Kommer ni ihåg
avsnittet av Svensson Svensson när Gustav går med på att flytta
och det slutar med att han köper ett identiskt radhus? Där är jag
nu. Vi tar det från början.
Jag var förtjust i min Volvo745,
men det fanns ingen vett i att tulla in den i Norge. Så den fick
stanna i Sverige. Eller rättare sagt fick den åka tillbaka dit när
jag inte behövde den längre.
Och jag fick ju en Nissan King Cab med huset. Visserligen gick den inte igenom besiktningen på första försöket, men eftersom den var gratis var den värd att lägga lite pengar på. En kompis ställde upp och lagade den, men när det väl var gjort löd domen:
”Nu skiter jag i att vi är vänner. Kom inte hit igen med den bilen, inte under några omständigheter!”
Det var ganska tydligt och han hade en poäng. Det mesta är större på en fyrhjulsdriven pickup än på en vanlig personbil. Länkarmarna är minst dubbelt så stora på den som på Volvon, de satt som berg och de kostade därefter.
Och inte bara delarna kostar. Skatt och försäkring går sammanlagt på 7000 kr/år. Ni med nya bilar kanske inte reagerar på det, men här snackar vi om en bil som är drygt tjugo år gammal. Den är stor och tung, men faktum är att även en mindre bil av samma årsmodell hade kostat åtminstone 5000 kr/år. Så något måste göras.
I Norge (liksom till viss del i Sverige) heter lösningen veteranbil. De är visserligen inte skattefria här, men snudd på, och detsamma gäller försäkring. Sammanlagt hamnar skatt och försäkring på en bil som är över 30 år gammal på 1000-1500 kr/år. Dessutom är delarna billigare och fler kan laga dem. En halvmodern bil för 50000 kr kan vara värd 0 imorgon om ett litet chip som inte är värt att byta ut går sönder. En bil från 60- eller 70-talet kan aldrig hamna där.
Då är istället problemet att de kostar mycket i inköp. Jag har haft några gamla jänkare, årsmodell 59-76, men idag kostar de gärna en kvarts miljon även om de ser ut som en påse skit. Och så har jag ett mycket specifikt önskemål, jag vill ha dragkrok och rätt att dra en större släpkärra. En pråm på två ton borde få dra mycket, men det får de sällan.
”Vadå 900 kilo?!”
Så jag började titta på Volvo
igen. 140 eller 240, möjligen Amazon. Tittade på en jättefin 244:a
med en ägare som precis dött (inte bakom ratten), för 45000 kr.
Men där hade kupéfläkten gått sönder. Den kostar en knapp
tusenlapp, men för att byta den får man plocka bort i stort allt
från växelspaken till torpedväggen. Det gör inte jag, så då ska
man hitta någon som gör det till ett rimligt pris. Första
verkstaden gissade på 10000 kr. För 55000 kr vill jag ha en
roligare bil, och när jag till slut hittade en mekaniker som kunde
jobba billigare såldes bilen.
Tillbaka i jaktläge hittade
jag en 245:a från -88 för 37000 kr. Svenskar med koll på de här
bilarna kanske undrar om jag knarkat nu, men på den norska marknaden
är detta billigt. Det var en del fel på den med och
utseendemässigt hade den betydligt mer att önska. Men jag är inte
någon skönhet själv och kände att denna kunde passa. Jag
prutade ner den till 33000 kr och tänker att den ska vara färdig
för klart under 40000. Mindre om jag räknar in att jag tänker
sälja aluminiumfälgarna och sätta dit riktiga, alltså i plåt.
Skatt och försäkring – 1400 kr/år, helt okej.
Så
jag bytte ut min Volvo kombi från 1988 mot en Volvo kombi från
1988. Det är du och jag, Gustav. Du och jag...