Sålt är sålt

Det är en dålig känsla att sälja något för billigt. Man tycker att man tar i, men inser i efterhand att köparen (eller en annan köpare) hade varit villigt att betala så mycket mer. Surt, men bara att hacka i sig.

Förmodligen var det vad som hände landet Niue, en ö i Stilla havet med 1600 invånare, när de sålde rättigheterna till sin internetdomän .nu till svenska Internetstiftelsen via en amerikansk affärsman. Att avsluta sin webbadress med ”punkt nu” ger klatschiga adresser på svenska av typen Prenumerera.nu. Det funkar även i Danmark och Holland. Jag ägde själv en sådan domän i mitt svenska företag. Den domänen är nu uppköpt och gör reklam för sexdockor. Jag vet inte om jag borde smickras av att domänen hade ett värde eller bli kränkt över vad den används till nu eller att jag inte sålde den.

Niue valde i alla fall att bli kränkta. Premiärminister Dalton Tagelagi har kallat det faktum att Sverige köpt .nu för ”digital kolonialism” och har krävt 30 miljoner dollar, astronomiska pengar för ett land med ett invånarantal lägre än Arjeplogs. Nu har de dock förlorat i domstol, närmare bestämt en svensk tingsrätt.

Kanske överklagar de, kanske inte. Jag har lite svårt att se hållbara argument. ”Vi sålde för billigt” funkar inte, även om de flesta av oss känner igen den känslan och kanske kan samla ihop lite sympati, men det blir de inte feta av, niueanerna.

Mindre jobb, samma lön

Jag har varit egenföretagare sedan år 2000. Oftast jobbar jag sjudagarsvecka, ibland färre dagar, men alltid väldigt oregelbundet. Vissa dagar jobbar jag en timme, andra fjorton. Men en sak är säker – jobbar jag färre timmar hinner jag mindre. För när jag jobbar, jobbar jag.

Kommunanställda i Kristinehamn har gått ner på trettiotimmarsvecka och upplever det som positivt. Tacka tusan för det, jag skulle också se det som positivt att kunna jobba mindre för samma ersättning.

Nu ska en massa arbetsplatser testa trettiotimmarsvecka i ett forskningsprojekt, men de kan spara pengarna så kan jag berätta vad de kommer att komma fram till. Personalen kommer uppleva att de orkar mer och när nyhetens behag lagt sig och folk slutar springa benen av sig kommer arbetsgivarna behöva anställa fler för att klara samma arbetsbörda som tidigare. I annat fall har deras anställda tidigare gått runt och slöat en fjärdedel av arbetstiden.

Jag vill inte hindra någon från att jobba vare sig halvtid eller en-och-en-halvtid. På det viset är jag mer flexibel än både lagstiftare och fackförbund. Jag tycker bara att man ska få betalt för det arbete man utför, varken mer eller mindre. Att många känner sig tvingade att jobba heltid eftersom de anser att det är enda chansen för dem att komma upp i exakt den lön som krävs för att få livet att gå runt är en annan problematik.

Ny odlingsrapport

I mars bestämde jag på ett ungefär vad jag ska odla i år, och förkultiverade (satte ner frön i jord inomhus) chili. Nu har det hunnit bli april och då är det dags för mer förodling inomhus.

Dill, purjolök, broccoli och grönkål skulle i jorden. Jag tror att jag har fler såkrukor ute i ladan, men också ett lager äggkartonger. Eftersom egna höns inte kommit längre upp på att-göra-listan tänkte jag att det var klokt att banta ner äggkartonglagret. Alltså fyllde jag dem med jord och satte ner de fyra nya grödorna. Eller egentligen fem eftersom jag har två olika sorters dill.

Eftersom jag försöker utvärdera all odling för att lära mig för framtiden är det klokt att hålla koll på vad som är vad. Alltså skriver jag grödan på respektive kartong. Antalet frön per gröda är inte helt slumpvis. Jag har ett hum om hur mycket plats varje grönsak får ta i odlingslådorna (de skymtas genom fönstret på bilden ovan) och på varje påse står det hur tätt man ska sätta dem. Utifrån det kan man räkna ut hur många plantor man vill ha, och så utgår jag ifrån att åtminstone en tredjedel inte tar sig alls eller växer för dåligt.

Detta är vad som hänt med chilin på en dryg månad. Som ni ser är det knappt hälften av fröna som vuxit upp ur jorden, men då kommer fröna från köpta frukter. Jag räknar mer bättre utdelning när jag köpt frö i butik. Fast nu låter jag som någon som har en aning om vad han gör. Det har jag inte.

Go gubbe, men billig

Det här var ett fenomen jag inte ens kände till, att kändisar (jag hade åtminstone hört talas om hälften av dem) lånas in för att skicka en videohälsning till exempelvis ett födelsedagsbarn. För 400 spänn får man den gamle fotbollsspelaren Glenn Hysén att läsa upp en text eller sjunga en snutt.

Nu bar det sig inte bättre än att partiet Alternativ för Sverige gjorde detta för att få reklam för partiledarens första maj-tal i Göteborg. Glenn sa följande:

”Tjenare, det var Glenn här! Jag skulle bara vilja säga så här, att Sverige är ju en demokrati och alla har rätt att säga sin åsikt. Därför tycker jag att ni ska gå och lyssna på Gustav när han inleder sin swexit-turné här i Göteborg den första maj. Ha det så gött! Tja!”

Det fick han så mycket skit för att han omgående sa sig ha blivit lurad. Han hade ingen aning om vad han läste upp och varför för han kan ingenting om politik. Det må så vara, men nog vet han vad Swexit är och att första maj-tal ofta har politiskt tema. Jag tror att det som skaver är att han hade velat lägga på ett par nollor på priset för att göra reklam för ett politiskt parti.

Jag är för övrigt förvånad över priserna. Här har vi kändisar som i vissa fall lagt ett helt liv på att bygga upp ett förtroendekapital, och vem vill inte vara en trovärdig person man kan lita på? Många av dem man kan hyra på sajten lever på sitt namn, det är ett varumärke som borde vara värt stora pengar. Ibland är det inte värt så mycket och det svider nog att demonstrera det så tydligt.

Så här ser man t ex ut när man en gång varit världens bästa handbollsspelare, och numera läser upp videohälsningar för 200 kr/st. 200 kr!! Ska vi gissa att Memmo tar 40 kr och staten 60 kr? Kvar till Magnus Wislander, i bästa fall 80 kr. En text av Stefan Sundström dyker upp i mitt huvud:

”Ronald McDonald, varför sitter du och gråter?
Jo, jag ska sjunga på barnkalas och du ska höra hur det låter.
En gång var jag en rockidol uti folkhemmet Sverige.
Nu lurar jag i barn dött kött med hjälp av Flinta, läsk och färger.”

Runt matbröd

Ännu ett matbröd med få ingredienser som de flesta har hemma, nämligen:

vatten, 5 dl
jäst, 25 g
matolja, 1 msk
salt, 1 tsk
vetemjöl, 6 dl
rågsikt, 3 dl
havregryn, 3 dl

Uppmärksamma läsare kan se att jag nästan alltid slänger med havregryn i mina matbröd. Jag tycker att det är ett gott och enkelt sätt att göra bröd lite grövre, och betydligt billigare än rågmjöl, kli eller annat. Men du kan blanda vilka mjölsorter du vill, bara summan blir 12 dl.

Vi börjar med att värma vatten till runt 37 grader. Smula ner jästen och tillsätt olja. Blanda ordentligt och tillsätt sedan salt och mjöl/gryn. Knåda med maskin eller händer.

Jäs under bakduk i en timme.

Häll ut på mjölat bakbord, knåda och forma. Jag använde en rund smord form, men nästa gång tar jag nog en fyrkantig brödform. Då stämmer inte rubriken längre, men det kan jag leva med.

Jäs i formen i 30 minuter. Sätt ugnen på 175 grader så att den också blir klar på en halvtimme.

Ställ formen ganska långt ner i ugnen och låt den stå där tills du är nöjd med färgen och brödet har en hård yta. För mig tog det 40 minuter.

Enkelt matbröd som går lätt att göra. Fast det gäller i och för sig nästan alla matbröd.

Svensk vänskapskorruption

Vinnova, Sveriges innovationsmyndighet, har jag kritiserat förut och lär göra det igen. Det tycks vara en sällsynt obehaglig lekstuga som drivs av svenska skattepengar. Jens Nylander (som jag också uppmärksammat förut) har hittat ytterligare ett skäl.

En gammal kompis till Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson fakturerade 8,6 miljoner för att hjälpa myndigheten 2-3 dagar i veckan. Detta eftersom konsulten på sexton månader lyckades få ihop 3886 timmar. En av månaderna blev det 378 timmar (à 2200 kr), vilket ju är långt över heltid sju dagar i veckan (och mer än dygnet runt tre dagar i veckan).

Ett par andra rykande färska exempel är den gamla partiledaren Anna Kinberg Batra som i egenskap av landshövding anställt två kompisar till välbetalda toppjobb. Den ena tjänsten utlystes inte ens. Eller ja, hon satte upp en lapp i receptionen, men sedan gick jobbet till Kinberg Batras gamla kompis vars barn hon råkar vara gudmor till.

Händer då inte sånt här i andra länder? Förmodligen, men kanske inte i något land där man slår sig hårdare för bröstet än Sverige av att vara korruptionsfritt. Korruption kan vara att ta emot mutor, men att ge sina kompisar fördelar med hjälp av skattepengar är en vänskapskorruption som också räknas.

Hur ofta det sker i Sverige kan ingen veta, men gissningsvis blir det vanligare eftersom vi här fick tre exempel på en vecka. Eller rättare sagt möjliga exempel, för jag tror inte för ett ögonblick att varken Darja Isaksson eller Anna Kinberg Batra kommer att straffas för sina tilltag. Orsak: vänskapskorruption.

Säg ifrån till chefen!

Hemtjänstpersonalen i Strängnäs anmälde sin arbetsgivare till Arbetsmiljöverket efter att ha jobbat femton timmar i sträck eftersom de har lagkrav på elva timmars sammanhängande dygnsvila inom en 24-timmarsperiod.

Jag sympatiserar med de anställda. Kanske har arbetsgivaren medvetet dragit ut på att anställa mer personal och kanske kände sig personalen tvingade att ställa upp, trots att arbetsgivaren säger att det varit frivilligt.

Men var är personalens ansvar? Jag utgår ifrån att problemet inte dök upp som en blixt från en klar himmel utan att personalen under lång tid känt sig utnyttjade och utslitna. Så vad gjorde de åt det? Slog de näven i bordet och sa till på skarpen att de skulle vägra att jobba övertid tills ny personal fanns på plats eller bet de ihop tills de inte orkade längre?

Jag fattar att det är en svår situation när man jobbar med människor. Hemtjänstpersonal vill inte sätta sina brukare i klistret. Samtidigt blir det ingen rimlig arbetssituation om anställda inte säger ifrån när de är missnöjda. Fackförbund, lagar och regler kan inte kompensera för absurd konflikträdsla.

Är du missnöjd med din jobbsituation – säg ifrån! Inte när läget är helt uppgivet utan långt tidigare. Och gör det till chefen, inte till Arbetsmiljöverket eller annan myndighet. Om det ändå inte hjälper – byt jobb! Det finns såklart människor som har ett drömjobb utan att någonsin ha behövt höja rösten, men jag tror att det är rätt ovanligt. Ingen av mina chefer har varit tankeläsare. Tvärtom har många haft rätt dåliga känselspröt. Att få arbetsgivaren att förstå vad du tänker om jobbet är en del av ditt jobb.

Jag har känt, sett och träffat så många människor som inte tydligt sagt ifrån på jobbet innan de en dag sagt upp sig i vredesmod. I det läget hade det inte gått att reparera skadan ens om viljan funnits.