk nyhetsmedia kan jag leva med sorgen, även om det såklart är ännu mer stötande när gnället och betalväggarna återfinns hos sajter jag redan betalar med skattepengar, som SvD och Gefle Dagblad.

Borde det ens vara lagligt?! Vad är nästa steg, att tv-licensen ersätts med en tvångsskatt för alla?