Att göra ALLA fel

Mycket dumt har jag läst, men här kommer en historia i hästväg. Låt mig presentera Anton.

Först tar han ett blancolån på hundrafemtio tusen för att sälja trollstavar på nätet. Ja, vad sjutton kan gå fel med den planen?! Det får vi inte ens reda på eftersom Anton tar lånet innan hans bolag är registrerat. Det tar ju säkert två veckor och så länge kan man inte vänta med att tjäna pengar bara för att man såsat runt i 33 år utan att spara en enda krona, så under tiden sätter Anton sprätt på pengarna:

”I väntan på att bolaget blev registrerat spekulerade han med pengarna på börsen. Gärna i nystartade, mindre bolag. Sådant som kan ge hög avkastning, fast till hög risk.”

Man brukar ju säga att man inte ska sätta pengar på börsen som man inte kan undvara i minst tio år. Det tycker jag är att överdriva, men ska man dessutom investera i högrisk låter tio år rimligt. Eller rättare sagt, investera inte i högriskaktier med pengar som du inte har råd att förlora. Och det har du inte med lånade pengar även om du inte tagit ett jävla sms-lån!

Men det var inte tillräckligt ”kvitt eller dubbelt”, så då köper han istället kryptovaluta för de lånade pengarna. Gissningsvis var Bitcoin lite för mainstream för Anton Klanton (jag vet, det var lågt), som säkerligen nosade upp en kryptovaluta som kom igår och försvinner imorgon. Jag behöver väl knappast ens säga att historien slutar med att Anton tappade alla pengar, men har kvar lånet?

Torsk.

Inte nog med det. Han tar inte ens till sig det gamla rådet ”Lär av dina misstag, du har ändå betalat för dem”. Han säger sig istället vara färdig med att ångra tidigare beslut, de har liksom bara hänt, och så rättfärdigar han sig med att han nu har massor av möjligheter som inte hade dykt upp om han inte kört huvudet in i väggen den här gången.

Har man pengar är börsen, och antagligen också krypto, en fantastisk möjlighet att bli rik. Man måste bara acceptera att det kommer att ta tid. Hoppas på 6 procent per år, räkna med 4 (över tid!). Det Anton ägnat sig åt är inte investeringar eller ens spekulation. Han har spelat bingo på ett sätt som nästan inte kunde lyckas. Försöker han inte förstå det återstår nog bara en möjlighet, att köpa en sån där trollstav.

Svensk ved igen

Jag är ett stort fan av att handla lokalt. Jag kan till och med betala lite extra för det, merkostnaden skriver jag av som investering i ett lokalt nätverk, något man aldrig kan ha för mycket av. Men det finns gränser för hur mycket jag kan betala. När jag flyttade till Norge betalade jag 700 kr per kubik kluven ved av en lokal bonde. När han fick slut kollade jag av marknaden och hittade en svensk leverantör som tog 420 kr.

Han visade sig ha bra blandved med mycket björk, så förra året blev det svensk ved. Inför årets vedupphandling hade svensken gått upp till 620 kr medan den norske var uppe i 1200 kr. Då får jag lägga till omaket med att ta hem veden, och även bensinpriset har ju gått upp en del. Med sexton inköpta kubikmeter ger det mig dock 9280 kr i minskad inköpskostnad att handla transport för.

Det fick därmed bli svensk ved igen och jag är kluven (som veden). Å ena siden vill jag handla lokalt. Å andra sidan vill jag i egenskap av konsument visa marknaden att här har ni en kund som inte handlar först och frågar om priset sen, jag är ju inte pressekreterare. Vore fler som jag i det avseendet hade ingen i Norge kunnat ta dubbelt så mycket som skogsägarna på andra sidan gränsen.

Nu ligger årets ved på torkning på gården. Med tanke på att jag ska lägga om tak och måla lada i sommar håller jag tummarna för en torr försommar. Sedan ska veden in vedboden och därefter in i huset. Det sägs att ved värmer många gånger och det gäller tyvärr även om man köper färdigkluven.

Anders Lindberg, Sveriges Streisand

Barbara Streisand lär ha varit sångerska innan hon gick in för att på heltid vara gnällande kändis. För mig är hon mest känd för Streisand-effekten. 2003 stämde hon en fotograf på femtio miljoner dollar för att denne tagit en bild på hennes hus. Resultatet blev att istället för att hindra folk att se bilder på hennes palats fick bilden mer uppmärksamhet än fotografen hade vågat drömma om. Rättsprocessen förlorade hon också.

Streisands kåk

Vad lär vi oss av detta. Streisand har vad det verkar inte lärt sig någonting, men vi andra ser kanske ett exempel på ”att tiga är guld”. Nu är ju detta tjugo år sedan och en del tycks ha glömt det. Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg t ex, men vi tar det från början.

Alternativmediekanalen Swebbtv lanserade ett eget rödvin, Swebbtv Montepulciano D’Abruzzo Organic, och fick det distribuerat genom Systembolaget. Detta fick tidskriften Expo att skriva en artikel där de kräver att Systembolaget inköpschef av politiska skäl tar bort det från sortimentet. Inköpschefen svarar att de inte tänker göra det eftersom leverantören följt reglerna.

”Vi tar inte ställning till deras verksamhet, utan ser bara på om den produkt de säljer är legal eller inte.”

Expo rasar över Systembolagets hållning och får stora delar av etablerad vänstermedia med sig. ”Verkligheten överträffar dikten” skriver Anders Lindberg till sina 75900 följare på Twitter.

Detta kickade i sin tur igång de politiska motståndarna. Chang Frick på Nyheteridag kör vinprovning och kallar produkten för ”ett helt okej rödtjut”. Tankesmedjan Timbro passar på att ge en känga till alkoholmonopolet: ”Upprörd? Hade vi inte bara haft Ett Systembolag, hade du kunnat bojkotta det.”

Streisand-effekten! Utan Expos och Aftonbladets indirekta reklam hade många, mig själv inkluderat, missat det här vinet. Utan att veta gissar jag att det största försäljningshindret är just att få folk att överhuvudtaget känna till det.

Själv kommer jag inte att köpa oavsett. 298 kr för en treliterslåda gör Montepulciano D'Abruzzo Organic till ett av Systembolagets dyraste rödviner. Det är ekologiskt, vilket antagligen motiverar ett högre pris, men även om man bara tittar på ekologiska rödviner är det fortfarande ett av de allra dyraste.

Jag är för snål för att köpa det bara för att reta Anders Lindberg och jag har dessutom inte köpt vin på flera år. Min poäng är dock att Expo och Lindberg antagligen ökat försäljningen, tvärtemot deras vilja. Säljer det riktigt bra kan det hamna i Systembolagets ordinarie sortiment, lokalt eller nationellt. I så fall hoppas jag att Anders Lindberg får en egen box som tack för hjälpen.

Istället för garageförsäljning

I somras var jag på ”garasjesalg”. Loppmarknad skulle vi väl säga på svenska. Redan då var tanken att jag skulle anordna en egen försäljning av möbler och diverse prylar som blivit över. Jag köpte ju ett fullt möblerat hus med en ganska full lada. Dessutom producerar jag ”sopor” hela tiden trots att jag inte köper så mycket grejer. Får eller köper jag något blir något annat ofta överflödigt.

Planen var att köra en helg nu på våren, sälja grejer och eventuellt honung. Men ju mer research jag gjort och frågat grannar och vänner har jag kommit fram till att jag bor för ocentralt för att få hit några större skaror av köpare. Det är en sak om man – som den utförsäljning jag var på i somras – har en hel bondgård full av bra grejer, men jag tycker mest att jag har skit. Slutar det med att jag bokar upp en hel helg och säljer saker för ett par hundralappar hade det varit bättre ekonomi att låta bli.

Samtidigt vill jag tömma ”lagret”. Halva övervåningen i ladan har varit fylld av dessa loppis-saker. Jag vill helst inte kasta, det är dessutom långt ifrån allt jag får kasta utan att betala för det. Så jag gjorde ännu ett annonseringsryck.

Hittills i vår har jag gjort elva försäljningar på 100-1000 kr, totalt 4300 kr. Det är bl a porslin, ett skåp, en solstol, en gammal askkopp, men också mer speciella grejer. Som konstglas. Det höll den gamla ägaren till huset på med och lämnade ett par lådor med glasbitar. Är det värt något, tänkte jag, och träffade en tjej som sålde glaskonst på marknader.

Jag erbjöd henne att komma hit och ge ett bud. Hade hon sagt att det var värdelöst hade hon gärna fått ta det, men efter att ha kollat på mina glasbitar frågade hon om jag tyckte 1000 kr var för lite. Det var ungefär dubbelt så mycket som jag hade gissat med mina allra mest positiva glasögon.

Men slipmaskinen som hörde till ville hon inte ha, en sådan hade hon. Hon kunde dock titta på den och berätta att den var komplett. Slipmaskin för konstglas – nu snackar vi snäv marknad. Dessutom av en utgången modell, men ny hade den kostat några tusenlappar. Ut på nätet med den för 800 kr, prutade en hundring och mitt liv kommer att funka precis lika bra utan den.

Jag vet att jag redan bloggat om sånt här flera gånger. Samma upplägg varje gång: Här har jag grejer jag inte behöver, det här sålde jag och så här mycket fick jag. Men jag tror att många behöver bli påminda, även jag själv ibland. Vi har alla saker som vi inte har något som helst behov av. Jag har sålt böcker, skivor, prydnadssaker, kläder, högtalare och till och med halvtomma parfymflaskor för flera tusen. Så behöver du pengar, utrymme eller bara gillar återbruk, ordning och reda – sälj!

Lös upp kommunalt bajs

Norrköping svämmas över av bajs när ingen tömmer latrintunnorna sedan kommunen övertog ansvaret vid årsskiftet. Ansvarig politiker skyller på en kommunikationsmiss, men det har ju gått över fyra månader! Hur dålig kan man egentligen vara på att kommunicera?

Problemet är väl att när man väl upptäcker att tömningen hamnat mellan stolarna så ska tjänsten upphandlas och när det är klart tar det ytterligare en eller ett par månader innan rutinerna är i drift. För ett par decennier sedan skötte kommunen allt sånt här med egen personal. Nu ligger det mesta ute på entreprenad. Det företag som vunnit kontraktet för sophämtning har inte resurser att ta latrinen också även om de skulle få betalt för det på en gång.

Jag drömmer mig inte tillbaka. Kommuner ska inte göra allt själva för det skulle också innebära att det alltid fanns en massa människor på lönelistan som oftast inte gör ett skapandes grand. Jag vill istället propagera för en ”linje 2” här. Min gamla kommun hade (har säkert inte längre) en liten insatsstyrka med anställda som inte behövde gå med vinst. Det var gubbar på arbetsrehabilitering efter en antal år av missbruk eller sjukdom. De skulle ha kostat ungefär lika mycket att försörja med bidrag som att de lagar gamla skyltar, tömmer soptunnor längs elljusspåren, skottar och sandar trappor och entréer osv.

Nej, det var inte SÅ länge sedan.

Man behöver inte vara fullblåst kommunist för att tänka att just-in-time-konceptet har sina brister. Alla de där arbetsuppgifterna behöver göras. Inte varje dag eller ens månad, men ibland. Några personer i arbetsmarknadens utkanter ges en meningsfull tillvaro, en tant slipper halka på en isfläck (eller i hudbajs) och en kommunpolitiker slipper se ut som en idiot i tv. Och alltihop för småslantar. Lös!

Ersättning, var god dröj!

Läser att a-kassorna fått allt längre väntetider, ofta flera månader från anmälan till första utbetalning. Själva poängen med a-kassa är ju att få trygghet om man blir arbetslös, inte att man ska få en klumpsumma ett halvår senare eller så.

I så fall kanske denna ”trygghet” inte är värd kostnaden, vilket jag hävdat länge. Arbetsföra människor beredda att, åtminstone under en kortare period, ta ett mindre roligt jobb, gör nog klokast i att spara a-kassepengarna och på så vis skapa sig en buffert som är tillgänglig från första dagen.

Samma sorgliga statistik för sjukpenning, och i de fall man anser sig felaktigt ha nekats sjukpenning tar även domstolarna lång tid på sig att pröva fallet. Precis som med a-kassan, har man inget jobb och tomt på kontot har man kanske ingen större glädje av att få pengar om två år.

Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson säger i inslaget att läget är oacceptabelt, men det blir ju ingen fet på. Vidare uppmanar han a-kassorna att ”skärpa till sig”, vilket för övrigt verkar vara hans standardlösning varje gång någon myndighet eller kommun inte gör vad de ska – skärp till er bara. Den enda det inte verkar gälla är regeringen, men de kanske har lunchrast.

Kyrkodling

För 3,5 år sedan skrev jag att jag gärna hade odlat rabarber på släktens gravar. Läsaren Marcus berättade då att han hade satt jordgubbsplantor på sin brors grav, och nu läser jag fler exempel. I Blekinge odlar man potatis på kyrkogården. Inte på själva gravarna alltså utan flera meter från närmaste grav, men tror ni det gör att de går fria från kritik? Inte en chans! Det känns nämligen inte fräääscht.

”Hörru masken, du har tvättat händerna va?”

Just den kommentaren kommer från en som inte vill äta döda människor med potatis. Det framgår inte om han varit kannibal länge eller om det är potatisen som gör att han vill äta lik till. Generellt verkar de flesta i inslaget tro att de maskar och organismer som luckrar upp jorden just vid grönsaksodlingar är av en annan sort än de som hjälper till att bryta ner döda människor.

Vad tror de förresten gödsel är tillverkat av? Man hör ibland om barn som tror att all mat tillverkas i fabrik eller som skiljer på komjölk och ”vanlig mjölk” (gjord av havre). Det är beklagligt att barn inte förstår hur mat blir till, men när vuxna är lika okunniga blir jag lite rädd.

Själv har jag som sagt en väldigt avslappad syn på döda kroppar och det förstår jag att inte alla har, men att inte kunna äta mat för att den odlats i närheten av gravplatser låter nästan som en fobi, och med tanke på hur mycket skit folk stoppar i sig utan att blinka tror jag att det finns betydligt mer ofräscha ”livsmedel” att rasa över.