Dagens Nyheter körde nyss en personlig intervju med affärsmannen Bengt Sjöberg
som drabbats av obotlig cancer. Själva sjukdomen ska jag lämna
därhän, jag har lyckligtvis mycket liten erfarenhet av cancer. Jag fastnade för något annat i artikeln:
”Jag har varit
småsnål, som alla entreprenörer. Lyxliv ligger inte för mig, jag
flyger inte business utom nu när jag är sjuk och ska hem till
Hongkong. Och statusprylar har jag inget behov av.”
Är det så, är detta en vedertagen
sanning? Det verkar stämma på rätt många. Ingvar Kamprad såklart,
som skryter om att han klär sig i loppisfynd. Erik Penser flyger
ekonomiklass för att maten är bättre än i affärsklass. Sven
Hagströmers gamla Volvo var en av få icke-Jaguarer i HQ-garaget på 90-talet.
De här gubbarna kan förstås köpa ny
lyxbil varje gång det är dags att byta däck utan att det skulle
påverka deras privatekonomi. Så varför gör de inte det? När det
gäller Kamprad skulle det rasera hans image som sparsam smålänning.
Åtminstone i Sverige tror jag på allvar att det skulle minska Ikeas
försäljning.
Försöker de leva jordnära för att
inte tappa kontakten med sina kunders verklighet? Jag har ingen
aning. Är de kanske bara ointresserade av lyx? Flygplanets
ekonomiklass landar exakt samtidigt som planets allra dyraste stolar.
Men faktum är att det finns forskning
som backar upp att det fungerar. Forskaren och författaren Jason
Jennings har studerat världens 22000 största börsbolag och kommit
fram till att de företagsledare som är trogna sin affärsidé och har
en platt organisationsstruktur också är de som
blir mest framgångsrika. I boken ”Think big, act small”
konstateras:
”These companies
think big ideas about solving customers' problems, making better
products, and creating value. And yet they never stop acting like
start-ups – staying humble, treating every employee like the owner,
and teaching managers to get their hands dirty.”
När det gäller föräldraskap brukar
man ju säga att barn inte gör vad man säger utan som man gör, men
jag tror inte att det är så stor skillnad på barn och vuxna i det
hänseendet. Företagsledare som inte sätter sig på höga hästar
utan försöker att bete sig som folk har förmodligen lättare att
få till en sund organisation där medarbetarna drar åt samma
håll och inte har fullt upp med att pinka revir nedåt och sidledes.
I stora börsbolag sitter ibland varken
vd eller styrelse ett år på sina stolar, men om man planerar att
investera i företag vars högsta höns suttit lite längre
kanske man om möjligt borde försöka skapa sig en bild av dem på ett mer personligt plan. Vd:n som kör runt i en
tio år gammal Volvo och flyger lågbudget är inte nödvändigtvis
en bättre chef än Ericssons vd som enligt SvD åker privatjet till Peking för 4,5 miljoner per resa, men det är inte osannolikt.